ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Tony Martin – Thorns

The Man, The Myth, The Legend – Tony Martin! Har man som artist vokaliserat för Black Sabbath på deras gravt underskattade sejourer med The Eternal Idol (1987), The Headless Cross (1989), Tyr (1990) och Cross purposes och Forbidden (1993–1997) är det bara att falla ner på knä. Lider man av artros så löser några fluffiga kuddar resten, om inte, stå upp.

För mig är är Tyr som Headless cross två nästintill religiösa artefakter. De andra tre är också bitvis riktigt bra, men inte i paritet med ovannämnda gudagåvor. Martin är förövrigt Black Sabbaths näst längsta kvarstående sångare efter Ozzy Osbourne, vilket i sig är prestation. Därutöver så har i mina öron varken Misha Calvin, The Company of snakes, The Cage, Mollo/Martin eller Giuntini Project varit några ögonbrynshöjare precis.


Dock tillhörde han horden av vokalister på Magnus Karlsson´s free fallWe are the night (2020) där han hyvlade av “Temples and towers” och “Far from over”. Där visades var skåpet skulle stå kvalitets mässigt. Precis samma sak när han gästsjöng på det svenska projektet Secret Societys – “Darkest hour“. Empires tredje platta, The raven rider från 2006 var också en veritabel fullträff. Titellåten “The Raven Ride” desarmerade kvalitetsfiltret.

Tony kommer alltid att associeras med just Black Sabbath, vare sig han vill eller inte. Eftersom det indirekt blivit en del av hans levebröd gissar jag att problemet snarare är angenämt. Dock innebär det att samma omelett steks om och om igen, ungefär som Steven Seagal och Jean-Claude Van Dammes filmer.

Vilket egentligen är en sanning med modifikation, eftersom han dels är en multiinstrumentalist, dels låtskrivare och i princip är herre i sitt eget musikhus. Mannen med rösten behärskar inte bara de traditionella instrumenten, utan också säckpipa, pan pipes, violin och munspel.

Tonys första soloalbum utgavs 1992 och hette Back where I belong. Det var ett musikaliskt äventyr där fokuset låg på AOR, pop kryddat med blås, R&B och självklart hårdrock också. Uppföljaren Scream släpptes 2005, där hans varumärke: “före detta Black Sabbath sångare” hördes betydligt tydligare. Det intressanta var att han spelade nästan alla instrument själv, inklusive violinsolot på titellåten (plattans bästa låt). Hans son Joe Harford riffade för övrigt gitarr på albumet.

Nu 15 år senare är det dags för Thorns att äntra streamingtjänsterna. Utifrån att han själv oftast inte är den som håller i taktpinnen så är det fundamentalt vem han väljer att samarbeta med. Denna gång föll valet på Scott McClellan’s. Dennes CV inkluderar bland annat Breed of Aggression, Army of souls och  Cemetery Gatez (ett Pantera tributeband).

Tony Martin - Thorns 1
Tony Martin

Singeln och inledningslåten “As the world burns” är en blytung armbåge i solarplexus! Tyngd och speed av det utomjordiska slaget stöpt i Black Sabbath form. Gillar man sin hårdrock är det svårt att inte dyrka denna uppenbarelse. Den är dock inte signifikativ för resten av materialet på plattan. Redan på efterföljande baspulserande “Black Widow” slår doom klorna i backen. Denna atmosfäriska krypande konstruktion dryper även den av ett becksvart Black Sabbath.

I tredje låten inleds “The book of shadows” av en framträdande sakral körsång – helt magnifik. De ödesmättade riffen prickar helt rätt i kombination med ett välkommet keyboardsolo. För mig är detta plattans höjdpunkt, precis så  som vill jag att Black Sabbath ska låta.

Efter tre spår är variationen albumets minsta problem, kvaliteten är också klart över medel. Fjärde lite bluesiga “Crying wolf” inleds med snygg spansk gitarr, och fortsätter i den akustiska stilen, helt olikt det som hittills presenterats. Tony tar toner som vi andra andra bara skulle kunna drömma om.

