Senast tyska IRON SAVIOR spelade i Sverige var på Gates of Metal 2003, en hel evighet sedan. Därför var vi många som jublade högt när ROCKSTAD FALUN fick tummen ur och bokade dem till förra sommarens festival.
Friskt vågat då IRON SAVIOR inte spelar live särskilt ofta och risken för ett lätt rostigt framträdande var överhängande. Men så fel alla tvivlarna kunde ha. Konserten var inget annat än ett 45 minuter långt (eller kort i sanningens namn) segertåg där IRON SAVIOR stod upp mot tidens tand och visade att tysk power metal knäpper alla på fingrarna.
Dagen efter den bejublade spelningen träffar Rocknytts Janne Mattsson Piet Sielck (sång och gitarr) samt Jan S. Eckert (bas) på deras hotell. Den avsatta tiden för pratstunden var trettio minuter lång men det hela klockade tillslut in på det tredubbla. Håll till godo med den komprimerade versionen, – nästan helt utan flams och trams!
Piet: Vet du varför jag gör det här? Vet du varför jag fortfarande håller på med musik efter de senaste årens alla motgångar? Jag gör det för jag älskar musik, jag älskar heavy metal! Jag gör det inte för pengarna. Det har aldrig varit en fråga om pengar. Hade det handlat om pengar hade jag gjort någonting annat för länge sedan. Det här handlar om att jag vill ha roligt. Jag vill vakna varje dag och se fram emot vad som komma skall. Så länge jag jobbar med musik hoppas jag på att alltid få vakna upp med den känslan i kroppen. Pengar är inte allt, glädje är det!
Ibland går tyvärr inte glädjen och musiken alltid hand i hand. Det var lite det som hände med SAVAGE CIRCUS. Det blev för mycket jobb då alla medlemmarna tyvärr inte drog sitt strå till stacken.
Rocknytt: Jo, jag har förstått att de norrländska medlemmarna Jens Carlsson (sång) och Emil Norberg (gitarr) är ganska lata av sig?
– Det var du som sa det och inte jag. Men du, hur kom vi in på det här egentligen? Vi skulle prata om IRON SAVIOR och så sitter jag här och pratar om SAVAGE CIRCUS. Hur gick det till? Äh, du behöver inte svara. Men nu byter vi ämne, okej?
Jajamän. Jag ska leda dig in på rätt spår. Förra veckan träffade jag Joachim ‘Piesel’ Küstner (gitarr) på Skogsröjet. Han berättade att han inte skulle med hit, men för läsarnas skull – berätta varför han inte är med er här i Falun och vem ni hade med er på gitarr istället.
– Piesel är inte här för att han har i över ett års tid planerat en stor tredagarfest som han ska ha hemmavid. Det är han och två till som ska ha den och det är över 250 gäster bjudna. Det blir mat, underhållning och liveband med mera. Då de har planerat det här så pass länge kändes det inte rätt att kräva att han ska följa med hit och spela. När sedan min vän Jan Bertram från PARAGON kunde ställe upp och spela med oss här i Falun löste sig allting utan problem och visst gjorde han ett bra jobb? Man kan kalla det här för en tillfällig lösning, men jag tror att han kommer att spela med oss mycket mer i framtiden också. Vi skulle vilja spela mer live i framtiden och Piesel jobbar i vanliga fall häcken av sig mest hela tiden så det kan bli svårt att få det att stämma rent schemamässigt. Därför tror jag att det här var första men inte sista gången som Jan spelade med oss.
(Jan som sitter bredvid oss i soffan och fipplar med telefon tittar för stunden upp från skärmen och gör tummen upp med ett leende.)
Så planen är alltså att spela live oftare?
– Ja! Vi har knappt haft en spelning på fyra år och jag tror att den senaste riktiga turnén vi gjorde var tillsammans med RUNNING WILD för 12 år sedan. Det är någonting vi verkligen vill ändra på. Vi har ett par krokar ute och hoppas på att få napp någonstans.
Det största problemet vi har med IRON SAVIOR är att alla har jobb på sidan av. Det är ingen som lever på det här, så det är en väldig massa planerande för att få det att gå ihop. Vi är ändå fyra killar med fyra olika arbetsgivare och chefer. Det är många bitar som måste passa i pusslet innan det är färdigt och vi kan boka spelningar, om man säger så.
Jan, får jag fråga vad du jobbar med?
– Jag jobbar med mediaverktyg, bygger och hyr ut stora tv-skärmar och dylikt till olika evenemang.
Oj, tufft. Då räknar jag med att när det väl är dags för IRON SAVIOR att turnera kommer ni ha en ruskigt prålig mediabackdrop att luta er tillbaka mot.
– Jajamän, – den största med de senaste och de häftigaste animeringarna man kan tänka sig, haha!
Piet: Åter till ämnet nu. Risken finns som sagt var att det kanske inte kommer att vara den “riktiga” banduppsättningen som står på scen. Men det är i mitt tycke bättre att plocka in en gäst och spela showen än att ställa in eller inte ens tacka ja till en spelning.
Absolut. Med tanke på att det inte händer jättemycket i IRON SAVIOR-lägret kanske folk inte ens märker att det är någon som saknas för stunden.
– Haha, ja det har du rätt i. Folk kanske trodde det var Piesel som var med oss igår, men funderade på varför han hade klippt håret, haha!
Det har gått fyra år mellan ‘Megatropolis’ (2007) och ‘The Landing’ (2011). Varför tog ‘The Landing’ så lång tid att skapa och vad gjorde ni under de fyra åren?
– Oj! Ja du, uppskattningsvis gick det åt drygt ett och ett halvt, två år till att skriva och spela in den andra SAVAGE CIRCUS skivan ‘Of Doom and Death’ (2009). Resten av tiden gick åt till att slicka såren efter kraschen med mitt gamla skivbolag Dockyard 1 och senare också Dockyard 2. Jag ska inte ljuga. Det är ett riktigt mörkt kapitel i mitt liv, men inget jag kan göra någonting åt just nu. Det är bara att betala för misstagen och se glad ut.
Någonstans i all den misären hittade jag ändå kraften till att börja skriva låtar igen och det var på så vis ‘The Landing’ kom till. Jag var egentligen helt körd i botten. Färdig att lämna musikscenen helt och hållet. Min studio förvandlades mer och mer till ett lager och varje gång jag satte mig ner med gitarren blev det bara två, tre riff innan jag lessnade och nästintill kastade iväg gitarren. Men så, sakta men säkert kom ändå motivationen tillslut krypande igen och efter att jag fått klart den första låten, ‘Heavy Metal Never Dies’, fortsatte resten av skivan sen av bara farten. Det var som en broöppning. Musiken bara flödade ut ur mig och det var den härligaste känslan på väldigt länge!
Problemen med Dockyard var att vissa ville att bolaget skulle växa snabbare än vad det klarade av. Det är alltid bra att ha ett artiststall såklart, men man måste också kunna betala för det. Artisterna som blev signade till Dockyard fick betalt med vinsten som de andra banden gjorde på sina skivor. I slutändan fanns det inga pengar kvar att betala ut till de banden vi hade då vinsten hela tiden hade gått åt eller “investerats” som vissa ville kalla det i nya band. Det var ett högt spel som i slutändan inte fungerade och därför gick vi tillslut i konkurs. Då det till stor del var mina pengar som gick åt betydde det också att jag och två till gick i personlig konkurs. Då de andra två varken hade barn eller familj var det lättare för dem att bara försvinna. Men det var då och i dagsläget är 95% av de gamla problemen lösta, eller i alla fall under kontroll. Bland annat genom att jag sålde hela den gamla Dockyardkatalogen till AFM Records.
(Nu har även Thomas Nack (trummor) anslutit till samtalet.)
På tal om ‘Heavy Metal Never Dies’, hur går du tillväga i ditt låtskapande? Skapar du hela låten helt och hållet, trummor, bas, – ja, hela rubbet, eller får Jan och Thomas komma med sina åsikter och förslag?
– Hmmm, hur ska jag säga det här utan att såra de andra? Det är bäst att jag gör rubbet så det blir rätt gjort från första början.
Jan: Hörudu!
Thomas: Han har rätt, – det är bäst så.
(Alla tre brister ut i ett rungande skratt.)
Piet: Haha, nej så är det inte. Men som producent och låtskrivare har jag en helt färdig bild av vad jag vill åstadkomma innan jag visar upp den idén för de andra. Givetvis får alla bidra med sitt för att göra låten så bra som möjligt. Men allt som oftast är det i stora drag helt färdiga låtar jag presenterar. Då jag har min egen studio har jag också turen att få sitta ner med allt vad som behövs för att kunna göra en bra demo på en låt. Detsamma gäller sen när jag ska producera den. Tack vare studion kanske jag redan har fått till det hela med rätt gitarrljud och så vidare. I vanliga fall består en skivinspelning av låtskrivande, demoinspelning / förproduktion och sen den riktiga inspelningen. Men ibland får jag med alla dessa bitar redan på första försöket och får ett reslutat så pass bra att det är redo att användas direkt. Då känns det bara onödigt att de ska behöva komma och spela in en sak jag kanske redan har fått till ett tillfredställande resultat på. Ibland får man inte alltid samma resultat eller känsla för ett riff som man fick första gången man spelade det. Då kan det vara skönt att ha det rätt inspelat från första början och det tror jag att alla musiker håller med om. Jag vet i alla fall att Henjo Richter (GAMMA RAY) håller med mig. För ett par år sedan hade vi en diskussion om just det här ämnet och vi enades om att det känns som att man är en covermusiker på sig själv när man, låt oss säga en månad efter att man först skapat ett riff sen ska försöka fånga glöden i det igen. Risken finns att det bara blir lökigt i slutändan. Så jag säger som så: kan man göra det rätt och riktigt redan på demostadiet, gör det! Dina bandkamrater kommer att tacka dig.
(Piet ger Jan en menande blick men han bara himlar med ögonen och skrattar.)
Jan: Du får göra precis hur du vill så länge du gör det bra, Piet.
Piet: Haha, det är så skönt att ha dig tillbaka i bandet igen.
Hur går det oftast till när du får en idé? Nynnar du in den på ett fickminne eller kommer du ihåg den ända tills du hinner spela in den?
– Nej då, min hjärna är så fantastisk att jag inte brukar ha några problem alls att komma ihåg frågan.
Vad sa du nu igen? Haha!
Nej då. Jag har inga problem att komma ihåg låtidéer länge nog för att spela in dem. Förutom när jag vaknar mitt i natten med världens bästa riff i tankarna. Då är det kört. Undrar hur många fantastiska låtar som gått till spillo på grund av sömn egentligen!?
Jan: Ja, vem vet hur många ‘Smoke On the Water’-klassiker du kan ha gått miste om egentligen? Vi kunde ha varit rika!
Piet: Jaja, men man kan inte få allt här i världen.
Har ni redan börjat samla idéer för ett nytt album?
Jan: Jag har, men Piet säger att det inte låter IRON SAVIOR om dem, haha!
Piet: Haha, visst är det så! Nej men seriöst, vi har precis börjat kika på vad vi har att jobba med. Jag har börjat skriva lite mer intensivt de senaste månaderna och jag tror definitivt att vi kan gå in i studion på allvar tidigt nästa år. Vi vill fortfarande att det ska hända lite mer med ‘The Landing’ än vad det gjort än så länge. Ge den lite mer tid så att säga. Men jag törs nästan lova att det blir ett nytt album under 2013.
Hur har du det annars med studion då? För sisådär tio år sedan spelades i princip nästan alla skivor släppta på Remedy Records in i din studio. Men sen blev det bara tyst. Jag antar det hade med Dockyard och så vidare att göra, men har du tid och intresse att ta dig an massa studiojobb igen?
– Ja. Det var ju det här med Dockyard, men sen också SAVAGE CIRCUS, – igen. SAVAGE CIRCUS tog så mycket av min tid att jag inte ens hade tid att sköta om mitt huvudintresse IRON SAVIOR och så varken kan eller ska det vara. Nu när jag inte längre har SAVAGE CIRCUS att bli gråhårig på finns det tid för massor av annat, bland annat mer fokus på IRON SAVIOR vilket vi alla gillar.
Jan och Thomas: Japp!
Samt att jag nu också har mer tid för studion och kan börja spela in i studion igen. PARAGONs nya album står som sagt var på agendan och det kommer att bli något i hästväg alltså!
Något som också var ganska talande för dina produktioner var att din röst alltid, alltid kunde höras i alla sorts större refränger och körer. Jag och min bror hade en teori förr om att du alltid spelade in alla körerna själv förr för att spara tid och pengar samt för att du gillade att höras. Men så var det väl inte riktigt va, haha?
– Haha! Jodå, min röst är både speciell och unik och jag älskar att höra den, haha! Nej riktigt så var det inte, men nästan. Det blev helt enkelt enklare, – för att inte tala om mycket billigare för banden om jag tog mig an och arrangerade körerna. Min röst är dock ganska karakteristisk, så det blev ganska lätt att höra när det var jag som sjöng. Jag ville inte alltid att det skulle vara så. Men hade jag inte gjort så hade det kostat banden minst 1000€ till samt en extra dag i studion, något som inte alla hade råd med då jag oftast sysslade med lite mindre band. Nu för tiden kommer det inte att låta så på mina inspelningar även om jag fortfarande kommer att jobba på det viset.
Jan: Jag vill flika in att vi är extremt nöjda med körerna på ‘The Landing’. De låter mer som ett band som körar nu, lite mer live kan man säga.
Jag håller med. Men jag måste också fråga varför inte du tar eller ber om mera utrymme, Jan? Du har en bra röst, något vi alla fick höra igår. Det hade inte skadat med en duett mellan dig och Piet på nästa skiva.
– Visst hade det inte det. Vi får se vad jag och Piet kan komma fram till.
Piet: Det kommer inte på tal, haha!
Nej,men visst är det så. Hittar vi en låt som känns rätt att göra som en duett är jag absolut inte främmande för att låta Jan höras mera. Han har som du säger en mycket bra röst, inget snack om saken.
Jan: Tack!
Nästa skiva förresten, blir det AFM Records igen?
– Jag ser ingen anledning att byta, de har gjort ett bra jobb hittills med ‘The Landing’ . Jag trivs med de som jobbar där, så det tror jag absolut att det blir. Eller kontraktet jag har säger det i alla fall.
Jan: Va, har vi ett kontrakt?
Piet: Du har inte, – jag har. Förresten, jag börjar bli törstig. Kan inte du hämta något att dricka? Det står i kontraktet att du ska göra det åt mig, haha. AFM Records är nöjda med försäljningen också. Jag är det dock inte. Det var bättre förr, men branschen ser inte riktigt ut som den gjorde förr, tyvärr. Förresten, jag måste säga att jag är oerhört positivt överraskad över mottagandet ‘The Landing’ har fått. Det har varit nästan uteslutande bra recensioner och intresse från folk, något jag kanske inte trodde på då vi varit borta från scenen i nästan fyra år. Men det här känns riktigt bra. Kul att fansen kommer ihåg och kul att vi också lockat väldigt många nya fans. Nyligen spelade vi till exempel i Ryssland, – två bra spelningar med mycket folk. Dit kom vi inte ens när intresset var som störst för IRON SAVIOR!
Hur kom det sig att ni spelade in ‘Coming Home’ (från ‘Unification’ ) och ‘Atlantis Falling’ (från ‘Iron Savior’) igen och vems idé var det? Har det något med rättigheterna för låtarna att göra?
– Det var min idé. Jag tyckte det var en kul sak att göra, låta fansen höra hur de gamla låtarna låter med dagens IRON SAVIOR samt som du säger, för att få tillbaka rätten på låtarna också. Eller inte riktigt så heller. Rätten på de gamla låtarna tillhör Noise Records, numera Universal Records, och det kommer de göra till den dag då vi alla går under. Men de nya versionerna tillhör mig, så svaret är väl kanske både ja och nej där. Det finns fler låtar jag kan tänka mig att göra samma sak med i framtiden. Vi har mycket bra material jag skulle vilja få rätten till och det här är ett smart sätt att göra det på och ingen har väl dött av lite bonuslåtar här och där? Haha!
De största skillnaderna på låtarna är förresten att de låter mer live nu. Det är inte en vägg av miljoner gitarrer, utan det låter mer som vi spelar dem live nuförtiden. Bortsett från det är det inte speciellt stora skillnader.
Har det här också något att göra med att skivbolagen mer och mer kräver extralåtar till de begränsade upplagorna av skivorna?
– Begränsade upplagor, ha! Den begränsade upplagan säljer nästan alltid mer än den vanliga utgåvan ändå, så man kan undra vilken version som är mest “super-ultra-mega-cool-and-limited” egentligen? Jag spyr på bonuslåtar och begränsade upplagor. I SAVAGE CIRCUS sa jag strängt ifrån allt vad begränsade upplagor hette. Jag avskyr hela grejen med att ge bort extra låtar för ett sånt syfte. Men med nyinspelningar känns det ändå mer schysst i slutändan då fansen kan välja på ett annat sätt. De missar inte någon ny låt, utan det rör sig bara om en uppdaterad version av en gammal. För mig känns det som en kompromiss och lite bättre. Jag hoppas att fansen tycker detsamma.
En annan sorts kompromiss, i och med att den japanska utgåvan av ‘The Landing’ innehåller en cover på ‘Underneath the Radar’ av UNDERWORLD börjar er samling av covers bli ganska hög nu.
Ni har inte funderat på att släppa ett coveralbum?
Jan: Nej!
Piet: Nej. Till vilket syfte egentligen? Har du alla våra släpp kan du göra en egen coversamling. Kanske utifall jag fick någon sorts grus i maskineriet och inte kunde skapa något på ett tag och skivbolaget absolut krävde ett nytt album att det skulle kunna hända. Men inte annars. De fyller ingen funktion alls och skulle vara lika värdefullt för mig som om du brände dig din egen samling av IRON SAVIOR covers.
Om det skulle vara en akustisk coversamling då? Tänk dig IRON SAVIOR campfire covers eller något, haha?
– Ja, då skulle det vara en helt annan sak. Gosse vad den skivan skulle sälja, haha! Nej ärligt talat, jag ska aldrig säga aldrig men det kommer aldrig att hända, haha! Det jag däremot skulle vilja är att spela in en bra liveskiva.
Jan: Och dvd med!
Piet: Och dvd med såklart. Det är något som saknas i vår samling och något jag verkligen skulle vilja göra.
Perfekt att Jan jobbar där han gör då. Tänk vilken scenshow ni skulle kunna ståta med.
– Just det. Det skulle bli fantastiskt! Grejen med IRON SAVIOR är att vi har fans över hela världen, ställen där vi aldrig kommer att kunna spela. Vi har exempelvis fans i Tibet och hur ska vi kunna ta oss dit och spela egentligen?
Jan: Va? Är Tibet inställt?
Piet: Ja, tyvärr Jan. Tibet blev just precis inställt, – därför måste vi göra en DVD nu, haha! Men det är i alla fall något jag verkligen vill göra: en cd och en DVD för att tillfredställa alla de fans som tyvärr aldrig kan se oss.
Finns det en budget till en DVD?
– Ja. Det blir såklart ingen högteknologisk super high tech blue-ray inspelning. Det viktigaste vore att göra en inspelning som fångar livekänslan på ett bra sätt och får dig att känna att du är där.
Med gäster från det förflutna?
– Inte nödvändigtvis då det är dagens IRON SAVIOR som spelar och inga andra. Visst vore det intressant att kanske ha med Dan Zimmermann (trummor) på en låt, eller varför inte Kai Hansen (gitarr och sång). Men det är inte ett måste, absolut inte. Då var då och nu är nu och så är det med det, tror jag, haha!
Slutligen, hur långt in i framtiden ser ni i dagsläget?
– Oj! Du spar den svåraste frågan till sist märker jag. Jag tippar på att i dagsläget ser och planerar vi nog två år framåt i tiden. Eller?
Jan: Ja, en tvåårsplan är nog vad vi har i dagsläget.
Piet: I dagsläget är nog planen att ragga spelningar och hålla på med det fram till mars 2013 och sen börjar vi jobba på nästa album.
Thomas: Det låter vettigt i mina öron.
Piet: Får jag en riktig broöppning igen kanske vi kan ha en skiva ute redan till maj igen, – vilket vore perfekt för sommarens festivaler då vi gärna skulle vilja spela på Sweden Rock Festival och Wacken Open Air. Men jag tror inte det är möjligt. Realistiskt sett är nog slutet på augusti eller under hösten en rimlig gissning för nästa album.
Ja det var allt vad jag hade, ett stort tack för pratstunden, jag hade det riktigt trevligt.
– Detsamma. Det var ett nöje att träffa dig. Gör något bra av det här nu, haha!
FOTO: Janne Mattsson, Harald Krüger
