www.rocknytt.net

Senaste nyheterna från rockvärlden

POPULÄRT JUST NU

Bokrecension: Sebastian Bach – Mitt liv och Skid Row

[social_warfare]

Den röda tråd som löper rakt igenom Sebastian Bachs självbiografi är barndomstraumat då föräldrarnas ömma hippiekärlek över en natt övergår i skilsmässa och katastrof. Men Sebastians pappa bestämmer sig för att låta familjen förenas en sista kväll för att se sonens stora idoler KISS. Sebastian sitter på pappas axlar och kan se sin stora hjälte Ace Frehley från bara några meters håll.

En vacker dag har den lille Sebastian själv växt upp till en stor rockstjärna med över tjugo miljoner sålda skivor bakom sig. Han är hemma hos idolen Ace, de knarkar och gör musik ihop. Vad som händer med denna musik tänker jag inte berätta med risk för avslöja för mycket av handlingen. Men denna händelse är liksom den föregående en del av samma tematiska dynamik av svindlande kärlek och smutsigt svek.

Mitt liv och Skid Row är en mycket känslosam historia, och hela boken känns som en manisk fyllekörning genom ett soldränkt L.A. i slutet av en döende epok. Det är intressant att läsa om Bachs tid i Skid Row, men det är minst lika intressant att läsa om hans karriär som musikalartist på Broadway och som nerdekad TV-stjärna. Om det är något som folk saknar, så är det kanske att det skulle varit ännu mer av Skid Row i boken. För mig spelar det inte så stor roll, då det är tiden efteråt med alla ältande tillbakablickar som ger boken en extra tyngd av självbekännelseskrift.

Det är lika bra att säga som det är. Bach lider sannolikt av någon form av narcissistisk personlighetsstörning eller storhetsvansinne, han visar likt många stjärnor upp en grandios självbild som ett missförstått geni, men rasar samtidigt ner i perioder av uppslitande depression och tvivel. Hans hysteriska personlighet genomströmmar sidorna, och det är stundtals ett väldigt trevligt och underhållande sällskap, men det är också ganska skönt att lägga boken åt sidan ibland. Det är lite som att prata med en gammal kompis som är apfull och pratglad och inte vill lägga på luren, om ni förstår vad jag menar.

Till de vidriga avsnitten hör mansgrisiga behandlingar av groupies, även om det är långt från den dekadenta nivå som skildras i Mötley Crüe-boken The Dirt eller den ocharmiga skildringen av Led Zeppelins äventyr i Hammer Of the Gods. Kanske har Bach undanhållit vissa snaskiga detaljer ur sitt liv, kanske inte. För som brukligt är så är den här typen av självbekännelser alltid ytterst, ytterst subjektiva. Men ändå upplever man att Bach inte helt saknar självinsikt. Här och där kommer den gnagande insikten om hur förbannat jobbig han har varit mot folk genom åren. Men mest har han skadat sig själv.

Trots att det är en ganska konventionell rockbiografi (sex, drugs and rock n’ roll), så är den ändå mycket fängslande. Bach är en vansinnigt underhållande berättare, utan att det känns som om han spär på för sakens skull. Han känns hyfsat trovärdig. Den här killen har varit med om det mesta, och han är ytterst tacksam över att han är vid liv. Till de närmaste polarna räknar han Axl Rose och Jon Bon Jovi, två personer som har minst lika stora egon som Bach, och som är på samma nivå när det gäller destruktivt leverne (Jodå, Jon Bon Jovi är inte så oskyldig som han ser ut, det har vi fått bekräftat i flera böcker de senaste åren).

Det enda egentliga minus jag kan ge boken är hur biografin tappar kraft mot slutet. Ja, det är säkert väldigt fint att göra avbön i de sista kapitlen, men precis som i andra rockbiografier så blir det ganska tråkig läsning. Det är lite som ett för långt och sentimentalt middagstal. Men jag är tacksam att jag slipper religiösa utgjutelser (som i Glenn Hughes och Dave Mustaines biografier).
På det hela taget är detta en oväntat läsvärd bok. Solklar sommarläsning.

Mitt liv och Skid Row utges av Lind & Co.


ÄMNEN

sebastian bach | skid row

  • 100
  •  
  •  
    100
    Delningar

Relaterade artiklar

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS