ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Praying Mantis – Katharsis

Egentligen är det helt otroligt, de troende syrsorna i Praying Mantis har existerat sedan 1973! I ärlighetens namn kan den epoken delas upp i dessa tre perioder: 1974–1982, 1990–2003, 2008–nutid.

Urkraften bakom bandet var och är bröderna Troy det vill säga Tino och Chris. De bildade bandet redan då det gick på Collage. Det Londonbaserade bandet är mest kända för att  vara en av pionjärerna av ”The new waveof British heavymetal (NWOBHM)”. Vad var nu detta? Kort sammanfattat uppkom den i Storbritannien i mitten av 70-talet.

Den gamla kolonialmakten straffades rejält av Gudarna med en skyhög arbetslöshet och syntpop. Arbetarklassen var minst sagt frustrerade och hämndlystna, något som ledde till att strejkerna avlöste varandra. 1981 så fick det sociala ”utanförskapet” en kraftig utlösning via upploppen i Brixton och Toxeth.

Unga vita avkommor från arbetarklassen uppdaterade soundet som Black Sabbath, Deep Purple och Led Zeppelin hade chockat världen med. Precis som för punken var independent ett viktigt ledord  för dessa slynglar, precis som. ”vi har absolut inte tillgång till någon form av borste, och att låna syrrans vägrar vi!”,  det vill säga ju mer acne och flottigt hår, desto bättre.

Termen (NWOBHM) myntades skriftligt av musikjournalisten Geoff Barton, fast egentligen i maj 1979 av Sounds redaktör Alan Lewis. Barton grundade för övrigt den legendariska hårdrock tidningen Kerrang. En tidskrift han lämnade 1995;  numera jobbar denna ikon för Classic Rock Magazine.

1981 släpptes syrsornas första album Time tells no lies.Det blev en hyfsad succé som dock inte innehöll Russ Ballard pennade ”surrender”, vilken de spelat in tidigare. Efter en konflikt med kollegorna i Rainbow var det regnbågskillarna som drog det längsta strået via denna världshit.

Syrsorna gick inte helt lottlösa, utan kravlade sig upp på 16:e plats på den brittiska albumlistan. Men det var egentligen som att jämföra bananer med körsbär utifrån bandens försäljningsframgångar.

När i alla fall jag tänker på NWOBHM så ser jag nitar, läder, jeansvästar, patches, stripigt fett hår och ett ganska amatörmässigt tufft metalliskt sound framför mig. Grupper som instinktivt utkristalliserar sig är BattleaxeSatan och Blitzkrieg.

Praying Mantis fogades in i denna opolerade fåra, men attraherades i högre grad dess av raka motsats, den steriliserade AOR:en, vilken  härstammade från andra sidan Atlanten. De valde en stig som Def LeppardDemon och Bronz plöjt upp.

Tino Troy var långt ifrån någon ny Steve Perry,  så han blev ersatt av en orgie av efterföljare som Paul Diánno, Doogie White, Gary Barden, Tony O´Hara och John SlomanFrån  2013 sköter John Cuijpers vokalistuppdraget.

Precis som Magnum lyckades de att få konstnären Rodney Matthews att teckna deras albumomslag. Denna grafiske designer har en fäbless för Science fiction- och fantasyart. Hans arv har hittills ynglat av sig i över 140 verk,  främst via brittiska progggrupper som Nazareth, Asia och Uriah Heep 

Allen/Lande  (2005, 2007, 20010, 2014) och Motherlode (1986) var två svenska akter som fått hjälp med Mathews estetiska handlag.

Praying Mantis - Katharsis 1
Praying Mantis

För egen del har syrsornas hybrid av Iron Maiden och Asia tyvärr präglats av en låg lägsta nivå. Visst finns det helt underbara låtar som Cats in space skulle gravskända för, men de är i förhållande lite för få för deras eget bästa.

Om jag måste nämna två album  som jag anser vara någorlunda helgjutna är det Forever in time från 1998. En platta som innehöll precis det där man vill utvinna från syrsorna: kraft, pomp, melodier och riktigt starka refränger som i exempelvis ”Best years” och ”Man behind the mask”.

Albumet efter, Nowhere to hide måste ändå rankas ännu högre på grund av esstrumfs som Nowhere to hide”, ”Cruelwinter”, ”The Clocktower”, ”Can´t stop the fire”, ”Futur of the world” och ”SOS”. I mina öron så tillskrives Tony O’Hara huvudrätten i det upplägget i och med att det lät så jäkla bra helt enkelt.

När jag ändå är i farten så bör dennes soloeskapad från 2006 omnämnas: Escape into the sun, en platta som teoretiskt var svenske Magnus Karlsons uppdragsverk för den melodiska muskmaffian från napolitanska Frontiers Records.

På 2009 år Sanctuary fick Mike Freeland förtroendet att hantera  sångstativet. Även hans behagligt starka röst blev en boost för bandet såväl vokalist- som låtkvalitetmässigt. “In time”, “Restless heart”, “So high” och “Threshold of a dream” var mest förföriska. 

För sju år sedan släppte de Legacy (2015), det första albumet med vokalisten John Cuijpers och trummisen Hans in’t Zandt. Den var i ärlighetens namn klart godkänd. Deras förra album döptes till Gravity om kom ut 2018.

Potentialen fanns definitivt där och alstret hamnade lite högre än nämnda Legacy. Det ska tillägas att den var deras mest aoriga album ever. Låtarna som verkligen stack ut var Keeping it alive”, ”39 years” och ”Final destination”.

Har syrsorna på Katharsis tagit sitt musikaliska förnuft till fånga i syfte att vara den bästa versionen av dem själva, som typ som på Nowhere to hide? Kan vi vänta oss stordåd på deras 12 album sedan debuten 1981, ett Magnum opus månne?

Njet så blev inte fallet! Tonvis med bekämpningsmedel tycks ha grusat syrsornas återkomst till deras bäst före datum. För det första är John Cuijpers långt ifrån någon ny Tony O’ Hara. Det avspeglar sig  ännu tydligare på den softare Katharis.

För det andra så rubbas balansen mellan Iron Maiden och Asia, när AOR får mer utrymme. I vanliga fall skulle jag jubla över ett sådant förhållningssätt. I mina öron så passar det helt enkelt inte syrsorna att göra detta. Det blir skoningslöst intetsägande, och mynnar ut i att det inte blir tillräckligt kvalitativt.

Inledningsalstret “Cry for the nations” visar dock var skåpet ska stå till skillnad från efterkommande aoriga “Closer to heaven” där nivån dränks av standard. På tredje låten vet jag inte vad de håller på med egentligen: “Ain´t no rock n roll in heaven“. Utifrån denna låt så förstår jag att det inte spelas någon rock i himlen längre!

Det är först på fjärde låten “Non omnis moriar” som intresset återigen väcks. En av albumets starkaste låtar uppbringar det man vill ha ut av Praying Mantis.

Lyckan blir kortvarig i och med att femte låten “Long time coming” sätts igång. Poppigt, och rockigt, inte mitt bord helt enkelt, även om refrängen och snygg kör räddar upp det hela.

På efterkommande “Sacrifice” ger de sig i kast att försöka söva sina lyssnare med något som skulle kunna tituleras som halvballad.  Det i sig är inte problemet, utan dess såsighet. Vare sig melodi, refräng eller konstruktion lämnar något till övers för nynnande.

Tyvärr fortsätter de med ytterligare en såsig låt. “Wheels in motion” har en intresseväckande titel, men dessvärre det enda intressanta, förutom ett litet pompigt mellanparti.

På åttonde alstret, “Masquerade” väcks jag av en Def-Leppard balladisk inledning. Syrsorna väljer dock att  inte implementera en adekvat refräng, vilket gör att låten faller likt ett korthus.

Find our way back home” är albumets nionde låt. Luftigt, poppigt och relativt ointressant. Näst sista låten “Don´t call us now” är mera pompig i sin Asia-skrud. Ska de vara såsiga så är det såhär de bör vara såsiga på. Ett av albumets bästa låtar.

Insektsgrytan avslutas med fritering i “The devil never changes“. Även här frambringas lite mera mera finess och låtkreativitet, något som ger den betyget  lite över godkänd. Hade man valt att låta som i de två avslutande låtar så kunde Katharis varit signifikativt med intresseväckande.

Men som helhet är detta lång ifrån  bra, fyra låtar gör  liksom inget album. Jag förespråkar verkligen inte bandets inriktning mot mer lugnare och aorig stil.

De tycks vilja lämna sin comfortzon för att bege sig ut i terränger de tyvärr inte har verktygen att ta sig fram med. Såsigheten klär syrsorna helt enkelt inte speciellt väl.

Band: Praying Mantis
Titel: Katharis
Genre: Melodiös hårdrock
Skivbolag: Frontiers Music Srl
Releasedatum: 28/1-22
Bästa spår: Cry for the nations,  No omnis moriar, Don´t call us now, The devil never changes
Betyg: 2½ av 5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER