ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Electric Boys – Ups!de Down (en intervju och recension)

16 Shares

Den här gången blev det en annorlunda recension. Vi får följa sångaren & gitarristen Conny Bloom och gitarristen “Slim” Martin Thomander igenom hela artikeln, som inleds med en intervju, följt av själva recensionen.  

För nästan 30 år sen så satt ni i en månad och knåpade ihop Freewheelin’ i Abbey Road studion och förra året möttes Thomander och Bloom i studion för en återföring med Electric Boys och den här gången tog det bara fyra dagar att sno ihop ett mästerverk. Vad gjorde ni egentligen på 90-talet?


Bloom: På den tiden så stod man i replokalen i princip varje dag.

Thomander: Man gjorde grundsurdegen, eller stuvningen som man nu bara behöver värma på. Man repade de timmarna man behövde 1993 för att på nåt sätt skapa sin egen identitet och för att få det att låta så bra som möjligt och det lönade sig.

Bloom: Nu för tiden så räcker det med att kasta i lite kött, grönsaker eller kryddor för att få den rätta smaken. Vi kör i princip på samma saker (gitarrer och förstärkare) som man har kört på i alla år.

Thomander: Det är skönt att tekniken är bättre nu och att man slipper vänta på att man måste byta bandrullar precis när man har feeling mitt i ett solo.

Bloom: Det var ju skitkul att vara i Abbey Road studion när man är stor Beatles och Pink Floydfan och att man visste att det var en grym studio. Man bodde i Abbey Roads lägenhet och det var bara att knalla över gården så var man på plats. Thomander: Det var som ett lyxigt boot camp. Man käkade curry och damer kom in med pints på ”last call” från puben intill. Det var schysst när Owe Thörnqvist kom in när vi spelade biljard.

Bloom: Åh fan! Det hade jag glömt bort.

Freewhelin’ fick väl inte den respons som den så väl förtjänade och har sedan dess legat gömd och glömd under en afghanpäls. Känns det som ni har dammat av den, eller är det bara en ren slump att ni spelar ihop igen och att nya Ups!de Down låter som en förädlad tvilling till Freewheelin?

Bloom: Grejen är att Freewheelin’ aldrig fick en chans då skivbolaget inte ville lägga ner några pengar på promotion. Det var då luften gick ur, mig i synnerhet. Det spelade ingen roll hur mycket man jobbade och gör, det blir bara ett helvete i alla fall. Så det blev bara att det här är inget kul, och det blir inte en till platta för den kommer inte bli bra, ingen bra vibe och det var väl därför vi la ner på något sätt. Det var inte för att vi inte gillade att spela ihop.

(Om likheterna mellan Freewheelin’ och Ups!de Down)

Bloom: Jag kan förstå alltså att kombinationen att du är tillbaka (Thomander) och att det är lite hårdare och tyngre grejer på den här plattan, visst fan kan jag fatta att man länkar ihop det med Freewheelin’tänket, det känns inte konstigt.

Thomander: Det är nog mer bredd på den här plattan Ups!de Down skulle jag vilja säga. Conny hade väl det mesta färdigskrivet när jag kom med igen.

Så det är ingen slump att ni lirar ihop igen?

Bloom: Det är det verkligen inte. När det här kom upp med att det inte skulle funka vidare med Franco, det fanns ju ingen annan i min skalle liksom. Jag kände att jag bara måste ringa Martin. Jag kände att han kan bara inte säga nej, han får inte säga nej och som tur är så gjorde han inte det. Thomander: Jag lirade med Diamond Dogs men jag visste ju att det alltid är kul att lira med Conny.

Om jag har förstått det här rätt så hade väl Conny skrivit alla låtar innan ni träffades och drack öl?

Bloom: Det var tre låtar på plattan som inte kom från mig. Två från Andy och en från Jolle. Om jag minns rätt så var dom klara när Martin kom med.  Thomander: Det var en massa fler låtar än vad som kom med på plattan. Det var i princip redan klart men jag vill givetvis vara med och skriva i framtiden.

Det var en kväll som slutade med söndertrasat nyckelben och en inopererad metallplatta för Martin. Conny, var du orolig för att Thomander skulle låta mer metal än fuzz efter operationen?

Thomander: Hahaha! Bloom: Ja, jag går hos psykolog fortfarande, ha ha! Om man ska vara lite seriös, det som var jobbigt var efter att vi skulle börja repa, så hade ju Martin ont så in i helvete och kunde inte repa. Thomander: Jag testade, och det gjorde så jävla ont. Det kändes som om någon slaktade min axel, börjat karva i den, men skit detsamma.  Bloom: Det var nervtrådar och grejer som skulle på plats. Thomander: Fan vilken ångest det var. Vi löste i alla fall det alldeles förträffligt och jag kunde vara med på de sista två repen och sen så dyngade vi in det i studion.

Förra plattan The Ghost Ward Diaries tycker jag lyfte bandet tillbaka in i framtiden och bandet blev relevant igen. Med det menar jag att det inte längre var nostalgi att lyssna på Electric Boys utan man längtade efter nästa platta. Med Ups!de Down, kan man säga att alla banden är klippta med Funk-o-Metal?

Bloom: Ja, på nåt sätt så kan man väl säga det. Men man har fortfarande en väldig respekt för grejerna vi gjorde och fyllde ju en funktion och fan förändrade mitt liv, men det är så länge sen. Thomander: Jag älskar ju funk! Bloom: Det att man måste låta så, är klippt och det är skönt men jag tyckte att det var viktigt när vi återförenades att vi lät som Electric Boys. Det finns band som har återförenats som inte har gjort det, men då blir fansen missnöjda, så för mig var det viktigt att man kände igen bandet. Men sen, sakta men säkert för varje platta som vi har gjort sedan dess så har det släppt mer och mer. Nu handlar det mer om hur Electric Boys låter idag och inte hur vi lät för trettio år sen. Thomander: Jag har varit jäkligt sugen på att lira gamla låtar, och blanda låtar och köra olika setlistor. Bloom: Det är nåt som vi alltid snackat om men det har aldrig blivit av, men med det här bandet som vi har nu som repar så mycket trots pandemin så skulle det vara möjligt. Går man och kollar oss två gånger på en turné så ska man kunna få två olika gig.

För att ta sig tillbaka till framtiden så har ni nyligen presenterat videon med Tumblin’ Dominoes. Hur kommer det sig att det blev just den låten som det lades extra mycket krut på?

Bloom: Man känner när man skriver en låt att vissa sticker i väg, och man får den där känslan i magen att det här är nåt speciellt. Så det var inget snack om att det skulle bli en singel. Vi ville göra den här plattan lite snabbare och råare. Det var mitt i en pandemi och vi bytte en medlem och Martin kom in och bröt axeln och allt blev verkligen upside down.

Electric Boys – Ups!de Down (en intervju och recension) 1

Om man nu tar sig till själva recensionen av Ups!de Down vad kan man då vänta sig? Plattan kräver ett antal lyssningar, men på så sätt så har man underhållning som håller över en lång tid. Dagsformen avgör vilket favoritspår man har just den dagen. Det påminner om när man själv satt och tummade på en platta i pojkrummet som man tjatat till sig av föräldrarna och som man verkligen hoppades att man skulle älska. Vid första genomspelningen så hittade man alltid några favoritspår men en del låtar kunde man inte riktigt ta till sig. Men eftersom man lyssnade på den om och om igen, så växte konturerna fram och plötsligt så fick man nya favoriter och man fick upplevelsen att man älskade hela albumet. Det är den upplevelsen man får med Electric Boys nya Ups!de Down som är en lysande uppföljare på förra släppet The Ghost Ward Diaries. Martin Thomanders återkomst i bandet känns både självklart och passande. Conny Bloom och Martin Thomander bjuder på några kommentarer till låtarna, som jag förkortar till ett mer tidsbegränsat innehåll.

UPSIDE DOWN THEME 7:21

Kommersiellt självmord eller en attitydbomb av stora mått när man inleder med över sju minuter instrumentalt? Ja, det var frågan jag själv ställde mig första gången jag hörde anrättningen. Jag fattar grejen, att det är en temalåt och en presentation av Ups!de Down. Över sju minuter instrumental musik är onekligen ganska mastigt och är det någon låt som jag kan ”hoppa över” vid en genomlyssning så ligger den här lite risigt till. Förstå mig rätt, jag tycker fortfarande att det är underbart befriande att ett band vågar ta den här vägen och vägrar stryka medhårs. Man önskar så mycket mer av det i det strömlinjerade musiklandskap vi har idag. Låt saker spreta ut, vara annorlunda och snegla gärna mot sjuttiotalets början utan att för den skull behöva kopiera.

Bloom: Det är viktigt att man vågar och gör lite skruvade grejer och inte vara förutsägbar.

SUPER GOD 3:36

Första singeln, och något som känns som gamla klassiska Electric Boys i viss mån, men så mycket fräschare. Får väl erkänna att jag själv tyckte att det här var det självklara första singelvalet innan jag ens visste att det var det. Har haft förmånen att kunnat lyssna på plattan ett par månader och den har verkligen etsat sig fast under den tiden.

Bloom: Det är faktiskt där grundidéen kom från Jolle, och han hade skrivit det där riffet som låter som att det faktiskt hade kommit från Electric Boys svänget.

Thomander: Jag tycker att det är genialiskt och så enkelt, och han är fan kanon på det.

TUMBLIN’ DOMINEOS 4:33

Jag älskar melankolin i det här spåret och för tankarna osökt till You Spark My Heart från förra plattan. Det känns granskog, mörka vintervägar och ett stundande ljus.

Bloom: Den passar in här då den inte låter som typisk Electric Boys. Det låter som oss när jag sjunger och så, men den är inte en typisk låt från oss, men jävligt hög kvalité tycker vi.

NEVER AGAIN YOUR SLAVE 3:57

Satan i gatan! Galet trevligt riff, och lite väsande pratsång från Conny tar oss in i den stenhårda refrängen. Never Again Your Slave gör sig onekligen bäst i nästan vräkningshotande volym så sitt inte och fislyssna med lurarna.

Thomander: En kul låt att lira, den är så jävla fet. Man blir extra eggad av att lira den.

Bloom: Det där riffet har varit med ett tag, kanske några år, men blev liksom ingen låt av det. Det kommer mer sånt här, nu när Martin är med i bandet.

SHE NEVER TURNS AROUND 5:00

Akustisk inledning och svävande arrangemang luktar sent sextiotal, och man anar redan där att tonerna ska hitta fram i Beatlesland.

Bloom: Det här var en låt som växte fram i studion, och alla var med och sjöng och så blev det som det blev helt enkelt.

GLOBESTRUTTER 4:28

Jag vet inte vad det är men jag vill fanimej bli en Globestrutter (antagligen bättre än att bli en gubbstrutt). Riktigt fläskiga trummor av Jolle, och lyssna på duetterna i låten. Älskar alla olika partier i den här låten, och bara det är ren underhållning.

Thomander: Det här är american rock’n’roll, det är riffigt, lite Montrose fast det är en egen tyngre touch på det.

Bloom: Ankan och Martin som sjunger lead i verserna. Det kan ju definitivt bli mer av i framtiden.

THE DUDES & THE DANCERS 4:31

Andy Christells bas gör helt enkelt den här låten. Det här är verkligen en låt som avgörs av min personliga dagsform. Ibland tappar jag lite intresset i refrängen. Vid andra tillfällen sitter jag trollbunden och måste höra varje takt och ton.

Thomander: Den är kanon, fan vad jag gillar den alltså. Ankans off-beat-blues liksom. Den är skön.

TWANG ‘EM KERRANG ‘EM 2:48

Hörde jag Salt-N-Pepa? Ett extravagant partynummer och en given livefavorit! Cramps on speed.

Bloom: En hyllning till 50-tals rocken som jag växte upp med. ”Here I come truckin’, cruisin’ for some sin. To the sound of Eddie Cochran, sniffin’ gasoline.”

IT’S NOT THE END 4:23

En sådan oerhört tänkvärd låttext som kan få vem som helst att vakna till trots/till smäktande stråkar och tjusig sång.

Bloom: När man bara vill dra ifrån social media-drevet och hitta ett inre lugn i sin egen bubbla. En låt om framtidshopp.

INTERSTELLAFELLA 6:46

Om man kan inleda med en låt på över sju minuter så känns det ju helt rätt att avsluta med Interstellafella som nästan når upp till sju minuter. Här pumpar Andy på med basen, och Slim Martin och Bloom får sällskap av space:iga Hawkwind inspirerade syntar. Riktigt stark avslutning på en lysande platta.

Bloom: Köpte en minisynth och fick Hawkwind feeling. Sista låten vi spelade in så den fick sluta som den slutar, efter att vi jammat på temat ett tag. Nån sa det lät Sisters Of Mercy så vi lirade in den med dämpad belysning och solglajjer. Ska det va så ska det!

Artist: Electric Boys
Genre: Hard Rock
Skivbolag: Mighty Music
Releasedatum: 2021-04-30
Bästa låtar: Tumblin’ Dominoes, Never Again Your Slave, och Globestrutter
Betyg: 4.5/5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter