ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Fortune – Level Ground

Hur går ett band till väga ifall de varit ansvariga till att konstruerat världens bästa pomp-aor platta alla kategorier? Lägger man typ ner verksamheten som vissa band gjort då de upplever att det inte går att toppa sitt album? Det är en strategi, en annan är att göra comeback 30 år efteråt, det var precis den väg Fortune valde att vandra.

Fortune gick i graven av yttre omständigheter. Deras skivbolag bankruttade parallellt som det magiska förstlingsverket knappt fick någon respons alls (vilket i sig är obegripligt). Ur den debutaskan kravlade sig Larry Greene och Roger Scott Craig ut, för att istället bilda bandet Big City, som kort därefter omdöptes till Harlan Cage.

Den duon var och är ett av de mest missförstådda och underskattade AOR-banden i världen! Harlan Cage debutalbum kom ut 11 år efter Fortunes förstlingsverk (1996). Dessvärre brukar dylika rockrockader sällan vara källor till musikaliska underverk, då få grupper kommer undan med hedern i behåll.

Indirekt gjorde inte heller Harlan Cage det, eftersom det skulle krävas ett smärre mirakel att matcha Fortunes  debutmästerverk. Mycket riktigt, Harlans Cage första var mitt tycke deras sämsta album. Ljudlandskapet präglade av sunkighet, en plats där sorgligt nog också gitarrerna nästintill bortdevalverats.

Två senare (1998) ynglade duon av sig uppföljaren: Double medication tuesday. Det var lätt att bli konspiratorisk! Hade de tillgång till en ekologisk cannabisodling eller inlett en intim vänskap med mörkare krafter som miljöpartister eller klimatalarmister, eftersom innehållet kontrasterades 180 grader? Harlan Cage fortsatte sedan ge ut två superba album innan konstellationen rann ut i sanden.

Harlan Cage, Fortune och Roger Scott Craig ska ha all cred i världen för att lyckats med att skapa så mycket magisk variation…utifrån en minst sagt snäv ovariation. Ett melodisläktskap som rationellt borde få den mest kräsne att tröttna, med stark betoning på tröttna.

Men tvärtemot all logik hemsöks mitt AOR-sinne om och om igen, utan att göra anspråk på småstölder från dem själva. Det liksom existerar ingrodda icke synliga genvägar till deras patenterade pomp-AOR-nisch.

Detta mollpopmusiklager har jag svårt som icke-musiker att analysera, men vissa band tycks häva ur sig kvalitet genom att faktiskt upprepa sig. Treat, Pretty Maids, Jim Peterik och Erik Mårtensson tillhör motsatsen som upprepar sig måttligt, men ändå häver ur sig kvalitet i mängder.

Många musiker viger sitt liv åt AOR och melodiös hårdrock, för att inte ens komma närheten av att skriva kvalitet likt Fortune, Harlan Cage och 101 South, trots att deras upprepande är på gränsen till osund.

I fotbollens underbara värld existerar uttrycket “den tolfte spelaren“! Det innebär att ens hemmapublik bär fram sina 11 hårt kämpande gunstlingar till seger. När det kommer till genren AOR så är det av allra största vikt att musiken kläs med en adekvat produktion.

Fansen kräver indirekt en extraspelare i syfte att synkas med de andra beståndsdelarna: förföriska melodier, en brygga av rosafluffigt materia samt en accentfri bombastisk refräng.

När Fortune efter 30 långa år oväntat följde upp sin debut så saknades helt sonika  denna 12:e spelare. Jag skulle nog vilja gå så långt att de till och med fick en hen utvisad i laget. Dock utkristalliserades många härliga melodiska slagdängor på Fortune II, som:

 “Don´t say you love me”, “Shelter of the night”, “Freedom road”, “A litle drop of poison”, “What a fool I´ve been”, “Overload”, “Heart of stone”, “The night” och “New Orleans“. Då var det olyckligt att de endast spelade med med 10 hen i laget. Albumet präglades av ett burkigt och platt ljud som tyvärr inte synkades med de ljuva toner som ekade från streamingtjänsten.

Tänk om exempelvis danske demonproducenten Jacob Hansen eller vår egen Peter Månsson, mannen bakom Treats comebackplattor fått agera 12:e hen, då kunde albumet  istället avancerat från petitess till en pomp-AOR-milstolpe. Som sagt, den genren kräver biceps från yttre rymden, saknas dessa, så faller tyvärr helheten pladask, hur bra än låtarna må vara.

Det bör ju tilläggas att Roger Scott Craig, mannen som tillsammans med Larry Greene skrev merparten av materialet den ikoniska debutplattan samt på allt med Harlan Cage inte längre var ombord på skeppet. Det innebar att bandet i sig agerar spökskrivare för sig själva så att säga. Det kunde vara en orsak till att uppföljaren lät som fansen ville den skulle låta, dels med spökskrivare ombord, dels kontraster till dem själva.

Roger Scott Craig som var med i Fortune och Harlan Cage och skaparen av 101 South är en antistreamare av rang. Han berättade i en intervju att Fortunes album från 2019 snarare kunde betraktas som ideellt arbete, utan ekonomiska förtjänst överhuvudtaget.

Han såg därmed inget syfte att agera eldsjäl, eller ännu värre, inkorporeras av kommande inkassoskulder. Utifrån de premisserna är det i mina ögon snarare ett smärre under att musiker tar sig tid att spela in ny musik eftersom argumenten inte lär vara ekonomin, groupies (sätter vi ett frågetecken till?)  eller superlönsamma turnéer.

Är man inte Kalla Fakta eller Uppdrag Granskning, men ändå orkar gräva djupare så är eldsjälsstrategin ett gigantiskt samhällsproblem. “Vi vill liksom äta kakan… och ändå ha den kvar” och “gratis är gott“: två löjligt talande ordspråk.

Jag är inte själv fri från skuld, utan köper vare sig vinyl eller CD sedan 3 år tillbaka. Det var bara att välja familjens sydeuropeiska tvåveckorsresor kontra fortsätta köpa melodiös hårdrock/AOR för minst 100 000 kronor per år.

Valet föll på familjegemenskapen, men devalverade mitt bidrag till musikbranschens trotjänare och kommande sådana.

Fortune - Level Ground 1
Fortune anno 2022

Jag ställer mig två frågor inför Fortunes tredje album

1. Har de åtgärdat detta med en 12:e spelare?

2. Klarar gänget att framyngla låtar av samma klass, utan att slå knut på sin egna plagiarism, i deras mycket snäva pomp-aor nisch?

Ett mindre burkigt ljudlandskap är det som presenteras på Fortunes senaste skapelse. Punkt 1 uppfylls därmed med 65 procent. Punkt 2 däremot faller till stor del i självplagiarismens fälla, med råge. Att tydliga ekon finns där  sedan tidigare är inget nytt under solen, men här är de övertydligare än övertydliga, ett avsteg från förra albumets “innovativa” låtkonstruktioner.

Trots detta är det så svårt för mig att såga den insikten rakt av. Det låter förbaskat bra, fernissat absolut, men deras patenterade stil är svårförträngbar.

Inledande “Silence of the heart” sätter pomp-AOR-agendan på plats. Visst, aningen tjatig, men kloniseringen är helt enkelt superb framförd, ingen tvekan om det.

Detsamma kan sägas om låt tre: “Dangerous things”. När pomp-AOR generna visar var skåpet ska stå så kan jag inte göra annat än att abdikera…och  fortsätta förtränga. Ungefär som när en Snickers slinker ner i shoppingvagnen efter ett hårt träningspass; man vet, men orkar inte bry sig.

Fortunes melankoliska moll-orgier av allra bästa snitt visar sig på femte låten “Riot in the heartland“. Helheten tar ett halvt struptag om lyssnaren. Den dramaturgiska valen till den så kallade refrängen är helt obetalbar. Refrängen är i sig en härdsmälta av deras hitte-på-aor. Hur kan man värja sig mot något sådant? Så jäkla fast jag är!

Essensen av Fortune, Harlan Cage och 101 South självskadebettende är albumets sjätte låt “Orphaned in the storm“; Welcome to the pomp-AOR-Spa! Krispiga gitarrer möter ettriga pumpande keyboards tjuvkopplade med en röst som passar perfekt in i denna bombastiska gryta. Albumets mest infekterade låt! Det enda som saknas, om man vill vara petitessig är några feta körer, vilka hade satt pricken över i:et.

Jag bara måste nämna efterkommande låten “I should have known you´d be trouble“. Den innehar så många ekon från tidigare Fortune/Harlan Cage och 101 south låtar att de är omöjliga att separera dem från varandra… ändå kommer den undan med det – igen!

Avslutningsvis lägger jag fokus på något jag inte är överförtjust i, en låt som lider av en för kort refräng, nämligen “singeln” “Level ground“. Trots avsaknad av en adekvat refräng är detta classic rock  muskler med orgier av keyboards som tillsammans sammansvetsas till en riktigt skön låt, en plats där gitarrerna får första och sista ordet.

Vill man ha sitt album precis som på debutalbumet, varsågod här är 10 adekvata pomp-AOR-låtar. Utifrån detta perspektiv existerar det få flaws, om ingen. I och med en uppgraderat ljudbild blir befruktningen ännu mer lättlyssnad än på II.

Som vi var inne på tidigare så är det troligare att Fortune lagt sin själ ännu djupare ifall ersättningen synkats med det arbete gruppmedlemmarna lägger ner. Det är en delförklaring varför inte Fortunes tredje album inte är mer hänförande än den skulle kunnat varit.

Nu när de inte är ungdomar längre, så varför ska de lägga mer tid på ett album än de redan gör, de får ju liksom inget för det! Då är det väl det enklare att reproducera det fansen vill höra, det vill säga de som inte betalar för ny musik, för att istället streama på Spotify, precis som jag numera själv gör. Tyvärr en plats där girigheten visar sitt sanna ansikte, inte kärleken för musiken eller dess skapare.

Nu när inflationen dessutom skjutit upp i höjden är det knappt lönt att lägga ut musik, om man inte tillhör de riktigt stora titanerna eller vill åt kaffepengarna! När eldsjälarna ebbat ut och hängivenhetsdimman om några år lagt sig, kanske vi står där utan musiker?

Kulturella livskvalitetsskapare som ännu inte löst hemligheten med kloning, kontra få en rimlig ersättning för sitt musikskapande? Ja absolut, jag låter som Roger Scott Craig, men tyvärr har denne ikon alldeles för rätt, en musikernas Nostredamus månne?

Fortune ska ändå ha en eloge för skapandet av sin patenterade dramatiskt melankolisk pomp-AOR. I den nischen framstår Foreigner och Asia snarare som Robin Bengtsson eller Oscar Zia.

Att Frontiers inte på allvar släpper fram den 12:e spelare handlar tyvärr bara om att prioriterat något annat projekt istället för dessa pomp-AOR ikoner, något som biter dem själva, fansen och Fortune i svansen. Trots detta är produktionen betydligt bättre än på II.

Tillhör man förstagångs lyssnaren, det vill säga den skara som lyckats med konststycket att undgå  Fortune, Harlan Cage eller 101 South så har man ett uppdukat Vegas-pomp-AOR-smörgåsbord framför sig. Är man likt mig själv ett tvättäkta fan så riskerar upplevelsen att solkas av självplagiarism. På II var akilleshälen produktionen, på Level ground är det återvinningsprocessen som skymmer vårsolen.

Som sagt, jag gratulerar avundsjukt verkligen dem som aldrig hört bandet tidigare, de lär sätta ölen i fel strupe av ren eufori, medans vi indoktrinerade fortsätter att förtränga vidare.

Jag avslutar med en mening som tidigare figurerat i recensionen: “Harlan Cage, Fortune, Roger Scott Craig och 101 South ska ha all cred i världen för att lyckats med att skapa så mycket magisk variation utifrån en minst sagt snäv ovariation. Ett melodisläktskap som rationellt borde få den mest kräsne att tröttna” – It says it all, Go All The way Brothers:))

Richard Fortune, Lead guitar, vocals, additional keys
Larry Greene – Lead vocals, guitar
Mick Fortune – Drums
Ricky Rat – Bass, vocals
Bob Emmett – keyboards *except for “I Will Hold You Up” – Steve Porcaro – Piano & all keyboards

Band: Fortune
Titel: Level ground
Genre: Pomp-AOR
Skivbolag: Frontiers Music
Releasedatum: 8/4 2022
Bästa spår: Dangerous things, Riot in the heartland, Orphaned in the storm,
Betyg: 3½ av 5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER