FOTO: Gabriella Mandas
Med risk för att hängivna SÓLSTAFIR-fans börjar skicka hat- och hotmejl vill jag inleda min recension med att påpeka att en recension enbart är en åsikt, en subjektiv, icke-allmängiltig upplevelse som inte på något sätt måste stämma överens med vad ni hörde eller såg. Så här ligger det till för min del: jag gillar Sólstafir, det gör jag verkligen. När jag själv befinner mig i ett kreativt, skapande stadie har jag gärna bandets mörka och malande musik i bakgrunden. De storslagna, episka och progressivt svärtade 10-minutersstyckena känns då både lugnande och inspirerande. Sólstafirs plattor “Svartir Sandar” och “Köld” blir till alldeles perfekta soundtrack och de säregna islänningarna ska definitivt krediteras för deras låtskrivande. Jag kommer inte på en enda artist eller ett enda band som sjunger på isländska – ett språk som jag inte alls förstår, men ändå lyckas uppskatta. Inför Getaway tänkte jag att det här skulle bli fredagens bästa spelning, men ack så fel jag hade. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig att få se, men oavsett vilket så kom det inte för under Sólstafirs timlånga spelning händer absolut ingenting. Det är inga effekter alls, ingen rök, ingen eld, det finns ingen backdrop att kolla på, ingen av bandmedlemmarna rör på sig, det är inget mellansnack, inga försök till att få igång publiken, inga handklapp eller knytna nävar högt upp i luften. Ingenting. Det blir så otroligt händelselöst att jag vet inte vart jag ska ta vägen nu när jag bara står rätt upp och ner och lyssnar. Till en början känner jag att det är ganska mysigt att bara suga i sig den mörka metallen som framförs i gasklockornas lågmälda ljus, men det varar kanske i 10 minuter (dvs. en låt) sen känns det bara enformigt och monotont. Hela upplevelsen känns tyvärr väldigt utdragen och jag kan inte minnas när jag hade så här tråkigt på en festival sist. Blotta uppenbarelsen av bandmedlemmarna är en besvikelse för mig då jag tidigare inte haft någon som helst koll på hur de ser ut. Framför mig står fyra helt osammanhängande individer; gitarristen med sin westerninspirerade skinnhatt och uppknäppta skjorta för tankarna till cowboys, sångaren med sitt vildvuxna helskägg och kaptensmössa för tankarna till sjömän á la Haddock, basistens meterlånga flätor och stenhalsband för tankarna till indianer och den grove trummisens kombination av oborstad hårväxt och kroppsfysik skulle ge honom en roll i TV-serien “Vikings”. När jag upplever en spelning är det främst två sinnen som spelar in; syn och hörsel. Här får öronen avnjuta samma sak som de fått på skiva medan ögonen inte får något som helst att avnjuta. Med bara hälften av sinnena tillfredsställda når man heller inte högre än till hälften av de tillgängliga betygen.
Betyg: 5/10
Bäst: “Fjara” låter lika vackert som förväntat.
Sämst: Att varje enskild minut ser exakt likadan ut som de 59 andra.