I “Damned by you” kommer första dippen, trots ett melankoliskt violinsolo. Det är faktiskt inte dåligt, men inte heller lika bra som de fyra tidigare. Inledningsvis överensstämmer den beskrivningen även in på efterkommande “No shame at all“. I och med att de expanderar choruset växer också låten ut från standard till betydligt bättre.

Nu har vi kommit till låt sex, ett alster de döpt till “Nowhere to fly“. Det är en typisk Sabbath ballad som hypnotiskt väver sig fram i ens sinne. Stilmässigt påminner den lite om en av mina favoritlåtar med Birmingham-sönerna: “Cross of Thorns” från Cross purposes (Black Sabbath-AOR?).

Näst på tur är “Passion killer“. Scotts fäbless för Pantera inkorporeras subtilt i denna skapelse. Hade någon annan skött mickstativet så hade jag avfärdat låten. Tony Martin har dock en förmåga att upphöja det musikaliska, och det är precis vad som sker på vad som annars skulle kunna tituleras som relativt intetsägande.

På “Run like the devil” är gnistorna återigen tillbaka, även om Tony & Scott kunnat fila på refrängen lite till. Det är förövrigt skivans tyngsta och snabbaste låt tillsammans med “As the world burns” tillika den mest DIO liknande. Näst sista låten är “This is your damnation“. Syftet med detta inslag vet nog bara upphovsmakarna själva. Denna western – pratlåt hade de utan problem kunnat undvara, men visst den sticker ut.

Sist ut, men inte minst är titellåten “Thorns“. Från ballad, till midtempo sågar denna låt sig fram till choruset där Tony energiskt bräker ut i bästa David Drainman stil (Disturbed). Låten knyter på ett utmärkt sätt ihop Tonys tredje soloäventyr. Det är ett alster likt en gul lök innehåller många musikaliska lager. En lökfaktor som verkligen är signifikativ för albumet i sig i kombinationen med följeslagaren variationen.

Någonstans möts modern heavy metal med klassisk Black Sabbath anno Cross purposes och Forbidden (1993-1997) till den graden att Thorn skulle kunna vara en platta där emellan, fast i en modern fräsch skrud. Den har precis som nämnda plattor sina flaws. Helheten blir dock en annan sak. Tonys magiska stämma skulle kunna höja temperaturen på typ allt han framför.

Absolut, det är en fernissa av rang… men en djävulsk effektiv sådan. Antingen sitter Tony Iommi och Geezer Butler och gnisslar tänder, eller så hemsöks de på tankar på en reunion med Tony Martin?

Även om det finns musikaliska bottenkänningar så styr Mr Martin upp det till helt andra nivåer, vilket skapar en junior beast till album. Jag vill absolut höra mer av konstellationen Martin och McClellan eftersom jag är rädd för att de har ännu mera beroendeframkallande toner i beredskap till oss Black Sabbath törstande individer. Skulle de i så fall ha den goda smaken att addera mer keyboards och ännu maffigare körer så finns det risk för att uppföljaren slår Thorn på fingrarna.

Jag spenderade mesta delen av mina pengar på vin, kvinnor och snabba bilar  – resten slösade jag bort” (George Best, legendarisk fotbollspelare). Njaa, det vincitat som jag vill likna med Tony Martin är att han åldras likt ett gott vin. Han äger verkligen detta album och sjunger dessutom bättre och mer passionerat än någonsin, trots att han snart firar sin 64-årsdag – välkommen tillbaka Tony!

Thorn Line-up

Tony Martin – Vocals
Scott McClellan – Guitars
Magnus Rosén – Bass
Danny Needham – Drums
Greg Smith – Bass

Band: Tony Martin
Titel: Thorns
Genre: Hårdrock/Heavy Metal
Skivbolag: Battlegod Production
Releasedatum: 14/1-22
Bästa spår: As worlds burns, The book of shadows, Nowhere to fly, Run like the devil
Betyg: 4 av 5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FÖRRA MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Fel: Vy 01024a207i kanske inte finns
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter