Datum: 2013-02-17
Plats: Tyrol, Stockholm
Support: Ultrasound
Betyg: 7/10
Bäst: Justin Hawkins (Every Inch Of Him)
Sämst: Publiken

Man kan inte annat än älska Justin Hawkins.

År 2006 klev han av scenen och la in sig själv på rehab för kokainmissbruk, fem år senare var The Darkness återförenat och den som trodde att han förlorat sin skärpa måste omedelbart tänka om. Jag såg bandet senast i en riktigt grym spelning på SRF 2012, men med en ikväll vansinnigt from publik och med ett förband som inte duger till att öppna kommer jag ärligt talat inte alls i stämning förrän en silverklädd Hawkins dyker upp på scenen. Men i stämning kommer jag.

Som öppning kickar bandet igång med "Every Inch Of You" och ögonblickligen har The Darkness-andan infunnit sig i lokalen, en atmosfär som genomsyras av glädje och ploj. Hawkins, med sin lockiga mustasch och sina spektakulära spandex-outfits, skulle lätt kunna ansöka om att bli Årets Underhållare, då han är full av upptåg från konsertens början till slut. Från att driva med publiken, sprätta med benen, hoppa sax och stå på händer, gör han allt. Och han hinner till andra låten, "Black Shuck", innan han ramlar av scenen.

Bandet spelar dock på som om ingenting hänt och Hawkins sjunger så gott han kan ifrån golvet tills han får hjälp upp. Sedan berättar han om hur han back in the days alltid skämtade om att han en dag kommer att ramla av scenen. "And I never did! And now I'm sober, and now I do this." I ett brittiskt "We must never speak of this again" lämnar vi dock incidenten ganska kvickt varefter konserten och Hawkins fortsätter med samma otroliga energi som tidigare.

Inte nog med att Hawkins är en utomordentlig showman så kan han sannerligen imponera med sin falsettsång och sin shredding, och hela bandet är rysligt tajt och samspelt. Ljudet är aningen tamt, men då jag inte står i position för att utvinna den bästa ljudbilden kan jag inte uttala mig mer om det, förutom att jag törs påstå att det dragits ner lite för mycket på sången. Det jag saknar mest är att trots allting The Darkness bjuder på så får de inte mycket tillbaka av publiken; jag upplever ett uselt publiktryck, det sjungs inte med tillräckligt och alla står oacceptabelt stilla. Konsertens glansnummer är - inte oväntat - huvudaktens avslutning "I Believe In A Thing Called Love", och det är nog endast här publiken är med hela låten.

Inför extranumren har Hawkins bytt om till en alldeles förträffligt "tjusig" spandex-catsuit med palmmotiv, och denna akt inleds med "The Best Of Me" (från "Get Your Hands Off My Woman"-singeln). Dessutom toppar Hawkins alla sina påhitt i huvudakten när han i avslutningsnumret sätter sig på sin brorsa och gitarrist Dan Hawkins axlar och de tar ett ärevarv i publikhavet medan Justin spelar gitarrsolot till "Love On The Rocks With No Ice". Så fort han är uppe på scenen igen - och just när man trodde att det inte kunde spåra ur mer - lägger han sig på publiken och hamnar sittandes på ett fans axlar, som rymmer med honom långt bak i lokalen.

Bortsett från en inte helt klockren setlist ger The Darkness verkligen allt de kan utifrån förutsättningarna och bevisar att det fortfarande är ett liveband att verkligen räkna med. Oavsett om bandet spelar på en stor festival eller i en liten klubblokal kommer dessa britter alltid att överraska och glädja sina fans, som förhoppningsvis snart lär sig att vara tacksamma. Efter bara två album försvann bandet alldeles för tidigt men sedan 2011 vet vi nu att The Darkness återigen är här för att rocka. Och det med råge.

Setlist:

1. Every Inch Of You
2. Black Shuck
3. Growing On Me
4. She Just A Girl, Eddie
5. One Way Ticket
6. Notin's Gonna Stop Us
7. Get Your Hands Off My Woman
8. Love Is Only A Feeling
9. Friday Night
10. Concrete
11. How Dare You Call This Love?
12. Givin' Up
13. Stuck In A Rut
14. I Believe In A Thing Called Love

Encore:

15. The Best Of Me
16. Street Spirit (Fade Out)
17. Love On The Rocks With No Ice