Varför har Saffire gått under min hårdrockradar? Beror det på min tondövhet eller är det helt andra faktorer som spelat in? Ärligt, jag vet faktiskt inte. De flesta hårdrockingredienser är ju faktiskt helt i synk, alltifrån adekvat sång, bra produktion, duktiga musiker, till en rätt hög lägstanivå.
Gruppen bildades redan 2005 av skolvaplarna Victor Olsson och Dino Zuzic. 2010 tog karriären fart på riktigt då vokalisten Tobias Janson äntrade Saffire. Debutalbumet From ashes to fire släpptes 2013. Den globala hårdrocksvärlden bugade unisont för det som kom ut ur högtalarna.
Uppföljaren For the greater God utgavs 2015. Fortfarande osade deras brygd av 70-tals inspirerad hårdrock, men adderade ett betydligt mer melodiskt driv, med mer fokus på starka refränger.
Det resulterade i mina öron fyra klockrena låtar: “Casters of the first stone“, “For the greater God“, “Heartless” och “Wake up the world“. Det var för mig ett steg i rätt riktning, något bandet tog fasta på.
2018 släpptes deras tredje album Where the monsters dwell. Av 11 låtar så var dessa sex alster top of the class: “Walley of the damned“, “Broken crown“, “How cold is your blood“, “Perfectly wortless“, “Dark horizon” och inte minst avslutande “The rainmaker“. Fortfarande mycket 70-tals hårdrock, men betydligt mer 80-tals hårdrock insprängt.
2018 blev Tobias Jansson och Victor Olsson utvalda att bidra till mastodontprojektet Gathering Of Kings. Victor fick ett förtroende som skulle kunna få den främste att bli golvad av prestationsångest. Han skrev alla låtarna på debutplattan First Mission förutom Carola-covern “The Runaway“.
Victor hamnade lite i samma sits som kollegan Magnus Karlson gjorde när Frontiers president Serafino Perugino lite napolitanskt beordrade honom skriva aorlåtar. Magnus googlade på AOR, gjorde sin version av genren, vips så skapade han sin egna version av en halvdöende genre tillika vitaliserade den.
Precis som Magnus Karlsson egenkomponerade version av AOR fann Victor Olsson sin brygd. Framgångsfaktorn med att uppgradera genren tycks alltså bestå utav att låta individer utanför sin komfortzon ge sin version av den, det vill säg inte inavlade i AOR- och melodiska hårdrocksekten, utan obefläckat komma lite utifrån.
Samma lyckosamma process skedde med uppföljaren Discovery året efter. Ett album som jag upplevde var jämnare än sin föregångare. Denna gång tog han texthjälp av en annan doldis Alexander Frisborg.
Under den perioden lärde Victor känna trummisen Efraim Larsson som sedermera blev friends for life parallellt ny trummis i Saffire 2019.
2021 bytte de bolag från Inner Wound Records till Rock of Angels records. Nu är det 2022 och Victor har lyckats med konststycket att dels släppa detta album och lite senare Gathering of kings tredje album.
Trots att Saffire succesivt höjts sin lägstanivå från debuten 2013, till deras tredje album 2018, är det emot mitt förstånd hur han gått från över medel låtskrivare till den absoluta världstoppen…i fel genre? Hur är det ens möjligt!
Psykedeliska svampar, börjat se repriser på Brats eller helt sonika lagt av att inta mejeriprodukter? I vilket fall som helst är det upp till bevis x 2 detta år. Kan han tangera Discovery, kan han toppa Where all the monster dwell?
Det ska också bli spännande hur hans låteskriverieskapader med GOK påverkar dennes huvudband Saffire samtidigt med ny trummis och ett nytt skivbolag i ryggen. Självklart hoppas jag att de korrigerar sitt sound med att implementera en ännu starkare AOR-ådra, men som sagt det är ju ett önsketänkande.
Rocknytts egen Ron Dalhgren slog huvudet rejält på spiken när han läckte soundet på låtarna. “Nya” Saffire låter ännu mera som Rainbow under DIO-eran, menade han på. Det låg absolut någonting i det uttalandet. Ronnie James Dio ingick förövrigt i gruppen mellan 1975-1979.
Ska man vara riktig ärlig så är liknelsen med Saffire tidigare sound med det nya mer i linje med Rainbows vokalistbyte, just ifrån Dio till Bonnett och sedermera Joe Lynn Turner. Tillrättalagda, kommersialiserade? Spelar ingen roll, det är min favoritepok med Rainbow. Det betyder att jag välkomnar Saffires tillrättaläggande med öppna armar.
Albumet inleds med pumpande i Hammondorgel i “Triumph f the will“. Blytungt, men samtidigt melodiskt så det förslår. Mixen mellan årtiondena 70-och 80-tal är befriande örongodis.
I nästa låt “MR Justified” serveras vi mer modern 70-tals melodisk rock. Och fasen vad det låter bra helt enkelt, anrättningen toppas med en groovig refräng.
