ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Eclipse – Wired

47 Shares

Var ska detta bära hän? Eclipse, Reach, Art of Illusion, Autumn´s Child, The Night Flight Orchestra, W.E.T, Normandie, Houston, Crey, Hearthealer, Chez Kane (swe/britt), Solence, Kent Hilli, The Crown, Proud, Smash into pieces och Seventh Crystal, då har vi  ändå några månader kvar till årsbokslutet. Man bör ju ställa sig frågan: “what´s in the water i Sweden“?

Förutom hyfsat rent sådant, så bär väl dropparna med sig sviter av vad ABBA fört med sig. I detta kölvatten adderades sig musikgenialitet via Secret Service, Roxette, Europe, Ace of Base, Dennis Pop/Max Martin/Shellback/Oscar Holter, Swedish House Maffia och Avicii  i kombination med dysfunktionellt väder, ungdomsgårdar och musikskolor.


Eclipse har en så löjligt hög lägsta nivå att det vore ett helgerån om deras album inte intog någon fem-i-topp-placering när årets summeras, så enkelt är det bara. För mig inleddes musiksmörgåsbordet efter deras tredje platta; Are you ready to rock (2008), som var godkänd, men inte mera. Låten som förgyllde den moderna tidens mjukishårdrockare var “To mend a broken heart“, en låt som förövrigt spelades in av Revolution Saints (2015).

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet att skriva låtar till W.E.T (2009) och  att projekt blev en veritabel fullträff, så upplevde i alla fall jag att att han växte enormt som låtskrivare, från kreativt duktig, till smått genialisk. 2011 fick Erik Mårtensson uppdraget att konstruera låtar till den amerikanska sångfågeln Toby Hitchcock (Pride of lions). På det alstret figurerade en av hans absolut bästa skapelser “Mercury down“, vilken också var titeln på det albumet.

Med ett accelererande självförtroende blev Bleed & scream från 2012 en ren synergieffekt av tidigare hörnpusselbitar. Huvudbyggstenarna Whitesnake (1987) Gary Moore (Wild frontier, 1987) och Europe inkorporerades med smäktande aor-inslag. Albumets starkaste lysande stjärnor var “SOS“, “Falling down“, “Wake me up” och “Bleed and scream“. I kölvattnet av denna gavs W.E.T.´s andra platta Rise ut (2013). Resultatet var i mina öron snäppet starkare än debutalbumet, en bedrift i sig.

2015 var det åter dags för Eclipse att skrida till verket; albumet döptes till Armageddonize. I och med dess högoktaniga innehåll så var det nu som polletten trillade ner for real: ett världsband i genren var fött, men också här för att stanna i många herrans år framöver. Några av bandet allra bästa låtar fanns med här: “I don´t wanna say I´m sorry“,  “Stand your feet“, “The Storm” och “Love bites“.

Sover Erik Mårtensson i samma säng som Magnus Karlsson? Om så är fallet så ber vi till Gudarna att ingen av dem sängvätare! Det mest troliga är nog att ingen av dem sover överhuvudtaget. Året efter landade Nordic Unions debutalbum på “skivdiskarna”. För mig som universums största  Pretty Maids fan var det som Gud själv hade trätt ner från himlen iklädd nitarmband och jeansväst. Konstellationen mellan Ronnie Atkins och Erik Mårtensson var nästan för ogripbar att ta in. Resultatet då? Självklart en dunderplatta, även om mina skyhöga förväntningar inte riktigt synkades med vad som kom ut ur högtalarna.

Samma år medverkade Eclipse i Melodifestivalen med låten “Runaway“. De slutade femma i deltävlingen och fick inte alls samma genomslagskraft som The Poodles, H.E.A.T. eller Dynazty åtnjutit. Den är dock en av deras mest stramade låtar samtidigt som den fungerade som en genrekatapult för unga parallellt som ett väckelsemöte för dem med tunnare hår, det vill säga när de insåg att genren inte hade självdött efter den förlamande livspusselprocessen.

Eclipse sjätte album äntrade marknaden år 2017. Momentum visade återigen var kvalitetsskåpet skulle placeras och det var definitivt inte i någon  hörn. Det fullkomligt porrfilssprutade ut kreativitet och hårdrockhits. “Vertigo“, “Never look back“, “Killing me“, “Downfall of eden” och “For better or for worse” var  de mest diktatoriska hitsen

Året efter lyckades Erik med konststycket att dels utge Nordic Unions andra album – Second coming och W.E.T. ´s magiska tredje platta Earthrage. Konstellationen Erik & Ronnie serverade i alla fall mig ett album som var både jämnare och bättre än sin föregångare – manna från himlen. Att W.E.T fortsatte sitt segertåg med en genant hög lägsta nivå kunde bara konstateras och applåderas.

2019 släpptes Paradigm! Albumet var en eklektisk härdsmälta samtidigt som den var mer rakt på. Denna kombination av melodiös hårdrock passade bandet som handen i handsken. De  sex låtar som stack ut mest och bäst var: “Viva la victoria”, “United”, “Delirius”,  “38 or 44”, “Masquerade” och  “Blood wants blood“. På plattan lyckades Stockholmarna dessutom skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag, med huvudsyftet att inte bli kopior på sig själva.

Mitt under brinnande coronatider släppte W.E.T sitt fjärde album Retranmission i början av 2021. Mer Talisman än tidigare, men ändå så schizofrent helgjuten. Om inte detta vore nog så släpps Eclipse åttonde album om några dagar.

Två intressanta frågor som jag ställde mig själv var: hur skulle bandet lyckas variera sitt sound, utan att falla för långt utanför genrepiska, och vad finns kvar i kreativitetsgrytan egentligen, klarar de av att  skriva hits utan att nästla in sig i sitt egna låtuniversum?

Eclipse - Wired 1
Foto: Calle Thorén

Först och främst måste jag rannsaka mina egna minst sagt höga förväntningar. Hur mycket kan man egentligen kräva av en människa som redan nu gått från klarhet till klarhet oräkneliga gånger? Jag skulle kunna smeka medhårs och falla abdikerande till marken.

Vill man istället agera aningen petitessmässigt så genomsyras plattan lite av samma fenomen som i Magnus Karlssons fall, att ens egna idéer börja tryta, och att man helt plötsligt hör aningen för många ekon från tidigare produktioner. Magnus Karlsson tog hjälp av av Anette Olzon på hennes utmärkta album från i år. Det innebar en liten navigering ifrån subtil hemmablindhet – och resultaten blev därefter.

Jag tror att det är dags för Mr Mårtensson att göra det samma, det vill säga skaffa sig några vapendragare i sin låtskriveriprocess. Michael Palace, Carl Johan Grimmark, Lars Criss eller Magnus Karlsson skulle kunna vara tänkbara melodisnickrare att samarbeta med.

Utifrån könskvotering, überfeminism och #metoo  ser ju detta självklart inte bra ut. Jag har dock mentalt rustat upp med en meditationskudde ifall någon kvinna får för sig att känna sig kränkt på någon annans bekostnad. Likt en god agnostiker garderar jag också upp mig genom att nämna Miss Li, Laleh och Anna Book, det vill säga kvinnliga tänkbara kandidater till en musikalisk korsbefruktning. Självklart hoppas jag inte att ordet befruktning innebär något problem!

Såhär är det! Många grupper skulle begå ett kollektivt harakiri för att överhuvudtaget kunna ett släppa ett album som Wired. Det finns helt enkelt inte tillstymmelse till dåligt spår på plattan. Albumet kommer troligtvis att placera sig bland de flesta fans 10 bästa lista. Det existerar en knippe allsångsvänliga tingestar som verkligen kommer att infogas i min Spotify lista: Best of Melodic Hardrock. Dessa kronjuveler är inte kontaminerade av tidigare musikbibliotek i samma utsträckning som de andra sju.

Den första låten som får mitt nackhår att curla sig utan hjälpmedel infinner sig först på sjätte spåret, “Twilight“. Till och med firmafesten på Fonus skulle kunna bli ett näste för genuin headbanging, och inte bara banging. Hur mycket än jag letar så hittar jag inga fragment av tidigare låtuppbyggnadsprocesser, utan bara ett ren och skär jävlar anamma refräng typ Hardcore Superstars – “We don´t celebrate Sundays” och i paritet med Rick Springfields 2010-tals bubbelgumrockpop.

Efterkommande “Poison in my heart“” får mig på nästan lika gott humör. Mårtenson finhyvlar fram ett familjepaket av Philadelphiaost med mjuk nutellaguldkant. Dess raka motsats är låten efter, “Bite the bullet” tillika albumets tyngsta alster. Tyngden, melodin, melankolin och refrängen – klockrent helt enkelt. Mårtensson är en mästare på att likt Pretty Maids pendla mellan aor och hårdrock i samma låt och komma undan med hedern i behåll. Det gör han med bravur även denna gång.

Den sista låten som jag anser sticka ut över mängden är den som avrundar Eclipses åttonde studioalbumäventyr. “Dead inside“. Konstruktionen är overkligt bra uppdaterad aor, som bara Erik i sina bästa stunder är kapabel att skriva tillsammans med herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer.

Vad säger Wired oss? Jo, att den andra hälften av albumet är betydligt bättre än den första! Den berättar också att Eclipse återigen lyckats framavla ett adekvat melodiskt hårdrockalbum! Dock med en relativt stor stagnationsvarningsskylt klistrad på såväl fram-som baksida! “Viva la Victoria” (nästan 15 miljoner på Spotify) är i särklass Eclipse mest streamade låt. Jag skulle ljuga om den framgångformeln inte påverkade en stor del av materialet på Wired, på gott som på ont.

I vilket fall som helst tillhör Eclipse den skara band som är redo att ta över framtida arenor och festivaler när de gamla dinosaurierna snart inte finns att tillgå, eftersom livemusik sällan går hand i hand med rollatorer – Viva la Eclipse!

LINE-UP:
Erik Mårtensson – Vocals
Magnus Henriksson – Guitars
Philip Crusner – Drums
Victor Crusner – Bass

Band: Eclipse
Titel: Wired
Genre: Melodiös hårdrock
Skivbolag: Frontiers Music s.r.l.
Antal låtar: 11
Speltid: 41:10
Releasedatum: 2021-10-08
Bästa låtar: Twilight, Poison in my heart, Bite the bullet, Dead inside
Betyg: 4/5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter