CD

Wolfpakk – Cry Wolf (6.0)

wolfpakk-cry-wolf-2013

Band: Wolfpakk
Titel: Cry Wolf
Genre: Heavy Metal
Skivbolag: AFM Records
Producent: Michael Voss, Mark Sweeney
Releasedatum: 2013-08-30
Betyg: 6/10

Så var tiden inne för vargflokken (!) att släppa album nummer två. Det första självbetitlade albumet kom ut 2011 och lämnade ett oerhört blekt intryck på mig. Men namnet Michael Voss (Mad Max, ex Casanova) gör att jag ger detta en chans till då jag är förtjust i mycket av hans tidigare låtskriverier. Michaels kompanjon i detta projekt är Mark Sweeney (Crystal Ball) och de två har på detta album likt föregångaren skrivit och producerat samtliga låtar utom covern ”Run With The Wolf” som Rainbow gjort. På den har de däremot fått med sig ingen annan än originalets keyboardist Tony Carey.



Mängder av gästinhoppare finns på detta album som t.ex. Amanda Somerville (Kiske/Somerville), Ralf Scheepers (Primal Fear), Göran Edman (ex Yngwie Malmsteen), Johnny Gioeli (Axel Rudi Pell, Hardline), Doogie White (ex Rainbow, Michael Schenker), Tony Mills (Shy, TNT), Blaze Baley (ex Iron Maiden), Piet Sielck (Iron Savior) med flera vilket borde borga för hög kvalité.

Resultatet blir okej, betydligt bättre än debuten. Men likt en fjällvandring är dalarna djupa och topparna höga. Det känns lite som en varannan låt-skiva. Starten är okej med ”Moonlight” med glättig powermetalrefräng i upptempo. Denna följs upp med ”A Matter Of Time” som är en av skivans bästa låtar. I traditionell hårdrocksanda riffas det för att mynna ut i en snygg refräng. ”Dark Revelation” fortsätter upptempotåget, men besitter inga vidare melodier och saknar bra refräng. Skivans duett med Amanda Somerville och tillika ballad, ”Cold Winter”, lämnar en mäkta besk eftersmak då vare sig Amandas och framförallt de manliga vokala insatserna inte är till belåtenhet. Stundtals grinar man ganska illa över vad man hör. ”Palace Of Gold” är helt okej och sannerligen en tung bit av musik. Efterföljande ”The Beast In Me” rockar till det hela lite och ”Wakken” är en riktigt bra hårdrockslåt, inget nyskapande men besitter de mest vitala delarna för att resultatet ska bli bra. ”Pressure Down” är skivans bästa låt. Hade fler låtar mynnat ut i samma kvalité hade betyget hoppat upp betydligt. Detta spår innehåller skivans bästa refräng. Rainbow-covern är okej och följs av titelspåret som med sina dryga 10 minuter är en musikalisk bergochdalbana på gott och ont.

Läs även:  Disturbed - Evolution

Produktionsmässigt är skivan okej men lite mer tyngd hade behövts. Det känns aningen tunt bitvis och det är samma känsla jag har angående Marks röst. Den känns otillräcklig ibland och låter skör och ansträngd. Potentialen finns där. Man får hoppas de ger låtskrivandet lite mer tid till nästa giv, men sammanfattningsvis innehåller den riktiga guldkorn till låtar samtidigt som slamkryparna är påtagliga. Men som sagt: det finns ju en knapp som heter ”Fast Forward” och med intervalliknande tryck så blir skivans totala intryck något bättre än medel.

Bästa låt: Pressure Down

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
ron(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.