ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Watain – The Wild Hunt (9.0)

47 Shares

watainhuntcd

Band: Watain
Titel: The Wild Hunt
Genre: Black Metal
Skivbolag: Century Media Records
Producent: Tore Stjerna
Releasedatum: 2013-08-19
Betyg: 9/10

Watain från Uppsala är helt tvivelsutan ett av de allra mest omtalade banden inom svensk musik och inom extremmetall även på ett internationellt plan. Bandet har gjort succé både bland hårdnackade svartmetallpuritaner, men även hos trendkänsliga hipsters och bandets musik har rönt stora framgångar vilket resulterat i både för genren imponerande höga försäljningssiffror samt konserter för utsålda hus och dessutom en Grammis för den förra plattan Lawless Darkness (2010). Nu var det dock alltså hela tre år sedan man släppte detta enligt mig och många andra fullkomliga mästerverk och jag kan utan att överdriva säga att det var några år sedan jag kände en sådan enorm pepp inför ett skivsläpp som inför releasen av uppföljaren till en av 2000-talets allra bästa skivor.


När jag fick tillgång till The Wild Hunt för några veckor sedan och började lyssna igenom den så slog det mig ganska omgående att den är någonting bitvis helt annorlunda än vad Watain gjort tidigare och även att detta förmodligen kan komma att resultera i att en del principfasta black metal-entusiaster förmodligen kan börja ogilla bandet. Men mer om det snart. När jag pratade om The Wild Hunt (även om skivan inte hade någon titel då) med Pelle “Hornper” Åhman från In Solitude för snart ett år sedan sa han till mig att han trodde att många skulle bli förvånade över vissa element på det kommande Watain-alstret då de som sagt tar till en del oväntade och nya grepp mot för hur de låtit tidigare och visst hade den käre Hornper helt rätt.

Den låt som helt klart sticker ut mest är They Rode On, som faktiskt kan klassas som en – håll i den spetsiga Call Of The Wintermoon-trollkarlshatten nu – ballad! Ja, ni läste rätt, Watain har skrivit en tämligen episk och oerhört bra ballad. Ni kan dock vara lugna att det inte är någon åttiotalsdoftande powerballad i stil med Carrie, det här handlar om fullkomligt fjällmagisk musik som absolut kan komma att få en del att dra öronen åt sig, men om man kan släppa sina fördomar om hur black metal “ska låta” är jag fullständigt övertygad om att alla med god smak kommer att komma fram till konklusionen att They Rode On är en riktig kanonlåt. Dessutom måste jag säga att Erik Danielsson sjunger oväntat bra när han sjunger rent. Hans röst för nästan tankarna till en lite mer oslipad Nick Cave.

The Wild Hunt innehåller dock självklart inte bara ballader, Watain nöjde sig med en sådan, utan majoriteten av plattan utgörs självfallet av svartmetall av yppersta världsklass. Plattan inleds med introt Night Vision som till en början påminner en hel del om det instrumentala stycket Dead But Dreaming som återfinns på Sworn To The Dark (2007). Därefter bjuds vi på urladdningen De Profundis, som är en käftsmäll till albumöppnare i klass med  Death’s Cold Dark på Lawless Darkness och de nästkommande tre låtarna Black Flames March, All That May Bleed samt The Child Must Die kan alla kategoriseras in under fliken “gungig svartmetall” som till största delen var det vi bjöds på även på Lawless Darkness. Hela denna trio är högklassig, men den låt som sticker ut mest är ändå singeln All That May Bleed som jag också tycker är plattans vassaste stund tillsammans med tidigare nämnda They Rode On, som också är den låten som följer denna orgie av sataniskt sväng. Låtarna som följer efter They Rode On är en blandning av lite kortare och mer rensiga låtar, där till exempel Sleepless Evil nästan ger mig NIfelheim-vibbar både till soundet och den härligt lökiga låttiteln, samt lite mer episka stycken som titelspåret och den avslutande Holocaust Dawn.

Alla låtar håller inte riktigt Lawless Darkness-klass och således kan jag inte ge The Wild Hunt full pott, som jag hade gett Lawless Darkness om jag hade recenserat den, men trots detta går det helt klart att konstatera att Watain har skapat ännu ett monumentalt verk av satanisk magi. Visst låter det ibland lite mer episkt än vad vi kanske är vana vid och ja, en ballad finns med på skivan, men om någon trodde att Watain skulle stagnera och låta likadant på flera plattor så känns det som att de personerna inte riktigt förstår sig på vad Watain är och hur medlemmarna fungerar. Det här är konstnärer som vill uttrycka någonting som är viktigt för dem och detta gör de via sin musik, så att Watain kommer att ändra sound och uttryckssätt flera gånger även i framtiden ser jag som ett oomkullrunkeligt faktum. Även om The Wild Hunt inte alltid låter precis som någonting Watain gjort tidigare så kan jag dock garantera att bandets essens och majoriteten av de element som gör att vi dyrkar denna diaboliska orkester finns kvar i allra högsta grad och känns igen, så ingen lär bli besviken även om vissa saker säkert kan sticka en del i ögonen. Med lite inlyssning och ett öppet sinne kommer dock även majoriteten av skeptikerna att inse The Wild Hunts storhet i sinom tid, det lovar jag.

För övrigt så skrev jag i min recension av Ghosts senaste alster Infestissumam, att de plattor som eventuellt skulle kunna konkurrera med Infestissumam om titeln som årets bästa platta var Watains samt In Solitudes kommande alster och nu när The Wild Hunt har släppts så kan vi konstatera att Ghost fortfarande leder, även om det är med liten marginal. Sist dessa två band släppte en platta var 2010 och då vann Watain strax före Ghost, så det är väl kanske inte mer än rättvist om det blir så att rollerna är omvända när skivåret 2013 ska summeras i vinter. Om en dryg månad släpps In Solitudes nya platta Sister, då får vi se om dessa herrar kan rå på sina bröder från Uppsala och om de till och med kan peta ner Ghost från den nuvarande förstaplatsen. Vi har onekligen en spännande höst och vinter framför oss, kära vänner.

Bästa låt: All That May Bleed

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
RELATERADE ARTIKLAR
Inga inlägg hittades.
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter