ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

City Of Lights – Before the Sun Sets

Ett nytt år, en ny månad, ett nytt svenskt melodiskt hårdrockband! Men City of lights tillhör inte det påståendet, eftersom initiativtagaren i detta Frontierprojekt inte är svensk. Mannen behind it all är den brittiska gitarristen och låtknypplaren Neil Austin. Han sökte med infraljus och lykta över en adekvat sångare…och fann greken Manos Fatsis (Odyssey Desperado/Hideaway).

Nu kom svenskarna in i bilden, det vill säga bröderna Eriksson. De båda är medlemmar i en av mina favoritgrupper DegreedRobin är vokalisten medan Mats är trummisen i ett band som släppt fem utmärkta rockplattor med en egen tvist i den melodiska hårdrockens mylla. De kommer förövrigt själva ut med sitt sjätte alster den 11 februari sedan starten, alltså samma datum som detta album släpps.


Här nedan publicerar jag några självutnämnda kriterier för att ärligt talat underlätta för mig själv när vinden blåser som starkast.

Annons:

1.  Skivan ska vara helgjuten; “Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det oftast  existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry! Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra;  utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut –syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

Högt ställda kriterier sållar obarmhärtigt bort några skavda ben från den gigantiska floran av melodisk hårdrock och AOR. Det räcker med en svart svan för att förstöra efterfesten så att säga. Utifrån kriterium tre,  angående vokalistens färdigheter så önskar jag att min musikerkompetens vore befintlig.

Jag är varken musiker eller sångpedagog, och kan egentligen inte bedöma om varför någon är bättre eller sämre: “Who am I to Judge“? Nu är jag recensent på grund utav ett stort musikintresse överlag, så den rekylen rikoschetterar ändå tillbaka till mig.

City Of Lights - Before the Sun Sets 1
City of lights

Den grekiska sångfågeln Manos Fatsis stämmor är det verkligen inget fel på. Dock är det något med rösten utifrån ovannämnda bikt jag inte riktigt kan sätta fingret på; något infiltrerar helheten. Subtilt påfrestande, utan att vara det, eller? Svaret på varför får ni inte, eftersom jag inte har kompetens att svara på det, men något darr ligger det på ribban!

När jag hör att att en vokalist kommer från typ Grekland så blir jag minst sagt misstänksam att accenten  kommer att upphäva alla givna accentlagar. Manor Fatsis behöver inte bege sig till skamvrån för sin frasering eller liknande, där får han klart över godkänt.

Den svenske AOR-producenten Erik Gavfelin (Creye, Cruzh, Cap Outrun) behöver inte heller skämmas för sin insats – det låter toppenbra helt enkelt. När det kommer till Most killer no fillers så hamnar vi någonstans mitt emellan. De låtar som är bra är sjusärdeles bra, medan resten är standard och några lite över medel.

De alster som fångar mitt intresse mest och bäst är “Racing on the redline”, “Heart´s on fire”, “Snake eyes” och “Midnight club“. Den gemensamma nämnaren för denna kvintett är att de inte tillhör de mest aoriga spåren på albumet, utan lutar sig mer mot melodisk hårdrock.

Som jag hör det, rör de sig samma fåra som Fair Warning, Icon, Tyketto, Danger Danger och Lillian Axe,  det vill säga hair metal band om man vill vara aningen kategorisk.

Det betyder inte att alls aor-örhängena är usla, utan snarare lite mera intetsägande. Såväl “Emily“, “Heat of the night”, “Dying breed”  och “Joanna” klarar sig  utmärkt. Då träder vi inpå kriterium fem! Någon egen identitet står det inte att finna, vilket inte alls är ovanligt i genren precis – tyvärr.

Summa summarum, om kriterierna får bestämma så landar projektet på över medel. Neil Austins inspiration från the new wave of swedish melodic hardrock med band som H.E.A.T, Crazy Lixx och Art Nation med flera tar en halvnelson på sina egna konstruktioner.

På uppföljaren hittar månne Neil Austin en kvalitetsväxel till, med syftet att komma upp i nivå med sina förebilder; utifrån debutplattan ser jag inga som helst hinder för detta ponerande.

Skulle de få den brighta idén att implementera egna musiktankar i sitt pussel så vore det självklart värt att applådera över. Någonstans i sin kreativa labyrint borde det finnas motivation att addera något som sticker ut, än att bara “plagiera”.

Varför starta ytterligare en Sushibar eller yogastudio som ser ut som alla andra? Utifrån ett ekonomiskt affärsperspektiv vore det lika med harakiri, om man utgår ifrån en sådan affärsplan, det vill säga om man har ambitionen att överleva, när hajpen väl lagt sig.

Riktigt så ser det inte ut i den melodiska hårdrockssfären; där tycks alla vara vänsterpartister, med ett enda ledord i sinnet – überkonservatism! Jag är djävulskt medveten om att jag tjatar hål i huvudet på mig själv och troligtvis på alla andra, men det kan ju bero på att det helt enkelt är obegripligt.

I vilket fall som helst en klart godkänd debut. De som suktar över krunchiga riff,  förföriska melodier och bombastiska refränger bör kolla upp City of lights med syfte att dissekera albumet på några låtar till sina årsbästa listor.

Band: City of lights
Titel: Before the sun sets
Genre: Melodiös hårdrock
Skivbolag: Frontiers Music s.r.l.
Releasedatum: 11 February 2022
Bästa spår: Racing on the redline, Heart´s on fire, Snake eyes, Midnight club
Betyg: 3/5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FÖRRA MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Fel: Vy 01024a207i kanske inte finns
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT