10 frågor är en intervjuserie där det ställs just 10 frågor om musik till musiker, såväl kända som okända och svenska som utländska.
Frågorna är av det lite mer lättsamma slaget och förhoppningen är att vi ska få in en hel del roliga svar. Tanken är att det ska publiceras i den turordning vi får in svar och förhoppningsvis kan den fortgå länge. Sådana här intervjuer är något vi själva tycker om att läsa och min förhoppning är att fler än vi gör det så att det blir några läsare framöver.
Frågeserien rullar vidare och i del 147 är det Danny Bowes, sångare i brittiska Thunder, som har besvarat frågorna.
Vilken var den första skiva du köpte för egna pengar?
Aladdin Sane med David Bowie 1973. Gatefold vinyl. Den kostade £2.39 och jag var 13 så jag behövde spara i tre veckor för att ha råd att köpa den. Jag gick 2.5 miles till skivaffären men jag hade missuppfattat priset så jag hade bara £2.29. Damen i affären var inte av den trevligare sorten så jag fick gå tillbaka 2.5 miles hem för att få de extra 10p, och sedan tillbaka igen till affären för att köpa den. När jag äntligen kom hem med skivan hade jag gått 10 miles. Det var värt det och jag har skivan kvar än idag.
Vilken låt önskar du att det var du som skrev?
Superstition av Stevie Wonder. Den får mig alltid att börja hoppa runt i rummet oavsett var jag befinner mig varje gång jag hör den.
Vilken är den bästa skiva som har släppts?
En väldigt svår fråga att svara på då det finns så många fantastiska skivor. Om jag verkligen måste välja ut en enda så blir det The Beatles – Sgt. Pepper.
Vilken är den bästa konsert du har sett?
Lätt. Bruce Springsteen på Wembley Stadium i London 1985. Jag var inte ett fan men mitt skivbolag tvingade mig att gå dit. Jag hade mardrömmar över att behöva se en tre timmar lång konsert men jag hade helt fel. Det var ofattbart bra och förändrade mitt synsätt på att uppträda live. Han hade inte bara bra låtar utan gjorde även en hel del små enkla men smarta saker för att göra spelningen till en större upplevelse för publiken. Tack Bruce, jag är skyldig dig en hel del för det!
Vad är det konstigaste ställe du har uppträtt på?
Det har varit många. Vi gjorde en spelning med Deep Purple i Schweiz för många år sedan. Publiken var klädda i svarta kostymer och eleganta klänningar med en hel del glittrande juveler. Alla rökte tsora cigarrer (även kvinnorna) och satt vid bord hela tiden. Det var bisarrt och långt ifrån en normal rockshow. Det gick inget vidare för oss eftersom de inte hade en aning om vilka vi var. Så under en bluesig ballad fick jag ett stundens ingivelse och gick ut i publiken, bjöd upp en väldigt sofistikerad dam och fick henne att dansa med mig på bordet hon satt vid. Det fick fart på folk och resten av spelning var otrolig även om de inte kände igen en enda låt.
Vilket är tidernas mest underskattade band/artist?
Enkelt. Thunder!
Nämn en skiva andra inte tror att du tycker om.
Snyggt! En fråga jag aldrig fått förut så jag är imponerad. Hursomhelst, jag har ingen aning om folk bryr sig om vilka jag jag tycker om eller inte tycker om. Jag är säker på att de har bättre saker att fördriva sin tid med. Med det sagt så tror jag inte de skulle gissa att jag älskar Joan Armatradings debutalbum.
I vilket land är fansen mest hängivna och vildast under konserter?
Jag tror att Thunders fans i Japan förmodligen är de mest intensiva vi har. De har en hängivelse som gränsar till dyrkan vilken är fantastiskt men samtidigt lite oroande. Vi älskar dem och de är även väldigt roliga och förstår sig verkligen på vår skruvade humor.
Vad är det märkligaste som inträffat under en konsert?
Det finns välidgt många att välja bland så jag tar det första jag kommer att tänka på. En gång när jag sjöng inledningen av en låt var det bara jag och Luke på scenen. Han spelade akustisk gitarr med ögonen stängda och jag sjöng riktigt inlevelsefullt om kärlek och förlorad kärlek (också med stängda ögon). En i publiken lyckades på något sätt ta sig förbi vakterna och upp på scenen och ställde sig precis bredvid mig. varken jag eller Luke hade märkt det eftersom vi blundade. Helt plötsligt var det någon som sa “Hello Danny”. Det var i en paus i sången så publiken hörde honom säga det och såg sedan mig hoppa ut ur mitt eget skinn. Att säga att det var oväntat är en underdrift. Vi pratade lite kort om hur vi båda mådde och hur mycket han tyckte om spelningen innan en säkerhetsvakt eskorterade honom bort från scenen. Det har aldrig hänt någon mer gång.
Vad är roligast och varför? Spela på en stor festival eller på en liten klubb?
Det spelar ingen roll för oss om det är litet eller stort. Så länge publiken är med på noterna och sjunger, dansar, skriker och ropar så blir det en bra show och både vi och publiken har tagit ut oss helt när den är över. Om inte publiken är lika utpumpad som jag efter spelningen har jag misslyckats och jag hatar att misslyckas. På ett eller annat sätt måste jag hitta ett sätt att få dem att vara delaktiga och det brukar jag lyckas med även om de röker cigarrer och sitter vid bord.
