Arkiv för CD-kategorin

Glenn Hughes – Resonate

Jag hade chansen att se Glenn Hughes på Sweden Rock i år. Nej… låt mig omformulera det… Jag hade äran att se Glenn Hughes på Sweden Rock i år. För i min bok är Hughes en av de största legender som finns. Han vitaliserade Deep Purple tillsammans med David Coverdale under 70-talet då han förde in

Frozen Realm – Solstice

Ännu ett osignat band som vill ha uppmärksamhet dyker upp i min inkorg, mitt i störtfloden av alla redan signade och etablerade band som jag inte har tid med. Det tar ett par dagar innan jag öppnar mailet, och redan efter endast en genomlyssning inser jag att ett av årets bästa melodiska dödsalbum inte har

Apollo – Waterdevils

Mannen med rösten. Apollo Papathanasio har under de senaste 20 åren medverkat i flera band, och har med sin röst satt stark prägel på dessa. Bland annat kan nämnas band som  Firewind, Evil Masquerade och nu senast Spiritual Beggars. Parallellt med att fronta i Spiritual Beggars, så har han under senare tid även filat på ett

In Flames – Battles

Det är bara att ställa sig längst bak i hyllningskön, lyfta på hatten, buga sig djupt och böja sig för högheten från Göteborg. Där, just där eller här på nya “Battles”, det är där/här som In Flames placerar det där jäkla skåpet, på den platsen där skåpet ska stå, längst fram i ledet för det

Armory – World Peace…Cosmic War

Kvintetten Armory från Göteborg startade år 2011 och har sedan dess hunnit med att släppa två demokassetter vid namn “Open Fire” respektive “S.M.I.” (Speed Metal Island, reds anm.). De har även hunnit med att spela tillsammans med band som Ambush och Tyranex plus att de nu i dagarna när denna recension färdigställs och publiceras kommer

Anaal Nathrakh – The Whole of the Law

Bandet inleder starkt med The Nameless Dread och Depravity Favours the Bold där Dave “V.I.T.R.I.O.L” Hunt låter som en övertänd Udo Dirkschneider. Det gillas. Något som också gillas är när den primitiva necropunken skiner igenom och det låter som Fukpig, där Mick “Irrumator” Kenneys brorsa Paul är tongivande medlem (Han brukar dessutom vara livemedlem i Anaal

Enbound – The Blackened Heart

Underskattade band kan välja att fortsätta kämpa eller helt sonika ge upp. Detta Boråsband kämpar vidare och det ska varenda levande själ som gillar modern metal med inslag av såväl symfonisk svärta som trovärdig powermetal i progressiv form vara evigt tacksamma för. Debuten mosas sönder med dessa tio låtar välfyllda av smak, finess och faktiska

Noveria – Forsaken

En modern metalplatta kan mätta lyssnaren snabbt och bli alldeles för identisk i sitt utförande för att hålla hela vägen ut men om du adderar lagom med progressivitet, mörker och riklig dos kärlek kan resultatet bli bländande som för detta italienska band. Andra skivan och utvecklingen mellan dem är enorm då debuten är en dussinprodukt

Pretty Maids – Kingmaker

Nuförtiden är det ju inga konstigheter, vi har lärt oss att Pretty Maids levererar när de levererar, så att säga. Danskarna från Horsens upplever på senare tid enligt mig en pånyttfödelse och de senaste släppen är alla kvalitativa släpp inom Melodic Rock genren. Min favorit är utan tvekan “Pandemonium” från 2010 som var en rejäl

Killer Bee – Eye In The Sky

Jag sticker inte under stolen med att jag formligen älskar deras första album “Raw” och att jag håller den plattan allra högst i KILLER BEE´S katalog. Det är därför jag med hänförelse kan konstatera att bandet till stora delar har hittat tillbaka till just det soundet på “Eye In the Sky”. Nog för jag gillat

Hammerfall – Built To Last

Min relation till bandet är nästan lika gammal som bandet självt. HAMMERFALL har tillsammans med sin maskot Hector hållit hammaren högt i över 20 år nu (23 år för att vara exakt). Strömmen av skivsläpp från Göteborgsbandet har varit någorlunda konstant, även om den mattats av en aning under det sista årtiondet. Den stilmässiga avstickaren

Civil War – The Last Full Measure

Utan att ljuga så kan jag säga att jag är oerhört förtjust i Civil Wars förra platta “Gods And Generals”. Därför så har mina förväntningar på nya plattan varit stora och min förhoppning har hela tiden varit att bandet ska fortsätta leverera låtar där starka refränger blandas med musik som med hjälp av Daniel Myhrs

Vader – The Empire

EP’n Iron Times som släpptes tidigare i höstas visade att Piotr “Peter” Wiwczarek och hans Vader kunde lira Motörhead-influerad death ‘n’roll utan att överge sina rötter. Jag gav den 4 i betyg, och avslutade recensionen med att konstatera att jag skulle bli fullt nöjd ifall den kommande fullängdaren The Empire höll samma klass. Nu den

Kee Marcello – Scaling Up

Kee är en jävel på gitarr och han har definitivt förmågan till att skriva grymma låtar. Så långt är allt väl och skimrande rosenrött. När det kommer till röstresurser och produktionsförmåga, så finns det dock vissa brister. Kee sjunger inte alls dåligt, men han kan på sin höjd nå upp till medelmåttighet och jag tycker

Bon Jovi – This House Is Not For Sale

Bon Jovi, ett av mina absoluta favoritband, har inte bara tappat sin eminente gitarrist Riche Sambora, utan de har även tappat allt vad kreativitet och energi heter. Dock kommer inte det som någon överraskning då de egentligen inte har släppt ifrån sig något intressant sedan Crush (2000). Men med fullängdaren ”What About now” (2013) var

Overland – Contagious

Låt oss klargöra två saker när det gäller Steve Overland. Jag är sjukt svag för den här herrens röst och genren han rör sig i. Dessutom är musiken producerad av herrn i fråga riktiga humöralster, där det verkligen gäller att vara i rätt stämning för att uppskatta det smått magiska herr Overland bjuder på. “Contagious” är

Urfaust – Empty Space Meditation

Den Holländska duon Urfaust, som består av sångaren och gitarristen IX och trummisen VRDRBR, är egentligen mer ett bångstyrigt avant garde-band än ett renodlat black metal-band. Nu verkar de emellertid ha sneglat på den samtida black metal-scenen mer än någonsin tidigare, för Empty Space Meditation är ett verk som sällar sig till de riktigt intressanta

Testament – Brotherhood Of The Snake

Jag älskade comebackplattan “The Formation Of Damnation”, men jag var däremot inte helt såld på “Dark Roots Of The Earth”. Även om den förstås hade sina ljusa stunder, det är ju ändå TESTAMENT vi talar om och de är väl det enda av Bay Area-banden som aldrig gjort en medelmåttig/dålig skiva. Det är därför med

Insomnium – Winter’s Gate

Jag såg INSOMNIUM på Sabaton Open Air i somras och intrycket jag fick därifrån var att musiken var väldigt kompetent, men ganska så tråkig. Måhända berodde en del av min avoghet på att jag redan hört x-antal band och att jag skulle höra lika många till efter deras spelning. Det är ju lätt att bli

Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter