ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Ronnie Atkins – Make It Count

Min dyrkan för Pretty Maids kan definitivt inte vara hälsosam. De är Gudar av Gudar i mina ögon. Att recensera något av gruppens alster innebär att jag måste plocka bort lager av skygglappar som byggts upp under årens lopp. 2021  år släppte vokalisten Ronnie Atkins sitt första soloalbum, utan vapendragaren Ken Hammer. Visserligen lösgjorde han sig  redan tidigare från honom genom Nordic union projektet, där han istället parades ihop sig med en annan husgud av rang: Erik Mårtensson.

Den debuten var faktiskt lite av en oväntad besvikelsen, någon som uppföljaren från Second coming (2018) rådde bot på. Resultaten var i vissa stunder ogripbart med kvalitetsess som “My fear and my faith”, “Because us”, “It burns” och “Walk me through the fire” samt  “Breathtaking”“Outrun you”“Die togheter” och “The best thing I never had”.


Att mannen inom en snar framtid kommer att dö av sin obotliga cancer är minst sagt tragiskt. Ronnie smider dock medan järnet fortfarande är ljummet, något  detta album är ett kvitto på. Hur mycket, eller om något är leftovers från debuten, vet nog egentligen bara Ronnie själv.

Pretty Maids musik har en så exceptionell hög lägsta nivå så att det nästan är genant. Gruppen varierar sin hårdrock genom att infoga olika versioner av dem själva. Ibland poprock, ibland blytung hårdrock och ibland ballader. Konstruktioner som Paul McCartney och John Lennon hade gråtit floder av blod för  komma över själva. För det mesta så mixar de dessa musikaliska element genom finmaskiga nät  för att transformeras till fler lager än det existerar i gula lökar. Det är väl därför de kvalitetsmässigt sticker ut ordentligt i hårdrocks-sfären.

I duon Ronnie & Kens ådror flyter ett genuint hantverk för att mejsla fram musik i mängder, utan tillstymmelse till att upprepa sig för mycket; en konstart i sig. Vi får inte glömma Ronnies karaktäristiska  röst! Det är ett verktyg som sticker ut ordentligt i rockbranschen.

Dels fungerar den i pop, dels i trash, lite beroende hur han väljer att använda det instrumentet, dels är den originell, och låter inte som någon annan på planeten. Mest effektfullt röstmässigt blir det i låtar där Ronnie skiftar från aggressivt till normal tonläge, det vill säg Dr Jekyll & Mr Hyde vokaliststilen, som i exempelvis låten “Virtuall brutality” från Planet Panic 2002.

Ronnie Atkins - Make It Count 1
En själfull Ronnie Atkins

Debutplattan skulle kunnat varit spretigare än helvetet själv. Dels för att detta var hans första soloplatta, dels  för att döden punktmarkerade honom. Njet så blev inte fallet, utan  Ronnie serverade oss Pretty Maids musik, precis såsom vi fans ville ha den anrättad. Enda skillnaden var att de lite snabbare låtarna bytts ut mot de aningen mer aoriga.

Sjukdomen tyckes inte eller hämma dennes röstresurser nämnvärt. Den hög lägsta nivå motorn var också en faktor som implementerats,  det vill säga halvmesyrer var bannlysta. Låtarna som som stack ut över mängden var osedvanligt många: “Real”, “Scorpio”, “One shot”, “Subjugated”, “Frequency of love”, “Picture yourself” och “I prophezsize“.

Som sagt, debuten var utomjordiskt melodiöst hårdrock. Är det verkligen möjligt att toppa alstret, dessutom redan ett år efter, och hur präglad är Make it count från eventuella leftovers? Ungefär samma gäng som låg bakom debuten samexisterar på uppföljaren, varför ändra ett vinnande koncept!

Ronnie Atkins: Lead and backing vocals
Chris Laney: Rhythm guitar, keyboards
Alla Sørensen: Drums
Pontus Egberg: Bass
Morten Sandager: Keyboards
Linnea Vikström Egg: Backing vocals
John Berg: Guitars
Olliver Hartmann: Guitars
Pontus Norgren: Guitars
Anders Ringman: Acoustic guitars

Jag vet inte vad Ronnie går på, men det finns inte tillstymmelse till biverkningar av plagiarism, den mannen tycks vara immun mot det fenomenet. Albumet består av 12 alster som som är så varierade som det bara är möjligt. Två faktorer som borgar gott inför det som komma skall: dissekeringen av låtarna i sig!

Men först så måste det sägas, om debuten var Ronnie hittills sötsliskigaste album up to date, så slår Make it count den på fingrarna, flera gånger om. Gillar man sin Melodifestivalen, vilket 99.9 procent av hårdrockarna inte säger sig göra, så får man sitt lystmäte uppfyllt.

Nu tillhör jag som tur den där enprocenten som alltid gillat Mello, nu som då (exklusive mellansnacket och värdskapet). Det innebär att jag även uppskattar innehållet på detta album, trots denna softifiering.

Make it count inleds just med en lugnare sak. Det mycket underskattade Michael learns to rock var ett danskt band som släppte utomordentlig poprock  på 90-talet. Många av oss har väl hört deras största hit, “The actor“. Det finns definitivt beröringspunkter med de danska kollegorna när det kommer till stilen på musiken på hela Make it count. “I´ve hurt myself  (by hurting you)” levererar en poprock dänga, stöpt i Pretty Maids form.

Efterföljande “Unsung heroes” präglas av tunga rytmiska trummor, Ukrainas Eurovisionbidrag? Nää, men de dikterar låtstrukturen på ett smakfullt sett. Såväl interiört som exteriört existerar det inga flaws, utan allt är så genuint genomtänkt, utan att vara utstuderat genomtänkt, det vill säga ett låtskriverihantverk i världsklass.

För mig personligen är det på tredje spåret som jag ruskas till liv. Alla ingredienser som Pretty Maids fyllde sin musik ingår i “Rising tide“. Stämsång varvat med melodisk bombastisk hårdrocksdramaturgi av ädlastes märke. Tempot pendlar mellan lugnt, till nästan aggressivt, stämsången sitter och sticken överträffas bara av halvguden Anders Vikström (Treat) – magiskt!

Hur snygg är inte titeln “Remain to remind me“? Även innehållet i den utsöndrar själslig insikt som smittar vare sig man vill eller inte. Nämnde jag Michael learns to rock, jo här får man sin beskärda dos av dessa poprock kungar. Det är soft, men djävulskts melodiskt, och självklart bestyckad med en adekvat refräng flankerad av Ronnies egna musiksignum.

På femte låten höjs tempot, men bara marginellt. “The tracks we leave behind” fortsätter i den högre kvalitativa musikskolan. Att Ronnie har melodierna som utgångspunkt i sitt skapande lär inte komma som någon större överraskning, resultatet talar ju för sig själv; en AOR-pärla helt enkelt, dessutom  en schizofrent snygg sådan.

I efterföljande “All I ask of you” får vi lyssnare ytterligare doser av välkonstruerad poprock. Det som slår mig är att melodierna i kombination med refrängerna aldrig tycks sina, idéerna exklusive självkopiering lever sitt egna liv, det bara fortsätter och fortsätter. Det finns band som släppt 3-4 album och får vara nöjda om de lyckas uppvigla 1-2 låtar som doftar lika gott som exempelvis denna “All I ask for“.

Precis som på “Rising tide” är det något i “Grace” som får mig som lyssnare att ta ett kraftigare tag om soffkanten. Det är liksom något extra förföriskt som uppenbarar sig, en upplevelse som inte går att sätta fingret på vad, men helheten går helt segrande från musikslagfältet.

Albumets första ballad finner vi i “Let love lead the way“. Ta fram näsduken och för guds skull….se till att ha några i beredskap! Innehållet byggs cresendomässigt successivt upp, så att de många lagren till sist blir oemotståndliga när de väl blommar ut.

På nionde alstret “Blood cries out” höjs tempot och aggressiviteten – äntligen, det är ju faktiskt bara andra gången på plattan det sker. Trots de andra kvalitetsorgierna så inser jag varför jag dyrkar Pretty Maids.  Låten är en av plattans allra största behållningar. Subtila ekon från Red hot and heavy och Futureworld framkallar gåshud på gåshuden. Är man ett Michael Learns to rock fan, så håller man troligtvis inte med. Det är ju inte så att det är Watain eller Slayer, utan bara Pretty Maids metal.

Vi tar oss via “Easier to leave (than being left behind)” tillbaka till popträsket, kryddad med lite Pretty Maids-AOR. Självklart är den välarrangerad, parallellt välsignad med en gravt vacker melodi, sanslös brygga, behagligt stick samt toppad med en bombastisk refräng, dock är det “Blood cries out” som fortfarande hemsöker sinnet, inte denna lilla poppärla.

Näst sista låten på plattan är döpt till “Fallen“. Jag får lite Andreas Johnson “Glorius“-vibbar i refrängen, inget ont i det, utan det är enbart mäktig pop i den högre skolan, ackompanjerad av subtilas distade gitarrer.

Tolv låtar brukar vanligtvis vara en källa till att ha infogat sitt album en låt för mycket. I mina öron är så inte fallet på detta album. Visst, titellåten Make it count är plattans andra ballad. Men med det budskapet som i sig kan, om det vill sig illa, vara ett konkret musiktestamente, lite som Freddy Mercury i “The show must go on“.

Tempot höjs en bit in i låten för att utmynna i något förhoppningsfullt, såväl musikaliskt som textmässig, samtidigt som pianoballaden transformerats till något helt annat. Därmed knyts säcken upp ihop till något som är beyond värdigt.

Jag är tyvärr  ingen textkille; kan liksom inte göra två saker samtidigt, det vill säga lyssna både på musik och texter. I detta fall gör jag ett undantag, vilket jag inte gjort ifall innehållet kretsat om att erövra 17-åriga stupfulla groupies eller dricka ohälsosamma mängder av alkohol.

Förutom väldigt bra varierad musik, så skänker Ronnie oss självrannsakan och livinsikter som troligtvis de flesta av oss bör hörsamma med syfte att kanske själva komma till insikt. Att det inte är klyschor, på grund utav den existentiella situation han befinner sig i, gör det hela genuint, tillika 100 procent trovärdigt.

Ronnie Atkins - Make It Count 2

Såhär beskriver Ronnie sin musikfilosofie: “Style wise, it’s basically just melodic pop/rock songs, so to speak, that we turn into something suitable for those who followed me all those years. To me, a good song is a good song and then it’s a matter of how you wrap it up.”

För mig en synnerligen sund inställning till låtskriverihantverket i sig, men också en förklaringsmodell varför albumet låter som det gör. Ronnies musikskapande skulle också kunna vara en bruksanvisning i konsten i att skapa tidlös musik, därmed sälla sig till legendarer som Björn/Benny, Max Martin, Diane Warren och Lennon/McCartney. 

Såhär beskriver Ronnie albumet och dess inriktning, vilket egentligen är det viktigaste: “Finally, the great thing about doing this is that I don’t have to argue with anyone whether it’s too pop or too lightweight, etc. I do what I do, ’cause that’s what I like and I’m my own boss for these solo albums and therefore, also the only one to take responsibility if it doesn’t live up to people’s expectations. But, this is what I wanna do at this stage of my life and I think I’m convinced that “Make It Count“ is a great melodic rock album“.

Även om jag är en AOR-gubbe i fingerspetsarna så  är jag osäker om jag fördrar debuten framför detta mera softa anslag? Det kanske är så, att man inte behöver jämföra, utan de står stolta på varsitt stabilt ben? Jag är som sagt barnsligt förtjust i Pretty Maids tyngre låtar. Två av 12 låtar kunde ha varit tre eller till och med fyra! Med detta sagt, vilket album denna människa ändå spottar ur sig, endast ett år efter debuten, frågan är om detta är tvåan i en trilogi, eller ett musikaliskt testamente?

Trots alla kastade skygglappar så är det omöjligt att värja sig från en golgata av byggstenar som alla leder till ett brilliant album. Musiken fullkomligt dryper av genialitet och låtskrivarmagi; melodic hardrock 2.0…där alla låtar är potentiella singlar, med en stark betoning på alla.

Band: Ronnie Atkins
Titel: Make it count
Genre: Melodic Hardrock
Skivbolag: Frontiers Music Srl.
Releasedatum: 18/3 2022
Bästa spår: Unsung heroes,  Rising tide, Grace, Blood cries out
Betyg: 5 av 5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Fel: Vy 01024a207i kanske inte finns
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter