Ö-viksbandet Perfect Plans cover av “Stay” (2019) kan på sätt och vis sägas vara den avgörande faktorn till att amerikanska Giant vaknat efter ett decennium i dvala. Efter att basisten Mike Brignardello och trummisen David Huff rekryterat gitarristen John Roth (Winger, Starship) föll den avgörande pusselbiten på plats i Kent Hilli, vars sånginsats på nämnda Giant hit imponerade stort. Hillis dröm om att få sjunga med några av sina största musikaliska hjältar gick nu i uppfyllelse. I samarbete med Frontiers mesta arbetshäst Alessandro Del Vecchio har han också bidragit med material till ”Shifting Time”, tillsammans med flera andra blågula låtskrivartalanger såsom Kristian Fyhr (Seventh Crystal, Perpetual Etude), Pete Alpenborg, Jonas Eriksson och Mike Palace (Kent Hilli, First Signal, Find Me m fl).
Giants två första skivor ”Last Of The Runaways (1989) och Time To Burn (1992) är djupt älskade och har haft en enorm påverkan på ett stort antal AOR/Melodic Rock band som dykt upp under 00 och 10 talen. Grundaren och frontmannen Dann Huff, som sedan länge lämnat bandet, har gett sitt välsignande till den nya sättningen. Vi hör dock Dann gästspela med sitt fenomenala gitarrlir i ”Never Die Young”, en riktigt skön stänkare med ett riff som heter duga.
Hur funkar hybriden Giant/Hilli i övrigt då? Jotack, inte så pjåkigt om du frågar mig. Efter ett atmosfäriskt intro via titelspåret ”Shifting Time” leds vi in i uptemporockaren ”Let Our Love Win”. En ganska konventionell melodiös rocklåt men icke desto mindre en habil inledning. En mera självklar höjdpunkt är ”Highway Of Love” som med sitt bluesiga driv i verserna och smittande refräng har ett klassiskt Giant sound. Även en midtempo dänga som ”Standing Tall” har det där patenterade Giant svänget som många fans troligtvis går igång på, och så även jag. ”I Walk Alone” är en fin avslutning med sorgkantade melodier där Hillis kraftfulla klagosång visar var skåpet ska stå.
Dann Huff är naturligtvis djupt saknad och många har haft svårt att acceptera ett Giant utan honom. Dann har inte varit en del av bandet sedan 2001 och det finns starka åsikter bland en del fans om att Frontiers slår mynt av varumärket Giant samtidigt som de skitar ner detsamma.
Själv stämmer jag inte fullt ut in i den kritiken, även om jag som Perfect Plan fan medger att det känns en smula märkligt att höra Hillis röst i detta sammanhang. Förmodligen beror det på att mitt känslomässiga band till Giant inte är lika starkt som många andras. Jag tillhör förvisso första generationen lyssnare och minns med värme släppet av ”Last Of The Runaways” via ett reportage på MTV’s Headbangers Ball och visst har jag hånglat till ”I’ll See You In My Dreams” när jag gick i gymnasiet (hell, den fanns ju med på ”More Power Ballads”, 1992). Självklart impades jag under samma period som ung musiker av den enorma musikalitet bandet då besatt (och såklart fortfarande besitter), MEN jag var aldrig ett stort fan.
Musiken var dock stundtals riktigt bra. Låtar som fantastiska ”I’m A Believer” (1989) visade upp ett band med ett eget DNA i soundet och ”I’ll Be There When It’s Over” (1992) håller jag till dags dato som en av världens absolut bästa AOR låtar. Dann Huffs makalösa känsla i röst och gitarrspel är gudabenådat bra och det är just de faktorerna som skruvar upp mina förväntningar. Jag har tidigare öst lovord över Kent Hillis röst vars klang faktiskt passar som hand i handske här. Jag står fast i min åsikt att karln är ett unikum med en pipa som kan utmana vilken legendarisk AOR sångare som helst, från Jimi Jamison (Survivor) och Steve Perry (Journey) till Lou Gramm (Foreigner) och Brad Delp (Boston) för att bara ta några namnkunniga exempel.
Hilli övertygar nämligen även i mer alldagliga spår såsom ”Don’t Say A Word”, ”My Breath Away” och i de ganska standardiserade balladerna ”It’s Not Over” och ”Anna Lee”. Ett bevis på att uttryck, närvaro och inlevelse ibland överskuggar allt annat, precis som Survivor så insiktsfullt proklamerar i klassikern ”It’s The Singer, Not The Song” från 1984. Det måste också tilläggas med eftertryck här att John Roth är en exceptionellt skillad gitarrist som väl backar upp och sprider guldstoft utan att någonsin spela över.
Det är därför jag tror ”Shifting Time” kommer tilltala främst fans av klassiskt ljudande AOR som kan bortse från Danns frånfälle och uppskatta skivan för vad den faktiskt är: inget mästerverk, inget nyskapande, men likväl ett snyggt hantverk med flera bra låtar
Band: Giant
Titel: Shifting Time
Genre: AOR/Melodic Rock
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 21/1
Bästa spår: Highway Of Love, Let Our Love Win, Standing Tall, I Walk Alone, It’s Not Over
Betyg: 3/5
