Rockbandet Electric Haze från Umeå släpper idag sitt efterlängtade debutalbum Get In Line. Albumet finns tillgängligt på alla digitala plattformar. Dessvärre har bandet blivit tvungna att skjuta fram den fysiska släppet med CD och LP till 25 juni, så det dröjer ännu ett tag innan man kan lägga vantarna på ett fysiskt exemplar av albumet.
Efter den självbetitlade debut-EP:n 2016 som genererat över 165 000 streams endast på Spotify, återvänder nu Electric Haze med sin första fullängdare. Rockbandet Electric Haze bildades 2014 efter att vännerna Johan (trummor) & Tommy (gitarr) flyttade från Övertorneå till Umeå där de träffade bröderna André (bas) och Anton (sång). Personkemin i bandet gjorde att de snabbt skrev ihop ett par låtar som togs ut till scenerna i och runt om Umeå.
Debutsingeln Master & Slave såg ljuset 2016 och följdes upp av låtarna Endlessly och (Shut Up) Shuffle and Deal. Singlarna banade väg för den självbetitlade EP:n som släpptes i egen regi på digitala plattformar senare samma år. Med sex starka rocklåtar i bagaget begav sig Electric Haze ut på vägarna med livespelningar runt om i landet. Efter att ha etablerat sig som ett nytt rockband med livespelningar och en EP i ryggen började de 2018 att arbeta på sitt första fullängdsalbum Get In Line. De bokade tid på Kapten Studio i Umeå och spelade in 9 tunga låtar med texter om depression, ångest och att känna sig utanför och missförstådd. När låtarna var inspelade tog Anton, som till vardags jobbar som musikproducent, på sig att färdigställa albumet. Ett noggrant efterarbete med att hitta rätt sound påbörjades. Två år senare den 20 november, släpptes den första singeln Succuba. Låten bygger på en gammal folktro om en kvinnlig demon som besöker män i sina drömmar och förför dem mot sin vilja. I samma stund som allt detta händer kontaktas bandet av det nystartade lokala skivbolaget Idle North Records. Det inleds ett samarbete och nu under våren 2021 har det blivit dags att släppa debutalbumet.
Get In Line öppnar upp med tidigare nämnda Succuba. Antons sång sitter som en smäck och låten har en tung, rock n rollig start. Texten är lekfull och Succuba är allt som allt ett stadigt öppningsspår som får mig som lyssnare att bli sugen på att höra mer. Sångaren visar i korta moment upp att han har mer till sitt röstregister än det som hörs på majoriteten av låten, ett sätt att flika in en sneak peak på vad som kan komma härnäst. Under låtens gång bjuds det också på fina basslingor innan speltiden har runnit ut.
Efter Succuba följer WOAH! Här tycker jag att det brusar lite om de inledande trumljuden, men allt eftersom de andra ljudpåläggen läggs på så stabiliseras ljudet och allt låter som det ska. Låten har ett groove som pryds av lite fina detaljer, som pianoplink, cowbell och goa riff. Jag kan inte påstå att låten tar mig med storm, men den har någonting och lyssningen är alltigenom trevlig. Lekfullt även här med olika instick av skrik och det avslutande gitarriffet som balanserar på gränsen mellan rock n roll och bluegrass. Charmigt att man vågar ta ut svängarna lite. Sedan blir det dags för titelspåret. Här är ljudet stabilt direkt och vi får höra ett nytt kapitel från Antons röstregister som har en mer rivig, sleazig ton som sätts i kontrast med halvviskande textrader i lugnare tempo. Jag upplever dock att låten känns aningen långdragen då variationerna inte är så många.
All I Ask For har ett härligt intro och samspel mellan bas och gitarr. Den har också ett sväng som för mina tankar till rockbandet Shiraz Lane. För gitarrfantasten finns här även ett riktigt schysst gitarrsolo att hitta, som tillsammans med gitarrsolot på Clenched Fist står ut.
Cavern of Pain, ett av singelsläppen inför albumreleasen, följer i fotspåren av All I Ask For. En fin ballad som känns avskalad men speglas av mycket ekon. Var detta en tanke, att det liksom skulle ge illusionen av att eka i en grotta? Frågan får hänga kvar i luften.
I Lest We Forget verkar det som att grabbarna har sparat på öset till just detta ögonblick. 80-talskänslan kraschar in tillsammans med den gälla sångrösten, de dundrande trummorna och drivande gitarrerna. Här höjer jag automatiskt på volymen för att ljudet ska tillåtas ta så stor plats som möjligt. Ska ni lyssna på en enda låt från den här plattan så ge er på den här rykaren! Låten klipps lite väl abrupt i slutet, men det går snabbt att förlåta.
Too Close To The Truth är ett helt okej spår. Det är också det sista numret innan det blir dags för det nionde och avslutande akten Cryin’. Låten inleder med en viss tyngd men drar sedan ner på takten och går in i en lugnare och mer harmonisk stämning. Basen får ta plats och det blir riktigt fint. Sedan blir det kraftpådrag från gitarrerna i refrängen och tyngden återvänder. Det resulterar i en powerballad i modern skrud. Gillar.
Jag ger Electric Haze’s debutalbum Get In Line 3,5 i betyg.
Band: Electric Haze.
Titel: Get In Line.
Genre: Rock.
Skivbolag: Idle North Records.
Releasedatum: 28-05-2021.
Betyg: 3,5/5.
Bästa låt: Lest We Forget, Succuba, All I Ask For.
