Band: Queensryche
Titel: Queensryche
Genre: Progressiv Hårdrock
Skivbolag: Century Media Records
Producent: James “Jimbo” Barton
Releasedatum: 2013-06-24
Betyg: 9/10
Detta var oväntat, nästan som att hamna i chock. Nog för att den utbyttes till ett stort leende ganska snabbt blev det ändå som en blixt från en klarblå himmel. För vem hade kunna ana att ett band med namnet Queensryche, efter så många besvikelser och bedrövelser och under så många år, skulle kunna knyta vid där “Promised Land” slutade – det kom som en total överraskning för mig.
Efter herr Tates avhopp har pajkastningen varit intensiv och i sina stunder ganska roande. Under den pågående rättsliga tvisten om bandnamnet verkar båda versionerna Queensryche haft en kapplöpning om att släppa ett nytt album under namnet. Tates version blev först ut och den var lika blek och dålig som bandet lyckats urvattna sin kvalitetsstämpel under de senaste 10 åren. Förhoppningarna på Todd La Torres’ version var en aning högre, men inte särskilt mycket.
Detta album som bara är lite mer än 30 minuter långt, fördelat på 11 låtar varav ett är intro och ett mellanspel, kan uppfattas en aning kort. Blickar man dock tillbaka i historien finns det många skivor med samma längd som idag klassas som mästerverk. Detta album har samma potential och blir utan tvekan en milstolpe i deras karriär. Det ska bli intressant att se hur de följer upp detta.
De har på detta album lyckats fånga känslan och nerven som kännetecknar mitt Queensryche. Därtill har den skarpa produktionen en stor del i helheten och passar låtmaterialet perfekt. Plattan känns mörk och melodisk med flertalet lite progressivare delar med finurligt och intressant musicerande som bidrar till mäktiga musikaliska atmosfärer. Just melodierna som går mestadels i moll och där tidigare albums låtar saknat det sistnämnda när det gäller melodi tar de nu dem två, tre steg längre, vilket kan liknas med det Queensryche vi hörde under “Promised Land”-eran och tidigare.
Visst är Todd La Torres röst lik Tates. Skillanden är att Todd har mer glöd och resurser, vilket gör en jämförelse helt onödig. Scotts idérika trumspel är tillbaka, Eddy Jacksons drivande basgångar likaså och tillsammans med Michael Wiltons säregna gitarrspel är magin ett faktum. Känslan av spelglädje och nyskapande kompetens sprudlar om bandet och jag hoppas verkligen att de nu håller i denna line-up och bygger imperiet vidare.
På skivan finns det flertalet topplåtar, men de som sticker ut allra mest är “Where Dreams Go To Die”, “Fall Out”, “In This Light”, “Vindication” och den hittills mest gripande låten i år: “A World Without” som utan tvekan är skivans bästa låt. Trots närapå sönderlyssnad så framkallar både text och musik fortfarande rysningar av välbehag.
Mixen av alla delikatesser gör detta till ett fantastiskt album som fortfarande, trots sin korta längd, växer på mig. Jag tvekar inte ett dugg när jag skriker ut att “QUEENSRYCHE ÄR TILLBAKA!” – och det gör detta till årets mest glädjande album hittills.
Bästa låt: A World Without