Denna process fortskrider även på tredje spåret. I “The Rapture” missar man dessvärre att infoga en starkare refräng. Faller den, faller allt; riktigt så illa är det inte, men inte långt därifrån.
Detta tar Saffire igen med råge på nästkommande “Read between the lies“. Mixa Dio med Y & T så nailar man denna låt. Allsångshårdrock, utan dubbeltramp, men med en kryptonitisk helhetskänsla,
Titellåten avrundar Whitesnakegungande albumets första halva. Det gör den på ett varken-dåligt-eller-bra-sätt, det vill säga standard.
I sjätte låten “Silver eyes” fortsätter 70-talsgyttret med en av albumet fetaste refränger. Det i sig sätter pricken över i:et.
På efterkommande “Fortune favors the bold” avfyrar Saffire plattans maffigaste låt. En stor del av den förtjänsten tillskriv den mäktiga AOR-refrängen. Jag recenserade nyligen Altzis debutalbum som var ett monster i just kvalitativa låtar som stack ut, precis som den här gör. Detta är opuset publikhavet suktar efter, på bandets kommande livespelningar.
På åttonde låten “Wendigo” inleds låten med kraftiga Savtageriff. Euforin bara fortsätter där balansen mellan absolut blytungt och en självskriven refräng synkas till perfektionism.
Efterföljande “Roses” doftar soft Rainbow, vad kan gå fel då? Typ allt faktiskt, men det gör det inte eftersom Saffires egna identitet står tillräckligt stabilt för att inte befläckas av förebildernas tidigare förehavanden.
Albumet avslutas med balladen “Flight of a thousand wings“. Lågtempokonstruktioner är luriga, från att till en början kännas ganska menlösa, till tidlös musiklivskvalité. Utifrån de lyssningar som jag bockat av hamnar de under kategorin, välgjord men sömnig. Låten är förövrigt en hyllning till Victor Olssons bortlidne farfar.
Musiken är fortfarande ruffig, men nu med en fernissad yta, något som tidigare varit aningen frånvarande. Dyrkar man Whitesnake, älskar man Rainbow, så lär hen uppskatta Saffires fjärde album.
Jag upplever dessutom att sångaren Tobias Jansson karakteristiska sång kommer ännu bättre till sin rätt i detta forum, än på de tre tidigare. Gillar man sångfåglarna Dio och Jorn Lande i högform så lär man utan problem förföras av Tobias grooviga röst.
Det är många som aspirerat med att föra just denna Rainbowfackla vidare in i 2000-talet, de flesta har misslyckats kapitalt eftersom plagiarismen legat tätare än självaste Londondimman. Den fällan går inte Saffire i, vilket är den yttersta framgångsfaktorn på Taming the hurricane; inspiration, inte reproduktion.
Victor Olsson ljudlandskap förstärker allt annat som redan är bra på albumet. Det är verkligen en fröjd att att lyssna igenom musiken. Jag får samma känsla som på Rick Altzis debutalbum. Det känns som han inspirerats av ikonen Thomas ”Plec” Johansson, för att nu på egen hand blomma ut fullständigt. Dock är även “Plec” delaktig, han lämnar därmed inte sin adept helt oövervakad.
Är Victor Olsson på väg att bli en ny Erik Mårtensson, Tommy Dennander, Magnus Karlsson eller Anders Wikström? En person som behärskar det mesta, från att producera, till att skriva låtar och texter med en djävulsk högsta lägsta nivå har han definitivt den potentialen inom räckhåll.
Människan ligger ju faktiskt bakom två kolosser via Gatherings of kings två fenomenala album. I och med detta album och GOK:s tredje alster i juli är han inte bara där och nosar, utan han äter vid samma bord som dem ovannämnda – välkommen.
Som sagt, Saffire är klart inspirerade av classic rock band som Rainbow, Dio, Deep Purple och Whitesnake…men inte besatta av dem, utan klarar sig utmärkt med att implementera en egen själ i deras konstruktioner. Att man dessutom låter hammondorgeln vara ett komplement istället för att agera huvudroll är ytterligare en framgångsfaktor i mina öron – lagom är oftast bäst.
Får 70-tal vara mainstream, absolut, men ibland undrar man, precis som man undrade när det kom till den svenska proggen eller symfonirocken. Devisen, “vi bör inte befläcka musiken med för mycket med kommerislism“. I mitt tycke, ös på grabbar, så mycket det går. Och det är precis här Saffire landar. Det är därför mitt betyg blir så högt, precis som Altzi, en modern klassiker.
Victor Olsson – Guitar
Tobias Jansson – Vocals
Efraim Larsson – Drums
Magnus Carlsson – Bass
Dino Zuzic – Keyboards
Band: Saffire
Titel: Taming the hurricane
Genre: Melodic hardrock
Skivbolag: ROAR, Rock of angels records
Releasedatum: 29/4 2022
Bästa spår: Triumph of the will, Read between the lies, Silver eyes, Fortune favors the bold
Betyg: 4 av 5
