NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Black Sabbath – 13 (7.0)

79 Shares

black-sabbath-13

Band: Black Sabbath
Titel: 13
Genre: Heavy/Doom Metal
Skivbolag: Vertigo Records
Producent: Rick Rubin
Releasedatum: 2013-06-10
Betyg: 7/10

Jag tror inte att någon av er säger emot mig när jag påstår att Black Sabbaths första platta på 18 år och den första med Ozzy Osbourne på 35 år är årets absolut mest intressanta skivsläpp. Förhandsspekulationerna om hur det skulle låta har varit många och turerna kring vem som skulle spela trummor har även de skapat en riktig följetong. Det blev till slut Brad Wilk från Rage Against The Machine samt Audioslave som fick uppdraget att piska skinn på detta efterlängtade alster. När vi på Rocknytt gick ut med den nyheten minns jag att det var många av er som kände er minst sagt skeptiska till detta beslut. “Det kommer låta nu metal” och “han kan bara spela hiphop” var några kommentarer som florerade, men jag misstänker att de individer som avfärdade Brad Wilks förmåga aldrig riktigt lyssnat på framförallt Rage Against The Machine, som jag antar att det åsyftades på när det gäller kommentarerna om hiphop. Vi som gillar Rage Against The Machine vet att det handlar om otroligt svängig rock som har sina rötter i Led Zeppelin, Deep Purple och just Black Sabbath lika mycket som det har rötterna i hiphopen. Således var jag aldrig orolig över hur det skulle gå för herr Wilk bakom trummorna och precis som jag förutspått låter hans trumspel alldeles utomordentligt bra. Rent musikaliskt tror jag inte att någon saknar Bill Ward speciellt mycket, men visst hade det varit roligare om nämnde Ward hade trummat istället för Brad Wilk, då ju detta hade inneburit att originaluppsättningen av Black Sabbath hade varit komplett. Nu får vi dock nöja oss med att tre fjärdedelar finns att tillgå och som sagt så gör tillskottet på trummor verkligen inte bort sig, utan snarare tvärtom så imponerar han med ett riktigt säkert och bitvis också svängigt trumspel. Även övriga musikanter visar att de har åldrats med värdighet likt ett fint vin och det finns verkligen ingenting att klaga på när det gäller framförandet. Det enda som känns lite tråkigt är att den fantastiske Geezer Butlers basspel försvinner lite ibland i den lite för moderna produktionen signerad Rick Rubin (som jobbat med allt från Metallica till Red Hot Chili Peppers och Jay-Z). Den klart svagaste länken i Black Sabbath anno 2013 är tvivelsutan Ozzy Osbourne. Han sjunger väl helt okej och gör ingenting som jag direkt stör mig på, men han besitter inte heller någon direkt förmåga att beröra mig speciellt mycket. Hans sångmelodier känns ofta lite oengagerade och det är svårt att inte längta tillbaka till karlns glansdagar. Dock får man väl tänka på att det var en hel del år sedan dess, men å andra sidan så finns det ju en hel del sångare vars röster är betydligt bättre bevarade än herr Osbournes.



När det gäller låtmaterialet och soundet på plattan så kan man beskriva det som tung och dyster rock, som låter ny utan att för den skull låta modern. Det känns ganska tydligt att Black Sabbath inte vill plagiera sig själva och göra en platta i samma stil som man gjorde på 70-talet då denna line-up senast gjorde musik tillsammans. Om det var det man var ute efter hade det nog varit bättre att ta in någon svensk producent som jobbat med något av de många old school-band som figurerar i den retrohype som vi haft i Sverige under de senaste åren. Nu ville man uppenbarligen testa någonting nytt och mer 2013, vilket jag förstår och respekterar helt och fullt, och för det uppdraget tror jag absolut att Rick Rubin var ett bra val av producent. Han lät nog bandet återuppfinna sig själva på ett sätt som var nödvändigt för att nytt material skulle kunna produceras, men samtidigt så tror jag att alla känner igen de flesta elementen i Black Sabbaths musik. Redan i början av den inledande låten End Of The Beginning står det klart att riffmästaren Tony Iommi verkligen inte glömt hur man skriver tunga domedagsriff och en bit in i låten ger han och övriga medlemmar också besked om att man fortfarande vet hur man lirar svängig rock av yppersta klass. Plattan fortsätter sedan med God Is Dead? och Loner, två låtar som imponerar stort. Här är jag fortfarande riktigt imponerad och det är inte utan att hoppet om ett storverk börjar tändas. Även den fjärde låten, Zeitgeist, är en riktigt trevlig skapelse som för tankarna till den gamla Black Sabbath-klassikern Planet Caravan. Efter detta börjar det dock gå utför. Av de avslutande fyra låtarna, dvs den andra halvan av plattan, är det egentligen bara svängiga Damaged Soul som jag tycker håller måttet fullt ut. Annars känns den avslutande halvan av plattan ganska seg och tungrodd. Då menar jag inte på ett doom-sätt heller, kanske jag ska tillägga, utan mer seg som i oinspirerad. Det blir också lite för lite variation på låtarna, som dessutom också känns lite onödigt långa ibland.

Jag har noterat att många är eld och lågor samt smått begeistrade i den här plattan, men det kan jag inte riktigt förstå. Möjligtvis kan det vara så att så pass många är så överlyckliga över att få en ny platta med nästan originaluppsättningen av Black Sabbath efter 35 långa år, att de helt enkelt i ren eufori över detta får för sig att plattan i sig är bättre än vad den faktiskt är. Om det inte hade stått Black Sabbath på omslaget har jag svårt att tro att så många hade tyckt att 13 var så pass bra som en majoritet av folket verkar tycka att den är. Missförstå mig inte dock, 13 är bra, men den blir inte riktigt mer än just… bra. Den första halvan av plattan kan jag absolut kategorisera som riktigt bra, men som sagt så lyckas man tappa mitt intresse efter just halva plattan. Jag hade inte förväntat mig att få ett storverk i klass med de första fem eller sex första plattorna, utan jag hade snarare förväntat mig att få någonting som lät helt okej. Det var också precis det jag fick, så jag är verkligen inte besviken för fem öre, men inte heller så pass imponerad som många andra verkar vara. Black Sabbath anno 2013 har gjort en bra platta som de verkligen inte behöver skämmas för. Det låter värdigt och välspelat och ett knippe av låtarna håller även de mycket hög klass. Dock kan man som väntat konstatera att bandet förmodligen aldrig kommer att kunna komma upp i den nivå man var i sina glansdagar igen, utan det är nog snarare det här materialet vi kan och bör förvänta oss från Black Sabbath nu och i en eventuell framtid. Bra hårdrock, som för den skull kanske inte är så fantastisk som många gärna vill att den ska vara när det står Black Sabbath på skivomslaget. Men man har som sagt verkligen ingenting att skämmas för, samtliga medlemmar kan hålla sina huvuden högt efter detta alster som helt klart är en bra platta och man bör verkligen inte vara främmande för att fortsätta göra plattor i framtiden heller. Om framtida plattor håller samma klass som 13 har Black Sabbath absolut ett existensberättigande även som ett band som släpper nytt material och inte bara som något typ av turnerande nostalgipaket. Extra kul är förresten att plattans sista låt Dear Father avslutas med introt från debutplattan, vilket lyckas knyta ihop den berömda säcken på ett tämligen snyggt sätt. Kanske bör detta tilltag ses som att cirkeln är sluten på något sätt och en indikation på att det här är Black Sabbaths sista platta? Vem vet? Endast framtiden kan utvisa hur sagan om världens första hårdrocksband kommer att sluta.

Bästa låt: God Is Dead?

79 Shares
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt

Relaterade artiklar

POPULÄRT JUST NU
FILM
LIVE
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!