Band: Avatarium
Titel: Avatarium
Genre: Doom Metal
Skivbolag: Nuclear Blast
Producent: Avatarium
Releasedatum: 2013-11-01
Betyg: 8/10
Bästa låt: Moonhorse
Trots att detta självbetitlade album är Avatariums debutplatta så kan man utan att tveka konstatera att dessa debutanter är långt ifrån nykomlingar i musikbranschen. Kollar man igenom bandmedlemmarna och deras respektive curriculum vitae är det minst sagt en imponerande lista av band som finns representerade i Avatarium. Vi har Leif Edling på bas (Candlemass, Krux etc), Lars Sköld på trummor (Tiamat etc), Marcus Jidell på gitarr (Evergrey, Royal Hunt, Pain etc) samt Carl Westholm på keyboard (Candlemass, Krux etc) i den orkestrala delen av bandet och även om sångerskan Jennie-Ann Smith är oerfaren när det gäller hårdrock så har hon ändå en gedigen bakgrund som körsångerska bakom bland andra E-type samt Brolle. Med tanke på sin ringa erfarenhet när det gäller att sjunga doom måste man verkligen framhålla vilken enorm insats sistnämnda medlem faktiskt gör på den här plattan. Tillsammans med Leif Edlings evigt tunga och ödesmättade kompositioner bildar Jennie-Ann Smiths spöklikt vackra stämma en svårslagen symbios.
Precis som vanligt när Leif Edling är i farten är det idel kvalitet som gäller och precis som på Krux och Candlemass alster är det tunga riff kombinerade med en omisskännlig känsla för melodier som är herr Edlings recept när det gäller att få ihop en välsmakande musikalisk häxbrygd. Om man skulle jämföra Avatarium med något annat av tidigare nämnde genis övriga projekt så är det Krux som ligger närmast till hands skulle jag vilja säga, åtminstone om man åsyftar på bandets senaste giv He Who Sleeps Amongst The Stars från 2011, som ju var en lite mer organisk version av en Candlemass-platta om ni frågar mig. Just Candlemass senaste platta Psalms For The Dead var ju dock också en skiva mer åt det organiska hållet och det är också Avatarium.
Den inledande låten Moonhorse sätter standarden direkt med sina tunga riff, suggestiva stämning och lätt progressiva låtuppbyggnad. Jennie-Ann Smiths röst pendlar mellan att låta änglalikt vacker och lätt skrämmande och tillsammans med den tunga och olycksbådande musiken bildar dessa två element en allmänt olycksbådande stämning som ligger som en tunn slöja över plattans ljudbild. Tillsammans med sina bandkamrater agerar Jennie-Ann Smith banshee och bringar nyheter om död och elände med hjälp av trollbindande vacker sång.
Det som drar ner betyget en smula är att man har lagt den enligt mig bästa låten som inledande spår, vilket gör att det känns lite som att man bränner av det mesta av krutet lite för tidigt på plattan och att det liksom aldrig blir bättre än så under resterande delen av skivan, även om låtar som Avatarium och Bird Of Prey inte är allt för långt borta från att vara i klass med tidigare nämnda Moonhorse. Sedan kan man kanske tycka att låtuppbyggnaden är lite väl snarlik på vissa låtar, men det är väl egentligen bara detaljer. Att ge ett högre betyg än en åtta hade inte känts rätt om man jämför med hur bra saker Leif Edling spottat ur sig under sin långa och framgångsrika karriär, Avatariums debutplatta är självfallet inte bättre än till exempel de tidiga Candlemass-plattorna, men jag tror banne mig att den här plattan är bättre än både den senaste plattan med Candlemass samt den senaste plattan från Krux-lägret. Med tanke på hur bra dessa två plattor är hoppas jag att det ger en indikation på dels hur pass imponerande den här debutplattan från Avatarium är, men att det också kan ses som ytterligare ett bevis på att Leif jävla Edling helt uppenbarligen är totalt inkapabel till att kunna göra fel när det gäller musik. Om nu någon behövde fler bevis för det sistnämnda, det vill säga.
