Jag hade nästan lovat mig själv att inte skriva något och imagen är egentligen inte relevant men när det gäller Starmen så finns det faktiskt en rent musikalisk logik bakom det hela. Låt oss bara spekulera varför en kvartett beslutar sig att ställa sig framför spegeln och måla på sig något som påminner en hel del om en annan betydligt mer känd kvartett. En enkel anledning till det kan ju vara att man inte döper ett band till Starmen och står skäggiga, långhåriga i ett par skitiga jeans, nätbrynja och ett antal trivselkilon och tror att hela världen köper det konceptet. Faktum att det finns några miljoner band som redan kör den ”imagen” och knappast tar världen med storm. Jag måste väl erkänna att jag blev lite skeptisk till en början när stjärngossarna dök upp i varsin klatschig färg och undrade om det hela var någon form av hyllning till sina stora rockidoler. I grund och botten så ligger det kanske lite i just det.
Snabbare än blixten gav bandet ut två plattor under fjolåret och i år så kommer man förstärkta med en ny stjärngosse i Jonathan Samuelsson som vanligtvis huserar i Narnia utan smink. Eftersom jag själv haft äran att dela både replokal och scen med gitarristen Andreas Lindgren, som onekligen kan spela i princip allt man kan tänka sig och lite till så var det spännande att få höra det nya alstret.
Sångaren Kristian Hermansson har precis det riv i rösten som man kan förvänta sig av den här typen av musik. Inledande Shining Star sitter som en smäck och ger bra försmak inför titelspåret som onekligen får mig att tänka på Kiss nyinspelning av Shout It Out Loud. När By The Grace of Rock’n’roll drar på så får samtliga stjärnor i Starmen sjunga och det är med bravur. Det osar verkligen Kiss av det här och sämre förebilder kan man ha. Må vara att texten är av det mer ostiga slaget och det får man kanske svälja när man får besök i hörselgångarna av Starmen Red, Purple, Silver and Gold.
Senaste singelsläppet Kairi ligger som tredje spår och är onekligen mitt favoritspår. Rock-AOR med bastant trumkomp av Marcus Sjöblom och Lindgren spelar sparsmakat snyggt låten igenom. Kontrasten till Black Thunder White Lightning är rejäl och doftar Deep Purple. Kisses of an Enemy är en aning anonym tillställning om än snyggt arrangerad.
Jovisst, det doftar Led Zeppelin om Pleasuredome i ny modern kostym och jag hade gärna haft den här ännu tyngre men antar att då hade det stuckit ut allt för mycket i jämförelse med resten av plattan. Sa vi Rainbow? Nej, utan en poppigare variant har vi i asfräscha Spaceplane som skjuter oss ut i rymden. I People’s Parade tävlar Samuelsson och Lindgren om lyssnarens uppmärksamhet, och classic rock riffen smittar värre än…
Jag gillar verkligen Bad Habit. En standard rocklåt som man har hört tusen gånger förut men inte i det här utförandet. Ibland så blir det enkla så förföriskt trevligt och sånt ska man inte förringa. Hotter than Fire eldar på tillställningen innan vi äntligen får lite extra klös i sista spåret Angels Crying. Här osar det Peter Criss om Sjöbloms trumspel och att leverera en sådan här kvalitativ låt som sista spår bevisar By The Grace of Rock’n’roll kvalité.
Över lag så är det här en jämnbra historia och saknar jag något så är det lite mer bett i produktionen. Hela bandet osar av kunnande och varför inte göra det hela lite tyngre och hårdare? Kan tyckas vara petitesser från min sida och sannerligen så har Starmen tagit ytterligare ett stort steg framåt med det senaste släppet. By the grace of Rock’n’roll!
Artist: Starmen
Titel: By The Grace Of Rock’n’Roll
Genre: Space Rock
Skivbolag: Melodic Passion Records
Releasedatum: 21-03-12
Betyg: 4.0 / 5.0
Bästa låtar: Shining Star, Kairi och Angels Crying
