Arkiv för CD-kategorin

Them – Sweet Hollow

Det finns ett antal coverband som hyllar KING DIAMOND/MERCYFUL FATE. Det finns även de band som tagit till sig soundet och byggt in det i sin egen musik, som till exempel PORTRAIT och tidiga GHOST. Tysk-amerikanska THEM tar dock hela konceptet ett par steg ytterligare och skapar ny musik, som låter så mycket som den

Dee Snider – We Are The Ones

Den här skivan är till största delen en katastrof. Någon sa mycket träffande att den lät precis som en signaturmelodi till ett barnprogram. Ni vet, när det ska låta lite sådär lagom “tufft” och “rockigt”. Tänk Disney XD, tänk de mest irriterande amerikanska dubbade serierna med utseendefixerade collegeungdomar som är elaka mot varandra. Jag hatar

Theocracy – Ghost Ship

Theocracy… Teokrati… det betyder gudsvälde, där Gudomen anses inneha den högsta makten… Ja, redan bandnamnet vittnar om att jag för andra gången på kort tid har fått ett album från ett kristet band i nävarna. Theocracy startade som ett enmannaband. Den nuvarande sångaren Matt Smith gav 2003 ut det självbetitlade albumet “Theocracy”, där han själv

King Company – One For The Road

Lite som en lök. Jo, men faktiskt! Första gången jag lyssnade igenom det här albumet, så tänkte jag på lök. Jag antar att det krävs en förklaring: Albumet höll på att gå mig förbi, mest bara på grund av omslaget. Det företäller en lättklädd tjej som tyvärr har packat ned alla sina tröjor i resväskan,

Edens Curse – Cardinal

Man behöver inte alltid återuppfinna hjulet för att få det att funka. Ibland är det mer än nog att bara lägga in en stadig växel, kavla upp ärmarna och göra sitt bästa, på sitt sätt. Det är exakt vad Edens Curse har gjort i och med nya släppet “Cardinal” Även om man inte återuppfinner hjulet

Tyketto – Reach

Stabilt, välgjort och igenkännande. Roligt? Well, det går inte att ta miste på att det är Tyketto vi lyssnar på när Danny Vaughn öppnar munnen, den karakteristiska rösten kännetecknar ju Tykettos sound å det grövsta, hans röst är och har alltid varit Tyketto. Dock är bandet ett helt annat band nu än det band som

Aenaon – Hypnosophy

[media-credit id=41 align=”alignnone” width=”500″][/media-credit] Det är sällan jag blir både överrumplad och extatisk över ett albumsläpp. Men ibland händer det, och det är vid dessa tillfällen som det är så vansinnigt kul att vara recensent. Det är inte nödvändigtvis så att skivan ifråga får 5 i beyg för det – ibland kan det finnas toppar

Darkthrone – Arctic Thunder

Det kan inte vara lätt att tillfredsställa publiken när man heter Gylve “Fenriz” Nagell och Ted “Nocturno Culto” Skjellum. Hur bra skivor dessa herrar än gör så blir de ständigt jämförda med sina fyra stora black metalklassiker A Blaze in the Northern Sky, Funeral Moon, Transilvanian Hunger och Panzerfaust. En del verkar tydligen ha skit

The Pretty Reckless – Who You Selling For

Taylor Momsen lämnande skådespelarkarriären bakom sig för att jobba som stentuff rocktjej på heltid. Än så länge verkar hon ha valt rätt karriärsval, dock med en aning skepsis i och med detta släpp. Hennes talang som sångerska sjabblas fortfarande bort genom trista gitarrpartier (och emellanåt pianoklinkande). The Pretty Reckless är alltså som allra bäst när

Meshuggah – The Violent Sleep of Reason

De norrländska farbröderna i Meshuggah brukar ofta ställas ansvariga för att ha uppfunnit den lätt nervpåfrestande musikgenren djent, där några av de tongivande namnen är Animals As Leaders och Periphery. Djent – för dem som inte vet – är när övermusikaliska medelålders män (oftast) i hästsvans (oftast) och pipskägg (oftast) jazzar loss i konstiga dissonanta

Besserbitch – Pretenders & Liars

Att lyssna på Besserbitch är som att sätta sig i en tidsmaskin och slungas tillbaka till det tidiga 90-talet. Här liras det skatepunk för full hals – och denna gång har Stockolmsbandet trimmat maskineriet, lättat på bromsen och tryckt plattan i mattan. Besserbitch är nämligen argare och ännu mer kaxigare än på debutplattan. Tjejerna ställer

Dirkschneider – Live – Back to the Roots

Exakt 40 år sedan starten av vad som skulle bli Accept så gör den förra sångaren Udo Dirkschneider bokslut över en karriär som innehåller ett pärlband av odiskutabla klassiker – fast nu har han strukit Udo i artistnamnet för att inte förväxlas med sitt soloprojekt. Samtidigt fortsätter Accept med Mark Tornillo i spetsen och gör

Heaven Shall Burn – Wanderer

Jag måste erkänna att min relation till bandet innan jag hörde denna platta var närmast noll. Jag kände till bandnamnet och ungefär vilken typ av musik som de gjorde, men mer än så var det inte! Så med andra ord, så börjar min bekantskap och min skärskådning av bandet här och nu. Tyskarna startade ju

Epica – The Holographic Principle

EPICA fortsätter att fläska på rejält och verkar leva efter YNGWIE MALMSTEEN´S gamla vedertagna princip att “more is more”. Jag måste säga att jag får svårt att säga emot i just det här specifika fallet. “The Holographic Principle” innehåller precis alla de element som gjort EPICA till ett av de världsledande banden i genren under

Iron Mask – Diabolica

IRON MASK tillhör definitivt ett av mina absoluta favoritband inom den neoklassiska hårdrocken. Nu när “kungen” av genren YNGWIE MALMSTEEN går på tomgång och sitter fast förankrad i bottenträsket, så sätter jag det mesta av mitt hopp till Dushan Petrossis skötebarn. Med en ny sångare i bagaget, nämligen Diego Valdez (HELKER/ELECTRONOMICON), så släpper nu IRON

Sonata Arctica – The Ninth Hour

Jag kommer på mig själv med jämna mellanrum att det finns band därute som jag har haft svårt för men där det nu äntligen börjar släppa. Deep Purples 70-tal är ett exempel liksom Black Sabbath med Ozzy Osbourne på sång. För någon vecka sedan så recenserade jag senaste plattan med Evergrey och det är samma

Steve Grimmett’s Grim Reaper – Walking in the Shadows

Grim Reaper har inte släppt några plattor sedan Rock You To Hell från 1987, så suget efter en ny Grim Reaper-platta har givetvis varit stort bland fansen. Bandet försvann på grund av skivbolagsstrul och andra tråkigheter, men Steve Grimmett har aldrig släppt Grim Reaper helt, utan har fortsatt att spela låtarna live i diverse konstellationer,

Airbourne – Breakin’ Outta Hell

Energi. Ett ord som kännetecknar varenda Airbourne-spelning typ, någonsin. Hur fångar man denna energi som bandet har på scen på skiva då? Jo, man tar in Bob Marlette för att producera och Mike Frazer för att mixa. Tillsätt en skvätt svett, tuffa riff och stenhård attityd så får du ut ”Breakin’ Outta Hell”, bandets fjärde

Bulletrain – What You Fear The Most

Detta Helsingborgsgäng jubilerar sina tio år som band på bästa sätt. Fullängdare nummer två och den andra på AOR Heaven visar att många bekväma band har allvarlig konkurrens. Den lite anonymare rocken från debuten är till största del ersatt med köttig sleaze som varvas med traditionell hårdrock med lutning åt metal, allt av hög klass och de hypermelodiösa

Opeth – Sorceress

Ingen som prenumererar på Sweden Rock Magazine kan ha missat att Opeths frontman Mikael Åkerfeldt är en skivnörd av gigantiska mått. I sin spalt skriver han om obskyra skivor vi bara måste ha hört, med samma inlevelse, passion och frenesi som en tonårig pojke som spelar in blandband med “grymma Kiss-låtar” till sin första kärlek.

Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter