EUROPE: Det var på håret att vi inte fick spela THE FINAL COUNTDOWN
Europe SweRock 2013 photo Micke Johansson small

EUROPE: Det var på håret att vi inte fick spela THE FINAL COUNTDOWN

[social_warfare]

Europe SweRock 2013 photo Micke Johansson small

Det är trettio år sedan den självbetitlade debuten såg dagen ljus. När jag träffar IAN HAUGLAND och MIC MICHAELI i EUROPE är det för den kommande live-DVDn som innehåller bandets närmare tre timmar långa kavalkad på årets SWEDEN ROCK FESTIVAL där låtar från bandets samtliga släpp avverkades.


Självfallet lägger vi fokus på nämnda DVD. Förbered er även på en galen resa bakåt i tiden då Mic och Ian blickar tillbaka på en svunnen tid med glassiga stjärnproducenter som jobbade hellre än bra, misslyckade skivomslag, plattan som skivbolaget gav bakläxa på och mycket annat från barndomen och det så kallade glada åttiotalets färgfasad.



Ni släpper en DVD inom en snar framtid.

Mic: Stämmer bra det! Närmare bestämt den 16:e oktober.

Den kommer att innehålla hela konserten från årets SWEDEN ROCK FESTIVAL.

Mic: Exakt! Det blev en ganska lång konsert. Förmodligen den längsta som vi någonsin genomfört.

Ni körde från samtliga plattor om jag har fattat det hela korrekt?

Mic: Det blev hela katalogen.

Ian: Det var den längsta konsert vi någonsin spelat så det blev nästan på fitthåret att vi inte fick vara kvar på scen och köra THE FINAL COUNTDOWN i och med att det blev så långt. Men att EUROPE står på scen och inte får köra THE FINAL COUNTDOWN blir till samma sak som att gå ifrån gudstjänsten utan att säga amen. Men det var jävligt roligt och det kändes inte som att vi stod på scenen i 2 timmar och 45 minuter.

Mic: Exakt! Det blev en märklig känsla på scen som vi aldrig någonsin känt förut när vi stått på scen.

Jag tillhör en utav de olyckliga själarna som inte närvarade på årets festival och därav att jag frågar lite mer djupgående om händelseförloppet på er spelning. I och med den långa speltiden, var det svårt att hålla fanan högt så pass länge som ni gjorde?

Ian: Jag tyckte inte att det var några svårigheter.

Mic: Det kändes inte så i alla fall.

Ian: Det var väl att det var så otroligt kul. Vi spelade många låtar som vi aldrig någonsin spelat tidigare eller som det var jävligt länge sedan vi spelade. Sedan var SCOTT GORHAM och MICHAEL SCHENKER med på ett par nummer vilket gav en ännu större energikick. Dessa två är ju stora idoler för oss som har betytt oerhört mycket.

Mic: Det var verkligen riktigt roligt.

Ian: Det blev en enda tre timmar lång glädje för alla inblandade.

Kommer DVDn att innehålla någonting mer än bara konserten?

Ian: Vi spelade in någon jävla intervju där hela bandet satt och snackade om vår trettioåriga karriär. Men ärligt talat så vet jag inte vad som hände under intervjun.

Mic: Jag tror vi drog iväg och började att snacka om allt möjligt. Ärligt talat så vet jag inte om det blev till någonting användbart. I så fall så blir det väl eventuellt snuttar från intervjun. Ärligt tala så vete fan vad det blev av utav det hela.

Flippade allting ur?

Mic: Det kan man nog säga att det gjorde.

Ian: Men å andra sidan så blev det en jäkligt bra livekonsert. Även om intervjun inte kommer med på DVDn så blir det ändå jävligt bra.

Tre timmar EUROPE kan väl inte gå fel hos svenska folket?

Ian: Precis! Mycket var publikens förtjänst att det blev så jävla klockrent som det blev.europe-dvd-srf-2013-cover Trettiotusen och lite till som står där och skriker blev till någonting oerhört visuellt. Det kom folk från hela världen bara för att få närvara vid konserten. Det var folk från Italien, Sydamerika, Japan och Spanien bara för att nämna några länder.

Mic: Det är helt sjukt då man kände igen folk från hela världen. Där är han från Taiwan och där är han från Japan och se på fan. Där är han från Spanien, Italien och England.”

Fans som följt er ända sedan åttiotalet?

Mic: Njae! Snarare nittiotalet. Från åttiotalet minns vi i stort sett ingenting så det är bara att glömma. (Skrattar).

Ian: Det var väl snarare deras morsor som följde oss på åttiotalet. (Skrattar).

Vilka låtar framfördes med Gorham och Schenker?

Ian: Med Gorham blev det JAILBREAK med THIN LIZZY och med Schenker blev det LIGHTS OUT med UFO. Båda artisterna har som sagt betytt så jävla mycket för oss och våra karriärer, både som inspirationskällor och tonårsidoler. Man har själv starka minnen från när man var på Gröna Lund 1977 och tittade på THIN LIZZY, när man stod där och himlade med ögonen vid kravallstaketet och såg bandmedlemmarna som gudar för att sedan tjugosex år senare stå på samma scen med lika villkor. Det blev till någonting oerhört surrealistiskt. Så här i efterhand känner man att man kanske hade velat spela fler låtar både med Gorham och Schenker, men det var omöjligt att genomföra. Vi hade så oerhört mycket eget material från hela vår långa karriär som vi kände oss tvungna att spela. Då hade vi garanterat blivit avslängda från scenen.

Ni får väl ta och fixa till någonting inför BLACK STAR RIDERs kommande spelning här i Stockholm. ”An evening with EUROPE” där ni bjuder upp herrarna och kör sex, sju låtar. Det vore inte så dumt!

Ian: Det kanske vore någonting att ta tag i.

Mic: Det vore häftigt faktiskt.

Personligen ser jag EUROPE som två olika läger där åttio- och nittiotalens EUROPE kontra tvåtusentalet blev till vitt skilda musikaliska instanser. Känns båda instanserna lika relevanta eller känner ni att det ni gör idag är något som ni redan ville göra på åttiotalet men att dåtidens branschklimat inte tillät detta?

Ian: Jag tror nog att vi alltid har gjort musik som vi känner helhjärtat för oavsett om vi snackar då eller nu.

Mic: Samtidigt kan i alla fall jag sitta här och medge att det vi gör idag känns långt mycket roligare än det vi gjorde när det begav sig. Jag kan inte undkomma att jag kände samma sak på åttiotalet när vi skrev ny musik.

Ian: Men framför allt så känner jag när vi idag står på scen och kör låtar från första plattan, WINGS OF TOMORROW, THE FINAL COUNTDOWN eller de två efterkommande albumen blandat med våra nya låtar, så känns det inte som att vi spelar en gammal låt som ger en känslan att man går och drar en gammal jävla död häst efter sig i ett snöre, utan samtliga låtar mixar ihop det hela på ett relevant sätt. Istället för en nostalgisk känsla så tycker jag samtliga låtar har en tidlös känsla. Det verkar som att själen i bandet är det som sammanbinder låtarna på något vis. Det är ofta folk som kommer fram och säger ”Fan! De gamla låtarna låter lika fräscha som de nya låtarna.” Det är väl detta som är styrkan med EUROPE, att låtarna är tidlösa, att de funkar både för den äldre och den nyare generationen. De yngsta fansen som vi har idag upptäckte kanske EUROPE via Youtube. De kanske såg videon till CHEROKEE och THE FINAL COUNTDOWN där. I och med att de inte har fått vara med på själva tidsresan så är THE FINAL COUNTDOWN och CHEROKEE lika nya i deras ögon som låtarna från BAG OF BONES som släpptes 2012. Jag tror att någonstans så är det de yngsta fansen som är de mest relevanta bedömarna av EUROPEs musik. På något sätt får man en oerhört stark känsla att dessa både gillar det nya och det gamla.
{youtube}vGDQeUfgIPk{/youtube}

Det är oerhört intressant det vi nu sitter och pratar om, för går jag in på dig som trummis såg jag dig som en viss sorts trummis i EUROPE under åttio- och nittiotalen. Men efter att ni splittrades och du och Mic hakade på GLENN HUGHES band visade du upp en helt annan sida som trummis, en sida som du tog med dig när en återförening med EUROPE var ett faktum.

Ian: Jag tror att på åttiotalet tänkte man mera blockinriktat rent musikaliskt. I alla fall jag som trummis tänkte så. Man hade ett helt annat tänk på den tiden. Idag upplever jag mig själ mera som att jag skiter i om jag inte spelar samma fill på ett ställe dag efter dag. Det är bara roligt att det händer nya saker hela tiden. Sedan finns det alltid vissa nyckeldelar i en låt som man alltid kanske spelar likadant, men så tror jag det är för samtliga i bandet.

Mic: Det känns som att man är mycket friare som musiker idag. En ”Free spirit” som man kanske inte var på åttiotalet.

Åttiotalet var en era där trummor och bas hade en mer maskinell framtoning. Idag är vi tillbaka där vi var på sjuttiotalet, att man släpper fram bas och trummor till någonting rättmätigt. Sedan att musikbranschen idag är konstig på annat sätt är en annan femma (skrattar).

Ian: Man kan konstatera att det är ett steg i utvecklingen, men jag håller med dig. Jag tycker ändå att det är en utav det mest positiva bitarna i musiken idag jämfört med åttiotalet, att vi idag har hittat tillbaka, att vi släpper loss det själsliga i musiken och låter det få vara lite skitigt och skramligt.

Jag tycker även klaviaturerna är så mycket tyngre idag då ditt sound var mer synthbetonat på åttiotalet. Det låter mer hammondorgel över ditt sound idag.

Mic: Framför allt på senaste plattan använde vi oss mycket av Hammondorgel. Vi körde med leslie och körde allting genom en marshallförstärkare för att få så mycket dist som möjligt. Sedan experimenterade jag även med att spela lite klarinett genom leslie och marshall vilket gjorde att det blev jävligt fett och organiskt, mer levande på något sätt.

Ian: Men det är väl samma sak där när det gäller sound att ju mer du låter det andas och vara skitigt desto längre livslängd få det hela. På åttiotalet lät inte ett trumset som ett trumset och synthljud som man använde på åttiotalet var mer syntetiska klanger. Det är klanger som det mänskliga örat inte hade någon nära relation till. Men om vi tar ett piano och en orgel som har vissa dissonanser och så vidare tilltalar detta vårt mänskliga sinne på något vis. Det är inte helt perfekt, precis som vi människor är. Alla människor är olika där samtliga har någon form av ett imperfekt beteende. Idag när man spelar in skivor så upplever jag det i alla fall som att trummorna får låta lite slaskiga och att det får vara lite läckage här och var mellan de olika kanalerna då trummorna mer låter som ett trumset än att det låter maskinellt. Detta i sin tur gör att det blir mer levande.

Stämmer det att det finns en outgiven version av PRISONERS IN PARADISE som skivbolaget SONY MUSIC ratade totalt och att ni fick spela in en helt ny version av plattan?

Mic: Det var några låtar det gällde, inte en hel platta. Vi tyckte att vi hade plattan klar men så var det några låtar som de hakade upp sig på och det negativa var att vi hade jobbat ganska tajt med skivbolaget under hela skaparprocessen. Som det så ofta händer i USA så fick i stort sett hela klanen på SONY MUSIC sparken utan någon större anledning och in kommer istället helt nytt folk som inte kände oss och hade inte vår historia riktigt klart för sig. Så det hela artade sig till att den nya klanen började på att tycka och tänka kring vårt arbete med plattan vilket resulterade i att de helt plötsligt började kritisera mycket av det nya materialet. ”Dessa låtar får ni ta bort” och vi kontrade med ”Nej! Det tänker vi inte under några som helst omständigheter göra”, och dom svarar” Nähä! Men då kan ni glömma att vi kommer att jobba med plattan”. Så vi fick krypa till korset och skriva nya låtar för att få ut plattan. Så här i efterhand tror jag att plattan hade blivit roligare och fått ett längre liv om vi hade fått behålla den ursprungliga versionen då många utav dessa låtsar blev oerhört populära i efterhand då vi släppt ett par låtar på någon samlingsplatta.

Dessa låtar var ju lite mer sjuttiotalsbetonade om jag inte mins helt fel?

Mic: Oh ja!

Ian: Det var mycket mer framjammat i replokalen. Det är nog som du sa Mic, att hade vi släppt låtarna på plattan och framförallt om vi hade släppt plattan när det var tänkt att den skulle komma så hade den fått ett helt annat bemötande. För när vi väl var klara med plattan, som var ett helt år efter den tilltänkta releasen, då hade grungen slagit igenom. Vår platta som var överproducerad till någon form av LA-sound ala nittiotal gjorde att plattan blev helt fel ute på grund av detta. Men det var inte bara vår platta som drabbades utan det var en hel drös med skivsläpp som bara försvann in i den tomma öknen för att tyna bort i det tomma intet. Jag vet att SONY MUSIC släppte PRISONERS IN PARADISE samtidigt som BAD ENGLISH och ALICE COOPER.

Det måste ha varit HEY STOOPID det som såg dagens ljus när vi snackar ALICE COOPER.

Ian: Det är mycket möjligt. Hur som helst släppte Sony bara ut dessa plattor utan någon som helst promotion då de redan på förhand hade bestämt sig att PEARL JAM var bandet som skulle bli Sonys nya gödkalv -vilket det också blev. Där ser man vad viktigt det är med tajming. Det spelar ingen roll hur bra låtar du har att komma med. Släpps dessa under helt fel period blir resultatet att du kammar hem noll. Jag tror tyvärr att PRISONERS IN PARSADISE blev en produkt av för många felaktiga omständigheter.

Man kan säga att de relevanta kockarna försvann för att istället lämna plats åt kockar som var helt fel för konceptet.

Ian: Exakt! Kockar som ville ha en annan meny. (Skrattar). Även om PRISONERS IN PARADISE inte fick något uppsving rent kommersiellt och kanske blev lite bortglömd så får man ändå säga att det är otroligt att vi har lyckats överleva till skillnad från en hel drös men andra band som kom under den tiden som THE FINAL COUNTDOWN såg dagens ljus som idag är borta och knappt en jävel kommer ihåg dessa idag. Nu i Spanien när vi var ute med DEF LEPPARD och WHITESNAKE för en månad sedan träffade jag JOURNEYs ljudtekniker då även de skulle spela samma kväll. Denna ljudkille visade sig ha varit med i det kristna bandet STRYPER på åttiotalet. Han sade att STRYPER idag skulle inte ens bli arresterade på stan, så ointressanta är de. Så EUROPE tillhör ändå ett utav de få band som lyckats med bedriften att hålla sig kvar och jobba vidare i karriären även om vi inte är på samma kändisnivå som vi var på åttiotalet. De få band som är kvar på den högre nivån från åttiotalet är DEF LEPPARD, WHITESNAKE, BON JOVI och EUROPE om vi pratar band som slog igenom från 1985 och ett par år framöver.
europe-srf-annicka-nilsson-rocknytt-2013-04

Men varför blev det just EUROPE som slog så stort? Visst, ni hade JOEY TEMPEST och bra låtar, men jag köper inte att det är den enda orsaken till den otroliga framgång som bandet fick erfara.

Ian: Det är är en jävla massa omständigheter och parametrar som stod rätt vid den tidpunkten.

Mic: Om THE FINAL COUNTDOWN som är vår bäst säljande platta hade släppts idag så vet man inte om den hade gett oss samma framgångssaga. Det är helt omöjligt att utröna. Men det var en platta med bra låtar som låg rätt i tiden när den släpptes.

Ian: Plus att vi hade ett skivbolag som verkligen trodde på bandet. Vi hade utseendet som var rätt för den tidpunkten plus att folk var intresserade av ett band som lät som vi lät och såg ut som vi gjorde. Hade vi dykt upp ett halvår senare så kanske inte en jävel hade brytt sig. Man märker att det är som att spela på lotto. Det har egentligen ingenting att göra med musikens kvalité, eller jo! Till viss del har det att göra med musikens kvalité. Det är därför vi sitter här idag, för att musikens kvalité var omisskännlig.

Bra låtar är det första steget kan man säga?

Ian: Bra låtar som överlever alla trender vilket är precis det som är för låtar som THE FINAL COUNTDOWN, ROCK THE NIGHT eller CHEROKEE eller någon annan Europeklassiker. Klä av dessa nakna och du har dem lika bra som om de vore klädda i spandex eller i grungebrallor eller i glamutstyrsel. Det spelar ingen roll hur de ser ut, utan musiken står för sig själv till någonting klassiskt och odödligt vilket blivit till den stora anledningen till att vi fortfarande är här idag och fortsätter att producera musik.

On vi fortsätter på ämnet THE FINAL COUNTDOWN, stämmer det att omslaget till plattan blev till någonting ihophastat, att ni hade ett omslag som var tilltänkt men som drogs in?

Ian: Jag kommer inte exakt ihåg!

Mic: Jag kommer faktiskt inte heller ihåg.

Ian: Jag vet att det var ett jävla röj fram och tillbaka.

Mic: Exakt! Och vi gillade verkligen inte slutresultatet.

Ian: Det såg verkligen för jävligt ut.

Mic: (Skrattar)

Snackar ni om omslaget som uteblev?

Mic: Nej! Om det som blev.

Ian: Jag har faktiskt fortfarande hemma bland grejer som räddades från de gamla managementkontoret ett utkast till alternativt skivkonvolut till THE FINAL COUNTDOWN. Nu var i och för sig detta utkast inte mycket roligare än det slutgiltiga omslaget, men det var ändå en helt annan grej. europe-the-final-countdown-album-cover-smallPå den tiden, i och med att det inte fans någon internet, så var det ju post och i det här fallen kurirpost som skickades kors och tvärs över Atlanten vilket inte gjorde saken lättare då skivbolaget då låg i New York. Så jag vet att vi i alla fall var ute på turné och vår manager sade, ”Fan grabbar! Nu har konvolutet kommit så nu ska vi kolla här.” Då visade han upp den där jävla bilden på THE FINAL COUNDOWN-konvolutet. Jag kommer ihåg att min första reaktion var, ”Jamen vad fan! Det här kan nog bli coolt när den är klar.” Jag trodde helt enkelt att det var en skiss på hur det skulle kunna se ut med alla monolitherna med våra ansikten och allting. Så jag frågade, ”När får vi se det färdiga resultatet?”, varpå managern svarade, ”Nämen, det här är det slutliga resultatet.” Jag svarade, ”Va? Fan det ser ju ut som en kastspya.” (Skrattar).

Mic: (Skrattar), En spya i rymden.

Ian: Exakt! Men å andra sidan så höll det då. Framförallt så visar det ju att egentligen så spelar det ingen roll hur ett skivkonvolut ser ut. Är musiken tillräckligt stark i sig och ligger rätt i tiden så fungerar det ändå.

Det skriker verkligen 1985 om omslaget…

Ian: Visst gör det. Definitivt.

…med de otroligt starka färgerna. Det är nästan som ett tecknat DALLAS. (Skrattar).

Ian: Exakt! Snacka om att vara rätt i tiden. Omslaget kanske hjälpte till att göra det hela till en hit. Jag vet inte. Men å andra sidan, kolla på METALLICAs största framgång THE BLACK ALBUM. Man ser ju knappt den där jävla ormen.

Men då var det nittiotal och då skulle det vara avskalat.

Ian: Precis! Även den låg rätt i tiden när den kom.

Shorts och kängor!

Mic: Exakt!

Ian: Allt handlar helt enkelt om tillfälligheter.

Vi håller oss kvar på åttiotalet där det faktiskt fanns ett par konkurrenter till er i 220 VOLT och TREAT. Kände ni någon tillstymmelse till bitterhet från deras sida att det gick så oerhört bra för er? Även 220 VOLT åkte över till USA och spelade in EYE TO EYE med MAX NORMAN bakom spakarna. Den blev en jäkligt bra platta, men det hände inget helt enkelt. Även TREAT försökte nosa på utlandet, men blev endast kvar inom Sveriges gränser. Var det bitterhet mellan lägren eller var ni den perfekta hårdrocksfamiljen sinsemellan?

Ian: Man hörde väl inte face to face en massa avundsjuka gliringar, men man hörde på avvägar att vissa medlemmar ur banden hade blivit självmordsbenägna för att det gick så jävla bra för EUROPE men inte för dem. ”Va fan! Vi gör ju lika bra låtar som EUROPE fast bättre, och dessutom är vi fan så mycket snyggare än de.” (Skrattar). Det var faktiskt trummisen i 220 VOLT som uttalade sig i ett nummer av tidningen OKEJ.

Läs även:  Sakis Tolis i Rotting Christ: Non Serviam - Att inte tjäna någon - är ett väldigt viktigt motto i våra liv!

PETER HERMANSSON.

Ian: Exakt! ”Vi är inte bara bättre än EUROPE, vi är fanimig snyggare också.” (Skrattar).

Mic: (Skrattar). Det är ju skitkul så här i efterhand.

Ian: Men det är klart att det fanns en svensk avundsjuka samtidigt som jag tror att EUROPE hjälpte till att öppna dörren ut till världen för dessa band som trots allt fick en viss framgång. Rent historiskt sett tror jag nog att EUROPEs framgångar har hjälpt snubbar som MAX MARTIN och hela den här låtskrivarkulturen som uppkom under nittiotalet och tjugohundratalet. Jag tror att vi öppnade dörren så att folk utifrån fick ögonen på Sverige. ”Aha! De där Lappdjävlarna i den där lilla blindtarmen uppe i kalla norden. Kan de producera musik?.” Vi fick folk att se ljuset ifrån ”The Nordic Light”.

Och idag har vi ett världsrykte.

Ian: Precis! Det är helt sjukt med tanke på att det bor mer folk i LA’s förorter än vad det bor i hela Sverige.

Ta bara GLENN HUGHES som i början på nittiotalet åkte över hit för att bilda ett helsvenskt band där ni två ingick bland annat. Men det blev upptakten till någonting emotionellt jobbigt. Jag vet att det var ett trött band som splittrades då jag såg er sista spelning här i Stockholm på GLOBEN. Ni var verkligen ett tröttkört band, oinspirerat så det bara skrek om det. Från att ha spelat inför miljoner fans till att näst intill gå tillbaka till den gråa vardagen, blev detta en jobbig omställning?

Mic: Jag tyckte nog mest att det var skönt.

Ian: Absolut! Det som blev jobbigt var omställningen från att vara en turnerande musiker till att bli en, som i mitt fall, en familjefarsa och man fick börja knega och spela med en massa obskyra band för att få in pengar till familjen. Det blev den jobbiga omställningen. Samtidigt med detta i backspegeln så har det stärkt mig både som musiker och som person. Man har fått referenser som gjort att man blivit mer ödmjuk och insett värdet i EUROPEs musik och själ. Jag tror inte att det finns någonting ont som endast är av ondo utan jag tror att det snarare har stärkt bandets medlemmar i slutändan.

Då måste det nästan ha känts som en befrielse att i stort sett direkt efter splittringen hoppa med i GLENN HUGHES läger då han varit en enorm förebild för många i bandet?

Mic: Absolut!

Ian: Visst var det så.

Hur kändes det att stå på scen tillsammans med GLENN HUGHES och klassiska BURN?

Mic: Det var grymt helt enkelt! Jag kommer ihåg första gången när vi bara kände lite grand på låtarna med honom, när han kom in i lokalen och vi bara stod där nästan oförstående för vad det var som gällde.

Det blev även lite utav hans egen comeback också?

Mic: Det blev ju det!

Fri från droger och till och med nyfrälst för ett tag!

Ian: Ja, just det! Nu när du säger det så kommer jag ihåg detta. Han var även nybliven vegetarian -förutom när hans manager bjöd på hemlagade köttbullar. Då kunde han inte hålla sig. (Skrattar).

Det blev även en studio- och en liveplatta med nämnda legendar?

Mic: Stämmer bra det.

Ian: Fast jag var endast med på bonusspåren när vi snackar studioplattan för sedan så åkte vi ner till Japan och gjorde liveplattan. Jag tror att det var tredje eller fjärde spelningen som hamnade på liveplatan och som många än idag anser vara en utav de bästa liveplattor som släppts vilket är rätt häftigt. Det kändes som en stor ära att få spela alla gamla klassiker och försöka efterapa en utav mina absolut största förebilder inom musiken, IAN PAICE.

Man fick verkligen en helt annan bild av er som musiker. Dels fick jag se dig Mic med en B3:a och du Ian som visade upp helt andra kvalitéer, speciellt i en låt som BURN som kräver en hel del, framför allt av trummisen. Det var först då jag började förstå era musikaliska rötter då allt var raka motsatsen till den bild som man fick av er i EUROPE. Tidningen OKEJ var det enda relevanta rockmediet på åttiotalet där man endast fick skalet av allting till skillnad från idag med internet där man kan få en mer djupgående bild i en musikers vardag och konstnärliga tänkande.

Ian: Med EUROPE och även med många andra band från åttiotalet så blev det hela en image som skapades i media utav bandet. Från början var vi renodlade sjuttiotalsslashasar.

Omslaget på första plattan är väl ett praktexempel.

Ian: Exakt! Där hade du kanske den mer sanningsenliga bilden av bandet. När man började hamna i alla tonårsmagasin, då skapade media en image utav bandet som egentligen inte stämde överens med vad vi egentligen representerade rent musikaliskt. Sedan när man som musiker befinner sig mitt uppe i allt, när trenderna är att du ska ha dina jävla spandex och fluffa håret, där alla band ser likadana ut, då dras man automatiskt med i det hela. Det är klart att vi motsatte oss inte tipsen om hur vi skulle skulle se ut. Vi tyckte bara att det var coolt då alla andra band såg ut på detta vis. Men hade vi fått välja kläder och image helt själva så tror jag nog att EUROPE mer hade sett ut som vi gjorde på första plattan.

Ni gjorde en kort återförening på nyårsafton vid millenniumskiftet. Då var det både JOHN NORUM och KEE MARCELLO som gitarrister. När ni sedan beslöt er för att återförenas permanent, hade ni då en tanke på att båda även denna gång skulle bli involverade i bandet?

Ian: Jag tror att vi pratade om det om jag inte minns helt fel.

Mic: Det var faktiskt på gång när jag tänker efter.

Ian: Men jag tror att vi kom fram till att åtminstone i detta skede skulle vi samla ihop krafterna och försöka att hitta tillbaka till den ursprungliga energi som vi hade under perioden 1985 till 1986, när vi var som mest kreativa. För att överhuvudtaget hitta tillbaka till ursprunget insåg vi att vi var tvungna att hitta tillbaka till den lineup som bandet inhyste under den tiden. Jag tror att om det hade varit två gitarrister i bandet så hade det även varit en helt annan bandkemi än vad vi har idag. Nu kan man bara sitta och spekulera, men det var vad vi utgick ifrån inför återföreningen. Skulle vi köra med både John och Kee så skule det hela mer blivit till ett tributeband som åkte runt och spelade sina åttiotalshits. Så vi kände att vi ville hitta tillbaka till grunden. Jag tror vi blev influerade av DEPP PURPLE när de återförenades 1985 med plattan PERFECT STRANGERS som blev den klassiska MARK II-sättningens stora comeback med IAN GILLAN, RITCHIE BLACKMORE, ROGER GLOVER, JON LORD och IAN PAICE. De hittade verkligen tillbaka till grunden då PERFECT STRANGERS blev deras bästa platta sedan MACHINE HEAD. Det var ett övervägande som även vi gjorde och som vi inte ångrar.
europe-srf-annicka-nilsson-rocknytt-2013-03

Och därav att ni på comebackplattan START FROM THE DARK beslöt er för att anlita samma producent som på THE FINAL COUNTDOWN, KEVIN ELSON.

Mic: Precis! Vi ville knyta ihop det hela med någonting och det kändes som ett naturligt val i sökandet efter den ursprungliga energin som vi ville hitta.

Ni gjorde även en platta med RON NEVISON när det begav sig. OUT OF THIS WORLD om jag inte minns fel?

Mic: Det stämmer!

Idag är han känd för sin effektivitet och och att han jobbar oerhört snabbt. Hur var han på åttiotalet?

Ian: Jag tyckte inte han jobbade snabbt alls. Han var en jävla slashas. (Skrattar). Han kom in till studion till lunch för att nästan bara vända i dörren för att ta lunch. Sedan var han tillbaka vid tretiden för att sedan åka hem vid sextiden. Så var han i alla fall när han jobbade med oss.

Mic: Han var jävligt glassig.

Ian: Men å andra sidan måste man tänka på att det var åttiotalet och han hade precis gjort sig ett namn då han hade producerat plattor med HEART och KISS som hade levererat stora hits. Den då nyblivna framgången som han hade hade kanske väckt ett litet ego inom honom. Om jag inte minns helt fel så gjorde vi jävligt mycket själva på den plattan. Vi satt till sent på kvällarna efter att Ron åkt hem och spelade in till småtimmarna.

Mic: Vi ville få någonting gjort helt enkelt.

Ian! När vi jobbade med Ron visade han upp den absolut sämsta sidan av åttiotalet, den där glassiga stilen som många fick med lite framgång i fickan. Det primära var inte att jobba hårt utan det primära var mer att jobba ett par timmar, hänga på kändisbarer och fester för att beblanda sig med flashiga människor på flashiga klubbar. Han kom med Rolls-Royce till studion varje dag.

Det där med att ni fick göra mycket själva på plattan blev det orsaken till att OUT OF THIS WORLD blev så pass bra som den blev. För det är en grymt bra platta.

Mic: Jag håller med dig. Det är skitbra låtar. Den är genomgående bra helt enkelt.

Ian: Jag får nog hålla med er! Det är soundmässigt själva produktionen som den brister på.

Mic: Den låter jävligt mycket åttiotal. Rättare sagt, det bara skriker åttiotal om den vilket drar ner helhetsintrycket på plattan. Men om man ser till låtmaterialet så är det en genomgående bra platta.

SUPERSTITIOUS hör tveklöst till en utav de bästa låtar som EUROPE levererat. Detta är en låt som idag låter bättre live då ni idag får fram den sjuttiotalsdoftande grunden i dess tunggung.

Ian: Jag håller med dig. Återigen är det den dominanta åttiotalsproduktionen som drar ner helheten på¨originalet. Produktionerna rent generellt från den tiden har gett många av låtarna ett oförskämt dåligt rykte. Låtarna i sig kan vara riktigt jävla bra, men produktionen har gjort att folk rynkat på näsan. Där har vi samtidigt haft en oerhörd tur att samtidigt kunnat leverera låtar som ROCK THE NIGHT, CHEROKEE och THE FINAL COUNTDOWN som överlevt i nästan trettio år trots tvivelaktiga produktioner. Vi har lyckats etablera dessa låtar i en livesituation där de  blandas ihop med de nya låtarna på ett sätt som får det att låta som en naturlig enhet.

Men om vi går in på ert senaste alster, BAG OF BONES, så kan vi nog samtliga konstatera att detta är den plattan som skiljer sig mest från era övriga släpp. Hur gick snacket när ni började skaparprocessen?

Mic: Vi pratade mycket om att gå ännu mer tillbaka till rötterna. Det är en oerhört stark bluesfeeling då blues är någonting som präglat bandet oerhört stark och då framför allt JOHN NORUM och hans sätt att spela gitarr.EUROPE-BAG-OF-BONES-SMALL Hans spelstil härstammar från denna genre. Jag tror att om det fans någon tanke med plattan så var det att gå tillbaka till dessa rötter, suga upp allting från förr samt spela in den som man gjorde förr men ändå göra en modern platta. BAG OF BONES är tveklöst vår mest sjuttiotalsdoftande platta.

Ian: Jag tror att inför förra platan var vi nog ganska influerade av BLACK COUNTRY COMMUNION med bland annat GLENN HUGHES, JASON BONHAM och JOE BONAMASSA samt givetvis KEVIN SHIRLEYs produktion som var väldigt levande och sjuttiotalsorienterat. Jag vill minnas att vi gillade produktionstänket som han hade. Det uppfyllde alla våra visioner och därav att vi fått så oerhört många fina recensioner på plattan just för att den blev så äkta ända in till roten. Både fans och journalister har verkligen kritikerrosat plattan, viket är så grymt kul.

Men kan man säga att dagens mer djungelartade musikbransch är bättre för EUROPE än vad den var på åttiotalet då ni idag inte är lika styrda?

Ian: Så är det väl! Det är mer artistisk frihet idag, helt klart. I kombination med att skivbolagen inte har samma makt eller i stort sett ingen makt alls idag så blir det inte lika kommersialiserat. Det handlar inte bara om skivbolagen utan det handlar om hela vår världsbild, hur den ser ut idag. Sedan internet och hela den biten slog igenom har musiken tappat den betydelse som den hade på åttiotalet. Idag är det så jävla många medier som fajtas om uppmärksamheten så musiken har bara blivit en del utav en stor helhet -vilket jag tycker i vårt fall är jävligt skönt i och med att vi ändå har gjort hela den långa resan. Däremot är det betydligt svårare för nya band att slå igenom och få fäste bland en stor publik med tanke på att det är svårare att synas i dagens mediabrus och att skivbolag och management inte skjuter till med ett fett förskott. Idag ska man vara glad om man får ett litet blygsamt förskott för att spela in en musikvideo. Det är bara att konstatera att det inte är samma muskler i dagens musikbransch. Men med mindre ekonomiska parametrar och kalkyler, krav och förväntningar så föds å andra sidan en större kreativitet både hos banden och hos de som jobbar för banden. Man tar större risker, man spelat in låtar som kanske på åttiotalet inte hade fått någon som helst chans att bli inspelade. Idag har du ingenting att förlora vilket gör att det konstnärliga tänkandet idag är mer frisläppt.

BAG OF BONES hade inte fått släppas på åttiotalet!

Mic: Exakt!

Ian: Den hade blivit dissad på en gång!

Hur ser EUROPEs framtidsplaner ut?

Mic: Vi ska ut och turnera under hösten. Det blir ett redigt hattande fram och tillbaka. Det blir JAPAN, TAIWAN, DUBAI, TURKIET, MEXIKO och några till. Sedan så kommer vi att börja skriva låtar inför nästa platta uppblandat med lite ströspelningar under våren. Men huvudfokus under våren blir att spela in den nya plattan.

Ni har fått vara med om den unika händelsen att få leva ut era rockstjärnedrömmar.

Ian! Jag säger som FREDDIE MERCURY: ”Whats wrong with more of the same dear?” (Skrattar).

Men känner ni att ni har någonting ogjort i större skala?

Ian: Det är många ställen som vi inte varit och spelat på ännu. AUSTRALIEN skulle jag vilja åka och spela i, NYA ZEELAND, åka och turnera på en barnivå i USA igen. USA är en marknad som vi spenderat allt för lite tid i så där tycker jag att det vore ascoolt att få jobba mer.                                                                             

Men blev det bara THE FINAL COUNTDOWN som gick bra i USA?

Mic: Även OUT OF THIS WORLD gick bra i USA.

Ian: Anledningen till att EUROPE spenderade kriminellt lite tid i USA var för att THE FINAL COUNTDOWN gick så sjukt bra över hela världen så att vi var tvungna att sprida ut tiden någonstans för att turnera lite här och lite där. När vi väl hade fått tid att turnera i USA så hade hypen lagt sig lite. europe02-annicka-nilsson-rocknytt.netDet var väl detta som blev den huvudsakliga anledningen till att det blev som det blev. Men det verkar aldrig vara för sent, så det är bara att försöka på nytt där borta. Sedan finns det fler länder som under åren öppnat sig allt mer som inte alls var relevanta att åka till för tjugo år sedan: SYDAMERIKA, vi har RYSSLAND som öppnat sina portat allt mer där publiken är mer än galna. Sedan vågar man bara drömma om hur det skulle vara i ett land som KINA om de lättade på sina murar. Tänk dig att få tillgång till en tredjedel utav världens befolkning som en potentiell målgrupp av nya fans.

Mic: Samtidigt är det som så att på åttiotalet spelade vi aldrig i SYDAMERIKA förutom en gång på en festival i CHILE. Förutom den gången så var vi aldrig över dit. Detta har vi istället fått uppleva nu med de nya plattorna vilket är både roligt och helt fantastiskt.

Ian: Jag tycker att det känns som att man kommer på nya mål hela tiden. Det viktigaste är att så länge man har den kreativa drivkraften, att man känner en stark vilja att producera ny musik så finns det en mening med att fortsätta. Börjar det bli ett hack i skivan så att resonemanget går mer åt ”Vi gör det här för att vi kan tjäna en massa pengar på det hela”, då är det inte lika roligt längre. Det finns band som gör detta idag som bara åker runt och kör på sina meriter från sjuttiotalet som SWEET och URIAH HEEP bara för att ta ett par exempel. Det är beundransvärt att de kan göra detta och fortfarande göra det jävligt bra och proffsigt. EUROPE är i alla fall inte idag ett band som kan drivas av en sådan motivation utan vår motivation är att göra ny musik och leverera en jävligt bra show.

Och få svårare och svårare att välja ut låtar till relevanta setlistor! (Skrattar).

Ian: Exkat så! Det bästa man kan gör med ett band som EUROPE eller ett band som har en längre historik, det är att göra någonting som blir allt mer vanligare: att åka ut och spela en hel skiva, att koncentrera sig på att spela hela den plattan för att i slutet fylla på med några låtar till, att helt enkelt gör tema kring de olika turnéerna. IRON MAIDEN är mästare på detta.

Jag har för mig att CHEAP TRICK körde under en vecka i LONDON de fem första plattorna i sin helhet under fem kvällar.

Ian: Det måste ha varit rena himmelriket för alla hardcorefans som befann sig där. Detta är det nya tänket idag och det mest relevanta när det gäller att turnera. Man kan inte bara åka ut och bjuda på två timmar godismix utan du måste ha någonting mer tematiskt att sälja in det hela med för att det ska bli intressant i längden.

En slutfråga. Berätta för mig vilket det avgörande ögonblicket var för er när ni fattade beslutet om att försöka uppfylla era rockstjärnedrömmar?

Ian: För mig blev det tre avgörande händelser under året 1976. Första gången som jag blev totalt såld för första gången var när en polare till mig hade köpt RAINBOWs första platta och när jag fick ta del av den, när jag hörde MAN ON THE SILVER MOUNTAIN och fick höra RONNIE JAMES DIO för första gången. När detta begav sig så hade deras andra platta RISING redan släppts. Så när jag köpte den och fick erfara COZY POWELL på trummor, då kände jag för första gången att det var det här jag ville göra -att jag ville börja spela trummor. Sista steget till mitt beslut blev när jag fick uppleva RAINBOW live på konserthuset här i Stockholm samma år, när COZY POWELL körde sitt trumsolo med magnesiumbomber och fan och hans moster. Det var som att jag såg ljuset. (Skrattar).

Mic: För mig växte det mera fram tror jag. Jag kan inte peka på något speciellt tillfälle. Men när jag hörde BEATLES för första gången när jag var runt sju, åtta år så blev detta till någonting speciellt. Det var det första band som jag överhuvudtaget började lyssna på. Sedan började man köpa musik. Sedan började man köpa plattor där mitt absoluta första inköp blev THE SWEET och SLADE. Sedan fann jag den lite tyngre rocken då jag började införskaffa plattor med DEEP PURPLE, LED ZEPPELIN och BLACK SABBATH. Där blev jag oerhört inspirerad att börja spela gitarr. Så gitarr blev mitt huvudinstrument i mitt absolut första band som jag spelade i. Den först gitarren kommer jag ihåg att jag köpte billigt på MUSIKBÖRSEN här i Stockholm där en liten förstärkare inkluderades i köpet. Sedan byggdes det på mer och mer och när man började gå på fler livekonserter så började jag inse att ”Fan! Det finns ju människor som gör det här hela tiden. Det här vill jag också göra.” Så med tiden föll allting bara på plats och här sitter man nu trettio år senare och har fått uppleva alla sina barndomsdrömmar vilket känns helt jävla sjukt.

Skrivet av:
Sven Mörén – [email protected]

FOTO:
Michael Johansson – Toppbild
Annicka Nilsson – Övriga bilder med Rocknytt-logga

{youtube}HyWajWueH2w{/youtube}


ÄMNEN

europe | ian haugland | mic michaeli | sweden rock festival 2013

Webbansvarig
mange(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

X