Band: MyGrain
Titel: Planetary Breathing
Genre: Melodiös Death Metal
Skivbolag: Spinefarm Records
Producent: Janne Saksa
Releasedatum: 2013-09-27
Betyg: 7/10
Efter att ha bildats i Finland 2004 och hunnit spotta ut 2 demos fram till och med 2005 fick de kontrakt med Spinefarm records. Följande år släpptes debuten “The Orbit Dance”. 2008 var det dags för album nummer två, “Signs Of Existance”, att se dagens ljus.
Den tolfte januari 2011 släpptes deras självbetitlade album som kom att bli ett av årets bästa album. Det var en perfekt hybrid mellan hårdrock och melodiös death metal med elektroniska element. Det albumet är en milstolpe i deras karriär och jag har svårt att tro att det inte fanns någon skrivkramp när de skulle följa upp ett sådant album.
Dessutom har denna skiva varit klar sen början av året och skulle ursprungligen släppts i april/maj men för att undvika att hamna i tidsnöd när det gäller marknadsföringen av skivan så beslöt man att skjuta på släppet till 27: e september.
Nya skivan heter “Planetary Breathing” och den tar vid där 2011 års giv slutade. Den känns som en helt naturlig fortsättning, inte lika överraskande men nästan lika imponerande.
Tio spår på drygt en timma, låtarna klockar in på mellan fem och sju minuter vilket skvallrar en del om en progressiv sida som är aningen tydligare på detta album.
Tempot och melodierna varieras ideligen och det utan att det blir osammanhängande för det finns en traditionell tråd i varje låt med vers, brygga och refräng även om den är aningen maskerad.
Melodier av världsklass kom redan 2011. Det fortsätter på samma gripande sätt på detta album även om de är lite blekare denna gång och totalt sett kommer vi inte upp i 2011 års standard.
Albumet har en bra och tydlig produktion, imponerande musicerande med frenetiskt trummande och nyskapande riff. Eve bjuder på elektroniska mattor som gör känslan futuristisk och det dimensionerar musiken ytterligare. Tommy Touvinens röst är kanske den största behållningen då hans gutturala vrål har en råhet som tillsammans med ett mäktigt riv passar musiken perfekt. Men det är i den rena sången som han imponerar som mest med en hårdrockspipa som kan sopa banan med många andra mer etablerade sångare. Därför är det lite synd att de på denna skiva dragit ner på den varan.
Låtarna håller jämn kvalité rakt igenom och rekommendationen är att skivan inte bör avfärdas även om den inte sitter till en början. Det tar tid att komma ner på djupet och igenom mörkret, men väl där finns det hänförande och inspirerande musik som inte borde gå någon förbi.
Bästa låt: Waking Up The Damned
