ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

The Neal Morse Band – Innocence and Danger

Neal Morse är ett geni.
Så. Då var det avklarat. Tänkte mest langa iväg den åsikten i nyllet på dig, kära läsare, på en gång så att inga frågetecken uppstår liksom. Ty att skriva en sådan här recension är som att titta på en kavalkad av springa-snabbare-än-jävlart- alla-andra-löparen Usain Bolts otaliga triumfer. Redan innan man har tryck på playknappen så vet man vem som vinner och analogin är i högsta grad applicerbar i detta fall. Jag vet redan på ett ungefär hur plattan kommer att låta, den progressiva musikens otämjda natur till trots.

Vi lyssnare kommer att få ta del av ett gäng klassiska Neal Morse-teman, melodiska och pampiga. Neal själv kommer att axla berättarrollen och sjunga många verser medan leadsången på de flesta refrängerna kommer att tas om hand av klarröstade ynglingen (i det här sammanhanget, i alla fall) och tillika fantomgitarristen Eric Gillette vars bärande stämma akompanjeras fyrstämmigt då även keyboardisten Bill Hubauer och bläckfiskskinnpiskaren Mike Portnoy har väl fungerande stämband. Släng också in minst en The Beatles-parafras, en jäkla massa gruffigt progknas, kontrapunktsång alá Gentle Giant som Morse använde flitigt i sitt tidigare band, Spock´s Beard, lite progressive metal-influenser från Portnoys gamla gäng Dream Theater (av vilka Eric Gillette i synnerhet är ett stort fan av) och en ljuvlig ballad med fantastiskt sångarrangemang och vi börjar närma oss det faktiska innehållet.
Nu så. Över till lyssningen. Vi hörs om sisådär fem varv av plattan. Tjillemuck!

CD 1 – Innocence
NMB är motsatsen till minimalism. Ska det göras, gör det rejält. Inget mankemang, noll tjoller utan det är fulla spjäll som gäller. Så för tredje släppet i rad bjussar jänkarna på en dubbelplatta. Denna gång så har de delat upp skivan på följande sätt: den första CDn innehåller lite kortare låtar (dock är fyra av dem mellan sju till åtta minuter) och ett lite mer lättuggat material där, förutom prog- och symfonirocklåtarna rymmer influenser från The Beatles, ELO, Toto och Pink Floyd. Låtar som “Bird on a Wire”, “Do it All Again” och Floydska “The Way it Had to Be” är en ren fröjd att lyssna på. Det hörs att dessa musiker har roligt när de spelar och hela tiden inspirerar varandra att hitta nya vägar, nya infall. Faktum är att hade NMB nöjt sig med att bara släppa CD1 så hade det varit nog för att rendera dem ett betyg som gett dem skjuts upp på årets topp 10-lista utan att ens värma upp först. Och försmaken av andra skivans ena mastodontlåt, “Not Afraid Pt I” och den magnifika covern av Simon and Garfunkels evergreen “Bridge Over Troubled Water” gör ju inte saken sämre direkt.

CD 1 (Innocence):
01. Do It All Again 08:55
02. Bird On A Wire 07:22
03. Your Place In The Sun 04:12
04. Another Story To Tell 04:50
05. The Way It Had To Be 07:14
06. Emergence 03:12
07. Not Afraid Pt. 1 04:53
08. Bridge Over Troubled Water 08:08

CD II – Danger
Då eder recencent är av de fasta övertygelsen om att alla musikstycken under tio minuter är att betrakta som intron så vattnades det i pizzaklyven då jag såg låtlistan från “Innocence and Danger” tidigare i år. Inte en utan två jäkla epics att grotta ner sig i. “Not Afraid Pt II” som tillsammans med försmaken från CD 1 klockar in på nätta 25 minuter och den 31-minuter långa kolossen “Beyond The Years”. Lycksalighet! Glädjefnatt! Kalaspuffar!

Basisten Randy George uppfyller klichén om den där klassiska fyrsträngsknäpparen då han är den som hörs och syns minst i sociala medier och i intervjuer. På skiva låter han sitt instrument föra sin talan och det är hans svängiga lir som synkat med Mike Portnoys trummor som till en början driver gång progporren som bandet så villigt fläker upp i ansiktet på lyssnaren när “Not Afraid Pt II” fläskar igång på riktigt.

Här slänger jag in en brasklapp; då jag sitter med en digital förhandskopia så har jag inte tillgång till lyriken men en snabb överblick ger vid handen att detta är bandets kanske mest sekulära platta hittills då varken vår frälsare eller dennes farsgubbe omnämns direkt överdrivet ofta. Själv uppskattar jag budskapet men jag vet att det är något som får en del presumtiva lyssnare att välja bort bandet vilket ju är synd då musiken är av yppersta världsklass.

Nåväl, tillbaka till musiken. Oj, där kom ett Kansas-parti! Och håll i hatten, Crosby, Still, Nash & Young harmonierna står som spön i backen för att avlösas av fenomenalt progstökande som i sin tur får flytta sig då Rick Wakeman och hela Londons Symfoniorkester hyrt in sig för att härja loss en smula. Vänta, låter Eric Gillette inte en smula lik en ung Klaus Meine (Scorpions) i slutklämmen på låten? Sluttemat är som väntat helt jämrans magiskt. Wow. Sjukt bra låt.
“Beyond The Years” då? Tja. Halvbra…

Och där exploderade precis varenda lögndetektor i den västra hemisfären. Här är det frågan om en av de starkaste låtarna i Morse´s långa och fantastiska karriär. Detta är i paritet med Transatlantic´s “Duel With The Devil”, “All of The Above”, Spock´s Beard´s “Falling For Forever” och solokarriärens “The Conflict” och “The Creation”. Här finns allt som jag älskar med progrock/metal. Lekfullheten, kluriga övergångar, återkommande teman som ibland inverteras samt en spelglädje som är så smittande att en kvarts tredjedel hade räckt. Musikalisk eufori satt på pränt för att kunna avnjutas om och om igen. Det här är ett verk som jag kommer att återkomma till frekvent under resten av min fortsatta existens. Då Mr Gillette drar av ytterligare ett fingerfärdigt John Petrucci-inspirerat solo vid 19-minuter rycket så ler jag för mig själv då jag då vet att det fortfarande är 12 minuter kvar av låten och de resterande partierna är precis lika bra som de föregående.

Neal Morse och Mike Portnoy lyckas här med något som nästan inga andra musiker lyckats med tidigare; de står som medlemmar och författare bakom två regelrätta mästerverk under ett och samma år då Transatlantic´s “The Absolute Universe” släpptes så sent som i vintras. Hatten av!

Är du redan ett fan så hade du kunnat åsidosätta att ens plöja dig igenom denna text (sorry, my bad!) och istället styra kosan mot din favoritnasare av fysisk musikmedia och köpa en skvadriljard ex att både samla på och ge bort till alla du känner. Ifall du är oinvigd när det gäller progressiv rock i allmänhet och Neal Morse Band i synnerhet så vill jag tipsa om de tre videoklipp som bandet släppt som försmak av skapelsen ifråga. Du hittar länkar längre ned på sidan så det är bara att klicka loss,
Nä, nu vankas ännu ett varv av detta storverk.
Peace and prog/

CD 2 (Danger):
01. Not Afraid Pt. 2 19:32
02. Beyond The Years 31:22

Band: The Neal Morse Band
Titel: Innocence and Danger
Genre: Progressive Rock
Skivbolag: InsideOut Music
Releasedatum: 2021-08-27
Bästa spår: Do it All Again och Beyond The Years
Betyg: 4,5 av 5

Do it All Again:

Bird on a Wire:

Your Place in The Sun

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER