Glöm inte att rösta på Rocknytt Topp 20 - Avslutas Lördagen den 24/4 kl 18.00
Rösta på Rocknytt Topp 20 här »
ALLA NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Satyricon – Satyricon (7.0)

0 Shares

Satyricon-album-2013

Band: Satyricon
Album: Satyricon
Genre: Black Metal
Skivbolag: Roadrunner Records
Producent: Sigurd “Satyr” Wongraven
Releasedatum: 2013-09-11
Betyg: 7/10

Efter fem års frånvaro sedan den senaste given The Age Of Nero har nu de norska black metal-pionjärerna Satyricon återvänt med ett nytt alster. Under de här fem åren har det känts lite som att bandet varit i valet och kvalet att lägga ner, men efter en kanske välbehövlig paus från varandra efter år av hårt turnerande var man till slut redo att komponera en ny platta som för att markera en slags pånyttfödelse eller markera ankomsten av en ny era i Satyricons karriär, blev självbetitlad.



Hur låter då denna självbetitlade platta? Jo, man kan efter det instrumentala introt Voice Of Shadows och den inledande låten Tro Og Kraft konstatera att vurmare av det tidiga och mer råa Satyricon som återfinns på plattor som Dark Medieval Times, The Shadowthrone samt Nemesis Divina återigen får gå besvikna, då även denna platta går i samma fotspår som sina tre föregångare. Det är alltså ett tämligen polerat sound vi bjuds på och låtarna går allt som oftast i midtempo. Precis som på Now, Diabolical, The Age Of Nero samt delvis Volcano får blastbeats stå tillbaka till förmån för sväng och necrodoftande Celtic Frost-riff. Detta gör mig dock ingenting då jag helt klart är ett fan av både det gamla och mer klassiska svartmetall-soundet som Satyricon hade i början av sin karriär, men också av det mer gungiga och kanske lite mer kommersiella ditot som man legat inne med de senaste tio åren. Många black metal-puritaner har lite hånfullt benämnt Satyricons sentida sound som “black n’ roll” som ska åsyfta på det snarlika hånet mot Entombed som efter releasen av sin tredje platta Wolverine Blues (1993) fick kritik för att man lämnat det lite rensigare soundet på sina två första plattor och istället koncentrerat sig mer på tyngd och sväng, vilket då fick benämningen “death n’ roll” av bandets belackare.

 
Visst är denna självbetitlade platta “black n’ roll” om man nu vill använda sig av det uttrycket, men just det i sig gör mig absolut ingenting, det som dock känns tråkigt är att man kanske hade hoppats att Satyricon efter så många års frånvaro hade varit betydligt hungrigare och verkligen sugna på att göra en platta som osar svavel och sitter som en satanisk knytnäve av stål i mellangärdet på lyssnaren. Dock är det tyvärr lite som att bandet går på halvfart under hela plattan. Trots att även de tidigare tre plattorna som har gått i samma stil som denna platta går i också har innehållit till största delen låtar i lågt tempo för att vara black metal, så har ändå dessa besuttit en kraft och en tyngd som jag tycker saknas i leveransen av många låtar på den här plattan. Kvalitetsmässigt har jag dock ingenting att klaga på, samtliga låtar är bra, som väntat, men tyvärr känns det ändå lite oinspirerat och trött på vissa ställen. Den sylvassa och kirurgiska precision som Satyricon brukar leverera sina låtar med är tyvärr inte på plats och den aggressivitet och tyngd man har blivit van att få höra från norrmännen är inte riktigt heller där i den utsträckning man hade önskat.

Överlag är dock det här en bra platta, även om den inte är något mästerverk på långa vägar och förmodligen bandets sämsta platta sedan Rebel Extravaganza (1999). Det är dock roligt att bandet vågar sig på att prova någonting nytt på låten Phoenix, där det bjuds på ren sång och således kan vi konstatera att detta är det tilltaget som är mest inne bland svartmetallarna anno 2013 då även Watain bjöd på denna oväntade ingrediens på sin nysläppta platta The Wild Hunt. I det sistnämnda bandets fall var det sångaren Erik Danielsson som harklade sig och tog ton, men i Satyricons fall lämnades sången på Phoenix till sångaren Sivert Höyem. Dessa balladliknade låtar har säkert gjort många black metal-fans världen över väldigt arga och upprörda, men jag tycker att både Watain och Satyricons lite lugnare stycken har fungerat väldigt bra och så länge de gör vad de gör på ett bra sätt är det helt fritt fram att testa lite nya grepp om ni frågar mig. Vill man dock att Satyricon och Watain ska släppa Nemesis Divina respektive Casus Luciferi om och om igen, år efter år, kan jag dock förstå att man känner sig besviken över den här utvecklingen, men att band vill just utvecklas är nog ingenting vi kommer att “slippa ifrån” och tur är väl det.

Trots att det förekommit en del negativ kritik i den här recensionen vill jag framhäva och poängtera att det här inte på något sätt är en dålig platta och jag känner mig säker på att ni som precis som jag är Satyricon-fans nog inte lär tycka illa om det ni hör, men det går ändå inte att låta bli att känna sig en smula besviken. Även om det här helt klart är en köpvärd platta är den ändå inte nära att komma upp i de nivåer som till exempel föregångaren The Age Of Nero kom upp i. Det finns ingen monsterhit och inga episka mästerverk och man lämnas trots plattans ljusa stunder ändå med en känsla av besvikelse för att bandet efter sin långa frånvaro levererar sin sämsta platta på fjorton år. Jag ville så gärna att man skulle släppa en ny Now, Diabolical eller The Age Of Nero, men tyvärr blev så inte fallet den här gången. Att Satyricon är tillbaka känns dock väldigt bra och förhoppningsvis höjer man sig några snäpp till nästa platta som vi förhoppningsvis inte behöver vänta i fem år på.

Bästa låt: Nekrohaven

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

0 Shares
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt

Relaterade artiklar

Inga inlägg hittades.
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter