Vindictiv – Cage Of Infinity (6.0)

Band: Vindictiv
Titel: Cage Of Infinity
Genre: Hard Rock
Skivbolag: Escape Music
Producent: Stefan Lindholm
Releasedatum: 2013-05-10
Betyg: 6/10

Den här plattan var jag lite nyfiken på. Vindictiv är ett Göteborgsbaserat band som har spelat tillsammans sedan 2004. Musiken har varit progressiv, och 2008 släppte de ett självbetitlat album. Ett år senare kom nästa album, “Ground Zero”, även detta ett trevligt exempel på bra progressiv musik. Därefter har det varit tyst ett tag, ända fram tills nu då bandets tredje platta, “Cage Of Infinity”, släpps. Eftersom jag tycker om deras tidigare plattor, så tyckte jag att det var roligt att få provlyssna det här släppet.

Den som lyssnat på Vindictivs tidigare alster kan direkt notera en markant skillnad mellan “Cage Of Infinity” och de två tidigare albumen, det är nästan svårt att tro att det ens är samma band. Men vad är det då som har hänt?

Bandets grundare, Stefan Lindholm, förklarar det på så sätt att han har förändrats som människa och att han därför vill gå vidare även inom musiken. Istället för att fortsätta med komplex progressiv musik så har han valt en mer rättfram musikstil. Han menar att musiken är lättare att ta till sig jämfört med tidigare, och tycker själv att musiken på “Cage Of Infinity” är lite mer mot Judas Priest-hållet.

Förutom att byta musikstil så har bandet lagom till denna nya platta även försetts med en ny sångare, Marco Sandron (Eden’s Curse, Fairyland). Det är en duktig sångare, och albumets medföljande informationsblad jämför honom med Jorn Lande. Jag tycker dock att rösten visserligen är bra och kraftfull, men den är ändå aningen tunnare och mindre dynamisk än Jorns. Möjligen skulle jag jämföra med Mats Leven eller kanske ännu mer Urban Breed.

Utöver sångarbytet så är även trummisen Henrik Hedman ny i bandet. Men i övrigt är lineupen oförändrad och inkluderar därmed förutom de tre tidigare nämnda även Pontus Larsson och Nalle Påhlsson.

Och musiken då? Vad tycker jag om den?

Jag ville verkligen tycka bättre om den här plattan än vad jag nu gör. Men mina öron tyckte annorlunda, de menar bestämt att det gamla Vindictiv var snäppet bättre. I och med det musikaliska steget som har tagits så har visserligen musiken blivit mer rättfram och därmed tilltalande för en större publik. Men detta har skett på bekostnad av originaliteten, och det finns risk för att den här plattan kommer att försvinna i mängden i dagens stora utbud. För visst är många av låtarna catchy och lättlyssnade, men de saknar det där lilla extra som gör att man kommer ihåg dem. De bästa låtarna har dock sparats till sist, och från “Restistance” och framåt är albumet som bäst. Därmed stiger även slutbetyget något, även om det inte riktigt lyckas nå upp till en sjua.

Bästa låt: “The Encounter”