ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Groundbreaker – Soul to soul

7 Shares

Debutalbumet från Groundbreaker slog inte ner som en bomb i aor-världen, men gjorde definitivt avtryck hos de bokstavstrogna i genren. Frontiers President Serafino Perugino matchade ihop Robert Säll (Work of art, W.E.T som låtskrivare med den brittiska sångfågeln Steve Overland. Arbetshästen Alessandro Del Vecchio stod för producerandet. Debuten var som tidsresa tillbaka till FM:s klassiska Indisecret, fast 14  gånger sämre. De låtar som väckte mitt intresse var “Over my shoulder”, “Will it make you love me”, “The sound of a broken heart” men framförallt “The way it goes“.

Den brittiske vokalisten Steve Overland är ett kapitel i sig. Det går inte sticka under stolen att han dels inte låter som någon annan i genren, dels är en gudabenådad vokalist. Som mycket annat  här i livet är inte allt svart eller vitt. Ibland kan jag bli så förvånansvärt mätt på dennes röst. I och med att jag inte är en sångpedagog så kan jag inte sätta fingret på vad det är. Men ibland blir det för ansträngt, ibland för gnälligt, något som gör att jag ibland har svårt att ta till mig många av dennes album. På detta album precis som på FM;´s Tough it out får man dessutom starka vokala kopplingar till Mr Michael Bolton.


Mannen har medverkat i en uppsjö av projekt som Groundbreaker, The Ladder, So!, Shadowman, Overland och Ozone. Många av dessa har präglats av bluesrock, klinisk aor, men oftast en kombination av dem Mycket i det han varit inblandad i har känts djävulskt kalkylerande sterilt och  übertillrättalagt. För fans av Dimu Borgir en mardröm av mardrömmar, för andra livskvalitet utöver det vanliga.

I min värld har den fulländats via självklara FM – Indiscreet (1986) där varje varje ton var made in heaven. Den har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett hundkoppel av brittiska band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Tobruk,

Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure försökte, men ingen lyckades, även om Shy, Phenomena och Magnum var oerhört nära.

Groundbreaker - Soul to soul 1
Steve Overland, still going strong

Låtskriveriet har på Soul to soul spridits ut till musikaliska konstruktörer som Stefano Lionetti (Lionville), Pete Alpenborg (Arctic Rain), Jan Akesson (Infinite & Divine) och Kristian Fyhr (Seventh Crystal) istället för Robert Säll. Att tre av fyra är svenskar befäster Sveriges roll som världsledande per capita, när det kommer till att skapa ny musik. Det finns som med allt annat för- och nackdelar med detta tilltag. Projektformen blir mer påtaglig och eventuellt ett aber till albumhelhet, medans just variationen kan vara en huvudnyckel, ifall låtskrivarna vaknat på rätt sida vill säga.

Plattan inleds med uptempotingesten “Standing on the edge of a broken dream“. Såhär ska en slipsten dras! Detta är en ren bruksanvisning hur nutida aor transformeras till en kommande aor-classic. Med lätthet hade den kunnat infogas på FM´s uppföljare, den Michael Bolton inspirerade Tough It Out (1989).

Nästa låt “Soul to soul” är i sitt utförande aningen sämre och aningen tjatigare. Dock är det ändå en låt att räkna med. Albumets första näsduksskrynklare hittar vi redan på tredje spåret. “Captain of our love” är en titel som jag tidigare aldrig stött på, bara det en bonus. Att låten är svärta och smärta i kubik och dessutom bra ökar förväntningarna på vad komma skall. “Evermore” drar upp tempot och levererar en bra refräng som ackompanjeras av en pumpande bas, tunga keyboards och behagligt gitarrspel.

Femte låten “Wild world” är en halvsömnig historia, inte dålig, bara lagom. Skeendet förändras under nästa låt, “Carrie“, som är allt annat än insomnia, eftersom konstruktionen utkristalliserar sig till albumets höjdpunkt. Såhär skapas aor-magi! Dessa trollformler tycks ha smittat av sig på nästkommande lite lugnare “Fighting for love” som även den infekterats av kvalitetspenseln.

Som åttonde spår placerar de “It don´t get better then this“. Njaa, titeln missar målet med sitt övereuforiska anslag, och kan snarare kategoriseras som över-meldel-bra. Aj, aj, aj, i “There is no tomorrow” har upphovsmakarna gått på tok för långt i sitt klåfingrade över andras låter. På en av världshistoriens mest ikoniska album i aor-genren Michael Bolton´s Everybody´s crazy ingår kronjuvelen “Can´t turn it off“. Att indirekt replikera den är i mitt sätt att se det en musikalisk harakiri.

Människor svälter, den Korsikansk makaonfjäril håller på att utrotas och Justitieministern Morgan Johansson har fortfarande sitt jobb kvar!  I jämförelse bleknar den grava stölden, eftersom detta är en petitess utav petitesser, ett gigantiskt I-lands problem så att säga. Situationen är mer som om en konstnär ställer ut en kopia av Mona Lisa i Kommunhuset… och bestämt hävdar att han målat av grannfru när hon klipper gräset.

Nästkommande alster, “When ligtning strikes” borde istället fått titeln “If lightning strikes“. Den sällar sig därmed till lagom-hörnet…till en början, men efter några extra lyssningar blommar den ut ordentligt. “Til the end of time” ansluter sig som näst sista låt. Här imiterar Steve återigen Mr Bolton. Det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, och det är det inte heller, en klar topp-4. Avslutande “Leap of faith” sällar sig till de typ lagom bra låtarna, vilket sett till hur albumet gestaltat sig är få till antalet.

Tillrättalagt, oh ja! Sterilt, ingen tvekan om det! Noll procent nyskapande, absolut! Growlfritt, inte tillstymmelse till gravapvrål!  Då återstår bara låtkvaliteten att kohandla med. Förhandlingsutrymmet faller då i knät på låtskrivarna och vart deras bästa-versionen-av-dem-själva-står.

Hade då låtskrivarnas en bra dag på jobbet? Njaa, inspirationen räckte nog bara till någon timme efter lunch! Under den tiden skapades två av årets 50 bästa låtar samt sju kanderade örongodis, därutöver var det troligtvis den varma veganska buffén som pockade på deras uppmärksamhet, när syftet för själva massproduktionsprocessen svalnat.

Tvångstanke eller inte, men jag måste avslutningsälta hur det egentligen är möjligt att Frontiers väljer “Cant´t turn it off” rippoffen som tredje “singel”! Den i sig devalverar hela albumet på ½ Rocknyttstjärna.

I en genre som är till för de närmaste sörjande och där alla känner alla (nästan i alla fall) så är varje individ herre över sitt eget revir tillika expert på vad som är bra och vad som är mindre bra. Hade man snott något från någon annan genre som country eller Uzbekistansk folkmusik så hade det kanske varit “charmigt”, i bästa fall, men man stjäl helt enkelt inte nutellaburken framför expediten!

I vilket fall är man sugen på något annat sött så fungerar Groundbreaker utmärkt som sötningsmedel. Korsbefrukta FM´s debut med den mera Michel Bolton doftande uppföljaren Tough it out så framavlas Soul to soul – mission accomplish…enligt upphovsmakarnas bruksanvisning. Soul to soul är ändå kvalitetssäkrad pure AOR som faktiskt slår debuten på fingrarna.

En superb produktion, fantastiska musiker, en top notch vokalist som likt ett gott årgångsvin bara tycks blir bättre med åren, sist men inte minst, en helt bluesrockfri AOR-platta. Det är adekvata ingredienser som inte kan ignoreras, utan i detta fall bara premieras.

Line-up
Steve Overland – Vocals, lead guitar on Wild World
Sven Larsson – Guitars
Nalle Pahlsson – Bass
Herman Furin – Drums
Alessandro Del Vecchio – Keyboards

Band: Groundbreaker
Titel: Soul to soul
Genre: AOR
Skivbolag: Frontiers Music s.r.l.
Antal låtar: 11
Speltid: 50.28 minuter
Releasedatum: 12 november 2021
Bästa låtar: Standing on the edge of a broken dream, Captain of our love, Carrie, Fighting for love, Til the end of time
Betyg: 4/5

 

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter