ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

The Ferrymen – One more river to cross

The Ferrymen består av av svenske Magnus Karlsson (Primal Fear) på gitarr, amerikanen Mike Terrana på trummor (Yngwie Malmsteen, Rage, Axel Rudi Pell) och chilenaren, den ”nya” Ronnie James Dio: Ronnie Romero (Lords of Black, Sunstorm, Rainbow) som vokalist. Debutplattan från trion som kom ut 2017 var lite över medel, det vill säga inte fantastisk.

The man behind it all är Magnus Karlsson, Sveriges bästa och jämnaste låtskrivare med Erik Mårtensson från Eclipse. Är man kung över sitt egna rike via tre egna mirakulösa soloalbum, Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Codex, Heart Healer, Anette Olzon och Starbreaker så är det inte svårt att förstå att han han har något utöver det vanliga när det kommer till att skulptera fram hits. Kronjuveler som dels är kvalite framför kvantitet, dels förmågan att dreja fram tidlösa klassiker och till råga på allt med ett eget patenterat sound.


A New evil, The Ferrymens andra album innehöll episk kvalitativstinn musik från Magnus Karlsson, som bara han kan leverera. Med ett melodisinne som är få förunnat styrde han projektregattan till något som översteg debutplattan med råge. Detta var  melodidriven melodisk hårdrock i paritet med Masterplans tre första plattor eller Firewinds plattor från Premonition (2008) och framåt.

Parallellt med ett profant gitarrdriv som endast Mr Yngwie J Malmsteen eller Gus G mäktar med. Det vill säga ett Shreddande av Guds nåde, dessutom doserat i precis rätt mängder.

För mig var hela albumet en fröjd  för örat, med toppar som ”Bring me home”, ”A new evil”, ”The night people rise”, ”Heartbeat” och ”No matter how hard we fall”. Kvaliteten och känslan på dessa livsnerver fick mig att tänka på varför jag överhuvudtaget började lyssna på hårdrock och melodiös sådan från allra första början.

Tre år senare landar konstellationens tredje alster på streamingtjänsterna, CD och vinyl. Kommer denna positiva utveckling att fortsätta eller blir det stagnation?

The Ferrymen - One more river to cross 1
The Ferryman

Mitt varningens finger summerade jag i tidigare recensioner: “Jag har tidigare hintat lite om att det ibland kan bli lite väl jämntjockt och ovariationsrikt utifrån att Mr Karlsson  diktatoriskt gör allt själv. I och med denna nya platta så upplever jag det som ännu mera riktigt. För att råda bot på musikhemmablindhetsskapandet vore det en bra idé att till nästa projekt att involvera några att samarbete med.

Dels för att komma ifrån sina egna rutiner, dels för att skapa ännu större variation i låtmaterialet. Ibland får jag samma känsla som när man sätter upp sina favoritplanscher på nakna djur med osynlig tejp. Den sitter uppe som en smäck, ett tag, tills den trillar ner på golvet. Ungefär så kan en taskig metafor beskriva avsaknaden av helhetsvariation“.

Gudomligt tung produktion, fantastisk röst, adekvata musiker, förföriska melodier och bombastiska refränger – igen. Vad mer kan man begära? Är man förstagångslyssnare så lär man inta ett strokeläge eftersom det låter too good to be true.

Om man däremot sedan tidigare är brännmärkt av Magnus Karlssons musik, så landar myntet på andra sidan, det vill säga en rundgångs-återvänds-gränd. Trots att det på ytan låter exceptionellt så är det  på tok för mycket igenkänning som infiltrerar materialet på plattan.

Nu om någonsin är det dags att greppa samarbetspinnen inför nästa projekt, innan Magnus helt går  helt vilse i hemmablindhetens förrädiska djungler. Vår egen Max Martin har exempelvis undvikt den fällan genom att samarbeta med andra låtskrivare såsom Shellback och Oscar Holter samt med massor av andra kreativa människor. 

Med detta sagt så bör det tilläggas att Mr Karlsson har en inbyggd högsta lägsta nivå. Han  faller alltså inte genom sitt patenterade musikskyddsnät, vilket innebär att epitet som uselt, katastrof, under medel och “inte en bra låt” indirekt bannlysts.

One more river to cross är ett ramstarkt album, utan tillstymmelse till dålig låt, men ändå hans sämsta sedan Starbreakers – Dysphoria (2019), utifrån perspektivet, att man hört det mesta tidigare. Vad som är Allen/Lande, The Ferrymen, Starbreaker eller Magnus soloalbum blir liksom ourskiljbart, de går liksom in i varandra ungefär som lädertyskarna i Modern Talking.

De låtar som Magnus lyckats dreja fram mest och bäst är: “The last wave”, “Shout it out”, “One more river to cross”, “Morning star“, “Hunt me to the end of the world” och “Bringers of the dark“. Denna sexling av tvättäkta hårdrockhits är essensen av vad man kan begära av bombastisk hårdrock/heavymetal/melodiös hårdrock/AOR.

Artworksnubben Stan W. Decker måste bara omnämnas. När Magnus Karlson släpper ny musik är denne franske grafiske designer alltid närvarande, vare sig det gäller The Ferryman, Heart Healer, Allen/Lande, Allen/Olzon eller hans soloalbum. De meditativa omslagen kommer såklart mest till sin rätt på vinyl, men eftersom jag slutat inhandla sådana så får jag nöja mig med dessa ögonstenar på digitala medier istället.

Om jag fick önska så skulle dessa kollaborationer vara made in heaven: Magnus/Peter Tägtgren, Magnus/Ronnie Atkins, Magnus/Erik Mårtensson, Magnus/Max Martin, Magnus/Björn Strid. Då syftar jag på ett låtskriveriarrangemang där båda parter är lika mycket involverade i den processen, först då lär Magnus Karlsson 2.0 utkristalliseras.

Dessförinnan får vi passa på att njuta av av det som frambringas, för det är musik som är genant oemotståndlig, trots en diabolisk tät dimma av mättnad och kannibalisering av sitt egna musikpatent.

Band: The Ferrymen
Titel: One more river to cross
Genre: Melodiös heavy metal hårdrock
Skivbolag: Frontiers Music s.r.l.
Releasedatum: 21/1-22
Bästa spår: The last wave, Shout it out, One more river to cross, Morning star
Betyg: 4 av 5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Copy link