Det är mörkt och kyligt ute och det känns verkligen att sommaren sjunger på sin sista refräng. En missformad måne kryper stilla upp bakom hoppbacken och vi bjuds på medryckande trollteater i månskenet. Ja, det är så de får det hela att kännas, detta härliga finska gäng, som stundtals påminner väldigt mycket om Dimmu Borgir. Varvat med folkmusik och finsk humppa, då.
Sångaren Vreth ber om ursäkt för sin ”muminska”, men det låter ju bara charmigt. Charmigt är det också att han går in och ur rollen som ”mörkrets härskare” – å ena sidan är han dominant och bestämd, å andra känns han lite valpigt förvirrad. Han har ett fascinerande scenspråk och det blir aldrig tråkigt att titta på. Lite missnöjd är han dock med oss i publiken som inte klappar och röjer tillräckligt och han kämpar med att få igång en moshpit och dirkuterar med sig själv – ”Är det förbjudet med moshpit i Sverige? Jag vet inte”. (Säg det på muminsvenska så låter det ganska roligt…!) Slutapplåderna är han äntligen nöjd med och alla vi som var kalla före spelningen…är nu varma av allt klappande och hoppande. En spelning som hela tiden gränsar till att urarta till något löjligt, men som ändå lyckas hålla nivån och bara sprida glädje.
Betyg: 7/10
Bäst: Trollöronen och keyboardistens hår.
Sämst: Trög publik och kyla.
Foto: Jane Cedenberger – Rocknytt.net
