soul-sign5-tallee-savage

MARK BOALS och BJÖRN ENGLEN om tiden med YNGWIE MALMSTEEN och musikscenen i allmänhet då och nu

 soul-sign5-tallee-savage

Både Mark Boals och Björn Englen har ett förflutet med YNGWIE MALMSTEEN, dock inte under samma period.

 soul-sign5-tallee-savage

Både Mark Boals och Björn Englen har ett förflutet med YNGWIE MALMSTEEN, dock inte under samma period.


Då Björn spelade med nämnda legendar fram tills för ett par år sedan ger han oss en mer sofistikerad bild utav Sveriges ende rockstjärna medan Mark, som kommit och gått sedan 1985, ger oss två sidor av Yngwie. Bland annat avslöjar han den huvudsakliga nyckeln till hans omänskliga sånginsats på plattan ALCHEMY (1999) och orsaken till att han inte medverkade i ANDERS TENGNERs bok om gitarrlegenden. Framförallt ger denna intervju en djupgående bild av Björn och Mark som musiker och om deras relativt nya samarbete i Björns skötebarn SOUL SIGN som kvällen innan denna intervju hade genomfört en spelning på PUB ANCHOR i den kungliga huvudstaden.

Jag vill gratulera till en bra spelning igår kväll.

Mark: Tack så mycket!

Ni körde ”Pictured Life” från SCORPIONS, vilket jag uppskattade oerhört då det är en av deras bästa låtar.

Mark: Kul att du tycker det. Jag instämmer till fullo.

Du har lite anknytning SCORPIONS då du både har spelat in en platta med ULI JOHN ROTH samt turnerat med honom.

Mark: Stämmer bra det. Under en turné körde vi även som supportakt till SCORPIONS.

Även du Björn har varit ute och turnerat med Uli.

Björn: Exakt! Jag var med ute på vägarna under olika etapper under den tiden som Mark sjöng.

YNGWIE MALMSTEEN har influerats väldigt starkt av SCORPIONS.

Mark: Totalt om jag får säga min mening. Men å andra sidan har han influerat många. Ändå nämns han endast i de mest inrotade kretsarna då den breda massan, med några få undantag, inte känner till honom. ULI JOHN ROTH och RITCHIE BLACKMORE är de två gitarrister som präglat flera generationer av nya gitarrister.

Ni har sammanlagt fyra gig här i Sverige där spelningen i går var den tredje. Det var inte så mycket folk i publiken vilket är ett stort problem, så inte bara i den kungliga huvudstaden utan rent generellt i vårt avlånga land.

Björn: Jag tror att här i Sverige är det ett problem om inte spelningen ligger på en fredag eller lördag. soul-sign6-tallee-savage250Vi har i detta land en lag som säger att du inte kan dricka en till två öl och sedan sätta dig i en bil och köra hem. Då väljer dom att istället stanna hemma, vilket gör det hela väldigt komplicerat.

Men ligger det inte också i att det är för mycket skivor som släpps, att det är alldeles för lätt att släppa en platta, och ju fler band som släpper skivor desto fler band beger sig ut på vägarna vilket genererar till att det helt plötsligt finns ett överflöd med så kallade etablerade gig vilket i sin tur genererar till att folk varken har råd eller ork att gå på allt?

Björn: Det är ett stort problem! Jag tror att hela den här grejen med digital distribution, MySpace och hemmastudios är bra för band att komma igång. Förr om åren var det en oerhört dyr process att spela in demos och göra promotion. Hade det stannat där så hade hela grejen befunnit sig i ett bättre läge. Idag är de istället ute på den etablerade marknaden och mer eller mindre förstör för de band som marknaden innerst inne är relevant för. Jag säger inte att samtliga band som marknadsför sig själva inte är relevanta. Men jag tror att de som är relevanta får sina möjligheter strypta i och med att majoriteten av alla band som idag släpper skivor och finansierar sina turnéer inte är relevanta för marknaden. Visst! Det var svårare att komma fram på åttiotalet bara för att ta ett exempel. Speciellt här i Europa där jag själv växte upp var det nästintill omöjligt att få ett skivkontrakt. Å andra sidan så tror jag dagens överexponerade ”Worldwide” dealer har mer mjölkat ut branschen en vad den bringat näring till den.

Mark: Problemet som jag ser det är att förr så inhyste industrin mer kunskap om musik både på det artistiska planet och på skivbolagsnivå. Idag ploppar det upp skivbolag i varje hörn som endast signar en massa band, släpper deras skivor för att tjäna en kaffepeng på varje band. Många bäckar små blir till en stor å. Det är tråkigt och miserabelt att beskåda må jag säga. Förr var det mer eller mindre obligatoriskt att ett skivkontrakt innehöll en deal på tre albumsläpp. Man lät banden växa med tiden. Om inte den första platan sålde bra så hade bandet ändå god tid på sig att anamma sina fel och brister för att göra bättre ifrån sig på nästa släpp. Idag blir du slängd i diket om du inte visat resultat fullt ut på ditt debutalbum. Tragiskt är ordet.

SOUL SIGN! Berätta om bandets uppkomst!

Björn: Den ursprungliga sättningen grundades 1995 av mig och en svensk gitarrist som heter MAGNUS ANDERSSON och som blev en mycket nära vän till mig. Vi började tillsammans att skriva låtar som sedan genererade till en full sättning som spelade en hel del på scenerna runt Los Angeles. Av ursprungssättningen är det bara jag själv som finns kvar i bandet. Det har varit en långsam resa när vi pratar SOUL SIGN med många medlemsbyten. De har berott mycket på att bandet endast varit verksamt under korta perioder för att sedan rinna ut i sanden på grund av att man åtagit sig en hel drös med andra projekt. Så den första plattan kom först 2011 (Life in the Dark) (skrattar). Som sagt: här går vi långsamt framåt (skrattar.). Som du kanske märker så är det bara jag kvar även från den sättningen. På det hela taget har jag endast haft riktigt bra personer som varit involverade i bandet. Den sättning som spelar på plattan var överlag ett riktigt bra gäng, men om vi jämför med den sättning som jag nu äntligen fått ihop så är det först nu som jag känner att samtliga i bandet inte bara är duktiga musiker utan även de rätta personerna för bandet. Nu är jag övertygad om att SOUL SIGN kommer att gå in i ett  stabilare skede än vad det någonsin varit tidigare.

Jag tycker musiken doftar mycket sjuttiotal, speciellt i det mer grooviga partierna. När jag lyssnar på ditt basspel så tänker jag mycket på URIAH HEEPs legendariska basist GARY THAIN (1948-1975). Men hur beskriver du SOUL SIGNs musik i ord?

Björn: Jag vill nog säga tunga riff med ett väldigt tungt groove som genererar till en skön mix av unika och slagfärdiga sångmelodier. När vi skriver musik så kommer det väldigt spontant för att fånga den äkta känslan.

Mark, du har en lång relation till Sverige. Men det skulle dröja ända fram till 1996 innan du kom hit då din första tid i RISING FORCE aldrig nådde svensk mark.

Mark: Det stämmer att vi aldrig nådde europeisk mark överhuvudtaget med TRILOGY- plattan. Men 1996 när vi turnerade på INSPIRATION-plattan så var det en lång turné där vi besökte större delen utav världen. soul-sign1-2-tallee-savage250Vi gjorde USA, Europa, Sydamerika och Japan. Det blev nog den sista riktigt stora turnén som YNGWIE MALMSTEEN gjorde. Sedan har det endast blivit kortare svängar.

Överlag så turnerar man idag mer i etapper. Man kör en sväng på sommaren, sedan hem, sedan blir det en sväng på vintern, sedan hem och så vidare. Det är ett perfekt scenario för dom som har familjer. De behöver inte vara borta i sex månader i sträck. För mig spelar det inte så stor roll hur det byggs upp, men jag drar nog lite mer åt att ligga ute en längre period då det blir mindre flygresor för min del som bor på andra sidan Atlanten. (Skrattar). Men överlag så bryr jag mig inte vilket upplägg det blir.

Även du Mark har ett förflutet som basist.

Mark: Yes! Men det blir inte så mycket av den varan längre då jag idag föredrar att satsa enkom på sången.

Men när du spelade med TED NUGENT så både spelade du och sjöng?

Mark: Helt korrekt!

Var du basist innan du blev sångare eller blev det båda delarna samtidigt?

Mark: Jag får nog säga att det mer eller mindre blev samtidigt. Som barn var jag oerhört blyg och basen blev till en oerhörd trygghet då jag alltid kunde känna av situationen först innan jag öppnade munnen. I början var min sång inte direkt övertygande, men jag valde ett gäng låtar som jag satt och brölade på frenetiskt och det blev till en relativt snabb process för min röst att utveckla sig till någonting som jag personligen kunde känna att jag kunde titulera mig som både basist och sångare.

Björn: Men jag ser honom fortfarande som båda delarna då han är en oerhört förvirrad person. Han är nog den mest förvirrade musiker jag någonsin spelat med  (skrattar).

Mark: Med andra ord så tycker du att jag är söt när jag är förvirrad (skrattar).

Björn: Tveklöst!

Mark: Ok (skrattar). Men som sagt: jag började med båda delarna, där basen i början under en kort tid blev mitt huvudsakliga instrument innan jag kunde leverera full kapacitet vad beträffar sången. Det var några år sedan jag spelade bas, men trots det så har jag fortfarande samma tillgivenhet till basen som jag hade förr i tiden. Självklart har jag en större kärlek till sången då jag känner mer frihet och att det rent atmosfäriskt känns mer personligt eftersom sången levereras fullskaligt från ens egen kropp. Det är mer själfullt än vilket annat instrument som denna planet fått erfara.

Björn: Jag har alltid varit ett större fan av sångare som endast hållit sig till sången då de har mer utrymme att leverera med hela kroppen.

Men idag är det väldigt vanligt att man både sjunger och spelar gitarr.

Björn: Exakt! Och den stora orsaken till detta tror jag beror mest på att det överlag är brist på riktigt bra sångare. De levererar halvdan sång och gömmer sig därför bakom ett annat instrument som vanligtvis är bas eller gitarr.

Men det var sång som gällde även när du spelade med TED NUGENT?

Mark: Både ja och nej. Det är egentligen en lång historia. Ted blev droppad utav sitt dåvarande bolag EPIC för att istället skriva på för ATLANTIC som ville producera en platta i FOREIGNER-anda, något som inte helt oväntat blev till ett mindre lyckat resultat. soul-sign2-2-tallee-savage250Så de beslöt sig för att ta in en renodlad frontsångare som påminde oerhört mycket om LOU GRAMM. Dock var han långt ifrån lika bra som Lou, men han påminde väldigt mycket om nämnda sångare. När det väl var dags att spela live så sjöng den andre killen de mer FOREIGNER-betonade låtarna medan jag sjöng lead på hans klassiska sydstatslåtar. Med tiden kändes allting väldigt olustigt då jag verkligen kände att jag ville satsa på en karriär som sångare. Detta blev den stora anledningen till att jag mer eller mindre lade basen på hyllan eftersom instrumentet bromsade mina möjligheter att bli en frontman. Jag framförde mina önskningar om att få agera frontman uppe på skivbolaget. Deras svar blev: ”Nej! Du är basist”, vilket gjorde att jag kontrade med: ”Men om jag lägger basen på hyllan och endast fokuserar mig på sången så borde jag kunna bli frontman” vilket resulterade i svaret ”Nej! Du är fortfarande basist” (skrattar). Så jag konstaterade den omöjliga situationen att jag var basist som ville bli sångare och frontman men förhindrades detta då min bas blev den stora haken i frågan (skrattar). Det hela slutade med att jag gick till min agent och meddelade att jag fortfarande var bandets basist (skrattar). Det roliga var att under min tid i bandet så öppnade YNGWIE MALMSTEEN för TED NUGENT, eller snarare ALCATRAZZ öppnade för oss. Det var då jag såg honom spela för första gången och jag fann honom mycket intressant. Lite galen, bra på sitt instrument och en grym karisma. Ted sade till mig ”Kolla in den mannen. Han är omänsklig på sitt instrument”. Så jag fick erfara honom kasta gitarren upp i luften och se honom göra alla sina klassiska poser, samt fick även erfara när han stod på scenen och bråkade med GRAHAM BONNET.(Skrattar).

Ted är rätt galen han också.

Mark: Ted är galnare än allt och alla. Ärligt talat tror jag inte man kan bli mer galen än vad Ted är (Skrattar). Han överraskade mig dagligen med galenskaper.

Man konstaterar att du lämnade en galning för att börja samarbeta med en annan galning: YNGWIE MALMSTEEN!

Mark: Ja, det blev så. Det var väl mitt öde på den tiden, eller rättare sagt, det var nog mer en prövningens tid kanske. Men jag får väl ändå erkänna att jag haft en ganska bra framgång när det gäller att jobba med galna människor. Jag har mycket att tacka dessa människor för att jag fått samarbeta med dom. Man kan säga att det har varit en lärdom för livet (skrattar).

Är Björn en galning?

Mark: (Skrattar). Inte en sådan galning som Yngwie och Ted. Men man måste nog vara lite av en galning för att klara av branschen. Annars har man ingenting där att göra. Man kan inte vara rakt igenom normal för då anses man som tråkig.

Björn: Jag tror att samtliga individer har en galning i sig. Vi är galningar allihopa.

Där vissa människor lever ut sin galenskap, medan andra döljer sin.

Björn: Jag hade inte kunna sagt det bättre själv (Skrattar).

Mark: För mig är det som att vara en skådespelare. En metodisk skådespelare kan inte gå in i en annan karaktär förrän dom funnit en ny karaktär. Men det är sak samma om du är en karaktär i en film, teater, tv-show eller vad som helst. I stort sett alla har ett normalt liv vid sidan. Det är likadant med musiker. Man går in i en roll på scenen för att företräda någonting bortom vardagen för att sedan utanför scenen vara helt och hållet sig själv. englen-shout-tallee-savage250Självklart finns det vissa undantag, men frågar man mig så hör jag till den som går in i en helt annan roll när jag står på scen. Det är nog den huvudsakliga orsaken till att det oftast blir en massa konflikter inom ett band då man mer framstår som en tecknad seriefigur än vad man framstår som en normal individ. Man kan helt enkelt inte agera normalt mot varandra i det långa loppet. Därav att det brister i personkemin. Sedan får vi inte glömma det klassiska sprit- och drogsyndromet som alltid varit en stor bov i dramat.

Björn, beskriv den perfekta basisten.

Björn: Den perfekta basisten för mig är när vederbörande har en frihet att förändra musiken och får det hela till en dynamisk helhet. Branschen har levererat många genuina basister, och då speciellt under det sena sextiotalet och hela sjuttiotalet. Men kollar man på dagens basister rent generellt så är det inte många som verkligen spelar bas utan det blir mer till en andra formens gitarr om man kan uttrycka sig så.

Men vad är den största orsaken till att dagens basister inte tänker bas i dess rätta bemärkelse?

Björn: Jag tror att någonting hände under det sena sjuttiotalet och hela åttiotalet då discomusiken fick ett starkt inflytande på rock’n’roll-musiken. Det blev allt vanligare att man tog in en andra gitarr och en keyboardist till bandet vilket genererade till att basen mer blev någon form utav bakgrundsinstrument.

Man kan säga att basgitarren gick samma väg som trummorna gjorde. På sjuttiotalet var trummorna tillhörande en stark musikalisk enhet för att sedan få en allt mer maskinell framtoning ju längre in på åttiotalet man kom.

Björn: Helt klart. Men för att ge dig ett tydligare svar på din fråga om den perfekta basisten så är han en basist som jobbar och backar upp de övriga i allt. Han jobbar gentemot gitarren, han backar upp sången,men framför allt så jobbar han stenhårt gentemot trummorna vilket är den huvudsakliga nyckeln till det enhetliga. Om bas och trummor till etthundra procent lyssnar till varandra, att de kommunicerar med varandra fullt ut, -då är en musikalisk fulländning ett faktum. Sedan tror jag att det är oerhört viktigt att improvisera oavsett om du står på scen eller befinner dig i en inspelningsstudio, att hålla det fräscht och spontant helt enkelt. Det är inte farligt att bryta det huvudsakliga mönstret som sång och gitarr oftast frambringar. Att ge en basist en total frihet lämnar även plats åt de övriga i bandet att improvisera utan att tappa den huvudsakliga grunden. I det hela så handlar det om att kommunicera med toner och det är det inte många utav dagens basister som kan.

Mark, är det en stor skillnad för en vokalist att sjunga till en basist som endast följer trummorna som är lite typiskt om man spelar med YNGWIE MALMSTEEN till skillnad från Björn som anammar baskonstens alla regler?

Mark: Inte riktigt! Mitt jobb är att förmedla melodier som ska passa in i pusslet Det är som att göra en bild, en oerhört vacker bild eller målning utav ljud där jag endast bidrar med min bit i processen. då spelar det inte så stor roll om det är en simpel eller avancerad låt man sjunger till. Mitt jobb är att se till att sångmelodierna passar in väl med musiken.

Ni har båda arbetet med YNGWIE MALMSTEEN. Jag börjar med att rikta min fråga till Mark. Vad är det mest positiva du har tagit med dig från din tid med nämnda gitarrmogul?

Mark: (Skrattar). Jag försöker alltid se det positiva även om det är ur ett negativt perspektiv. Tyvärr blir det mycket positivt ur en negativ vinkel då de nyttigaste erfarenheterna från alla misstag och dåliga beslut som skedde inom bandet. Man kan säga att jag lärde mig allt som man inte ska göra när det gäller att driva ett band (skrattar). Det var ständigt en cirkus kring Yngwies läger som var kantrat med katastrofala managers och andra mindre relevanta människor som korsade Yngwies värld. Men jag ser det hela som en ovärderlig erfarenhet då jag har lärt mig att hela tiden se ett par steg längre fram i tiden bara för att ha koll på läget. Jag är stolt över att ha spelat med Yngwie under så många år, en tid som jag inte ångrar ett dyft. I musikindustrin är det ingen som lär dig vad som är rätt eller fel. Detta måste man lära sig genom egna erfarenheter, som när det begav sig sved olidligt inombords, men som idag istället har blivit till en ovärderlig erfarenhet. Jag kan förstå att många blir frustrerade och ger upp i och med att hela musikbranschen är så oerhört frustrerande.

Björn, om vi går in på din tid med Yngwie så kan vi väl säga att den är raka motsatsen till Marks?

Björn: Absolut! Den huvudsakliga kraften hos Yngwie är att han går bara ut och kör. Att jobba med Yngwie blev ett bevis på hans musikalitet och spontanitet. Visst var mycket av det vi gjorde inrepat, men utöver den musikaliska grunden så kryddade han på väl med en spontanitet som gjort honom till det unikum han är. Det jag personligen tveklöst mest insupit från min tid med Yngwie är hur oerhört viktig den visuella biten är på en konsert, vilket jag tror är den huvudsakliga nyckeln till hans enorma framgångar. Det finns en hel drös med så kallade gitarrhjältar därute som är fantastiska på det dom gör. De flesta av dessa är för mig totalt ointressanta då de på det visuella planet inte har någonting att komma med. Det visuella är a och o för att en konsert ska bli intressant. På den biten är Yngwie en mästare. Hans sätt att förflytta sig över scengolvet, ljussättningar, hur förstärkare och trummor smälter in i scenbilden. För mig som växt upp i Sverige, även om jag har bott i Los Angeles i så många år som jag gjort där imagen är en självklar del utav den konstnärliga helheten, så var det ändock först under den tiden jag spelade med Yngwie som jag först förstod vikten utav det visuella. Jag har enormt mycket att tacka honom för när det gäller den biten.

Mark: En annan viktig del i det hela är attityden i hans framträdande på scen. Han har alltid haft en lite aggresiv, men samtidigt en självsäkerhet, i sin sceniska attityd något som har gjort att han vunnit publikens gunst. Det är rock det handlar om och då måste man ha en stor portion självsäker attityd för att en publik ska känna en markant spänning gentemot det de beskådar.

Björn: Varje band som man spelar med, men framförallt när man spelar med Yngwie och den typ av musik som han gör, så får man aldrig tveka på det man gör. Då faller du som en död fågel. Alla har vi mindre bra kvällar och mindre bra stunder. Saker kan gå fel helt enkelt, men ändå måste du visa en självsäker attityd oavsett om du gör rätt eller fel. soul-sign4-tallee-savage250Det svåra med att vara självsäker när det brister är att fortfarande stå kvar med båda fötterna på scengolvet och samtidigt hålla masken. När det gäller Yngwie har han i allt han gör en väldigt klar bild framför sig hur det hela ska se ut. Han vet hur det ska se ut och han vet hur man kommunicerar med de övriga i bandet. Detta tror jag överlag är oerhört viktigt när man leder ett soloprojekt, att man lägger korten på borden och förmedlar vad det är som gäller för samtliga parter. Detta var någonting som jag lärde mig oerhört mycket av när det gäller min tid med Yngwie.

Ni har båda spelat med TONY MACALPINE!

Björn: Yes! Jag har spelat med honom i två år nu.

Och du Mark hade ett band tillsammans med Tony vid namn RING OF FIRE.

Mark: Exakt. Vi har startat upp bandet igen med en ny platta som det arbetas med för fullt med.

Det var väl åtta år sedan sist?

Mark: Stämmer bra det!

Hur ser bandets lineup ut denna gång?

Mark: Förutom mig själv så är det VITALJI KUPREIJ på keyboard, TONY MACALPINE på gitarr. Tyvärr kunde inte VIRGIL DONATI ställa upp denna gång så både på bas samt trummor är det två killar från Finland som kommer att medverka på plattan som jag inte vet namnen på (skrattar). Det är TIMO TOLKKI (STRATOVARIUS, AVALON) som sitter bakom spakarna och det är han som har plockat in dessa grabbar.

Kan du avslöja några detaljer om soundet? Kommer plattan att inhysa det klassiska RING OF FIRE-soundet och när kommer plattan att se dagens ljus?

Mark: I det stora hela så kommer man att känna igen sig. Dock är det inte spikat när plattan kommer att släppas, men i slutet på detta år siktar vi på att den nått skivdiskarna.

Under tvåtusentalet har ett operanummer i stort sett varit stående i dina framträdanden . Är opera någonting du studerat under många år?

Mark: Nej! Jag har sedan barndomen lyssnat på opera, men aldrig övat och studerat operasång. Orsaken till att jag överhuvudtaget började sjunga opera var tack vare YNGWIE MALMSTEEN. Under mina senare år med Yngwie började han ställa allt högre krav på att jag skulle sjunga högre och högre. Så jag började sjunga opera i rent uppvärmningssyfte. I och med att Yngwie hela tiden ställde allt högre krav på hur jag skulle sjunga så blev det att jag övade till operaarior. En uppsjungningsprocess kunde ta uppåt en timme ibland då det ställdes omänskliga krav på mig. Till sist sade Yngwie ”Fan Mark! Du borde köra ett operanummer live.” Anledningen till att han ville detta var väl för att han själv skulle få lite vila efter allt solospelande (skrattar). Det blev Japan som fick ta del av ett operanummer först av alla. De blev helt galna vilket resulterade i att jag gjorde det hela till ett stående nummer. Idag har jag utvidgat det hela och om någon vecka ska jag medverka på en operagala med fullskalig symfoniorkester och en sextiomannakör vilket ska bli grymt kul.

Vad för slags stycken kommer du att framföra?

Mark: Det blir klassiska operaarior av PUCCINI, ROSSINI, VERDI och PURCELL. Projektet heter ”Heliga händelser i operans historia”.

Hur ställer du dig till ny musik? Anammar du nya band som kommer fram?

Mark: Jag försöker lyssna på nya band, men jag måste erkänna att det mesta tilltalar mig inte ett dugg. Det finns mycket så kallade bra band därute. Problemet är att alla band låter likadant samt att det oftast är skrämmande överproducerat vilket gör att den personligt själsliga nerven uteblir helt. Samma problem är det i hur man ser på sångutförande idag. Det finns många sångare som har ett brett register, men dom glömmer helt bort att förmedla texten. Enligt min mening blir det till en ren katastrof då texten är nyckeln till att knyta ihop helheten i en låt. En vokalist ska kunna ta en text som inhyser en riktig skitstory och göra det till något relevant. Sångarens huvudsakliga uppgift är att förmedla en berättelse.

Om vi backar tillbaka bandet, närmare bestämt till din senare tid med Yngwie. Som det ego han är så skriver han all musik och text på egen hand

Mark: Det är vad han säger (skrattar).

Men så är inte fallet, eller vad?

Mark: Nej! Han har haft mycket hjälp av sina bandmedlemmar. Men det är en annan historia.

Men om vi går in på plattan ALCHEMY där din näst intill legendariska sånginsats är ett faktum. Var det svårt att ge texterna sitt rättmätigande i omänskliga låtar som LEONARDO och PLAYING WITH FIRE?

Mark: Inte alls! Det utgör ingen skillnad för mig personligen. Men jag tror att det krävs en hel del erfarenhet för att förstå vikten av att en sångare måste vara en historieberättare för att det ska kännas relevant till fullo. Vad dagens sångare, med vissa undantag, tänker mest på är hur högt de kan sjunga vilket är en situation som jag själv befunnit mig i till viss del. Det tog ganska många år innan jag fattade hela begreppet ”sång” som konstform. Jag fick ta det hela stegvis för att förstå mysteriet bakom sångkonsten. Men idag så utforskar man inte sångkonsten lika djupgående som man gjorde förr och därav den stora anledningen till att dagens vokalister rent generellt brister på många plan i sitt utförande.

Om vi går in på låtar som PLAYING WITH FIRE och LEONARDO så är den sistnämnda en låt som redan i början ligger oerhört högt för en sångare och som bara går upp i allt högre och högre partier ju längre låten lider.

Mark: Den startar i E och går sedan högre och högre vilket gjorde den låten riktigt krävande att sjunga live (skrattar).
{youtube}q1KIEkDxx9s{/youtube}

Din insats på LEONARDO har blivit smått legendarisk. Blev det en lång och krävande process att sätta alla pusselbitar på rätt plats eller räckte det med ett par tagningar?

Mark: Om jag ska vara ärlig så blev det en ganska snabb process där jag satte det mesta på två eller tre tagningar. För att klara detta så krävdes det ett antal timmar att värma upp rösten i och med att det tar så oerhört mycket energi att sjunga på ett sådant sätt som jag gör i LEONARDO. Yngwie satt i studion och drev på mig något så fruktansvärt. ”Kom igen för fan! Du klarar detta. Sjung ännu högre för fan.” Och när jag lyckades uppnå detta så fyller han på med. ”Fast mycket mer kraftfullt vill jag ha det. ” och jag sade ”Fan! Är du galen?” och Yngwie fyllde på med ”Kom igen för fan! Du klarar det.” Jag bara sa ”Okej!” (Skrattar). ”Vad menar du med högre? Det är fan i mig högt nog.” Han fyllde på med ”Så fan heller att det är. Sjung högre nu för i helvete, mycket högre.” Det var galet (skrattar).

Björn, du har spelat med ett otal sångare genom åren. Vart ligger det unika i Mark som vokalist?

Björn: Framförallt hans personlighet är ett unikum. Sedan om man går in på den tekniska biten så har han inga gränser gentemot sitt register. Han kan sjunga opera, han kan sjunga skitig rock samt ta omänskligt höga partier utan att haverera. Sist men inte minst, han är oerhört professionell på alla plan vilket är oerhört unikt, speciellt bland dagens sångare.

Mark: Kom igen nu Björn! Berätta om hur galen jag är och min dryga attityd (skrattar).

Björn: Det kanske är dags att visa upp din rätta sida (skrattar). Men om vi fortsätter på din fråga så har jag spelat med en rad riktigt duktiga sångare som har kunnat sin sak. Där är jag lyckligt lottad så att säga. Sång är nog det mest krävande instrumentet att spela då du måste vara oerhört försiktig när det gäller att testa gränser för vad du klarar av. Det är extra noga som sångare att ta väl hand om sig själv då sången är det enda instrument där man använder sig utav hela sin kropp.

Mark: Jag tror att många sångare ger sig in i någonting som de inte klarar av eftersom de inte förstår den omfattande innebörden när det gäller sång som instrument. Sång är oerhört fysiskt krävande, långt mer krävande än vilket annat instrument som existerar. Missförstå mig inte då jag anser att varje instrument uppfyller sin unika del utav det hela. Men det är långt ifrån lika krävande som att utöva sång. Många vokalister ger upp på grund av att de inte tar hand om sin röst vilket är A och O om rösten skall hålla kväll efter kväll på en turné som omfattar trettio gig. Det är många som glömmer bort den viktiga biten i det hela.

Björn: Mark har en otroligt stark röst och han är den första vokalist som jag spelat med som bett samtliga musiker i bandet att skruva upp volymen då han oftast överröstar alla (skrattar).

Mark: Jag är så otroligt van vid att spela med gitarrister som spelar oerhört högt, så när jag står på scen och spelar med en gitarrist som valt att köra på lite lägre volym så tycker jag att det saknas någonting (skrattar). Spelar man rockmusik på låg ljudnivå så förlorar det sin huvudsakliga attityd. Det finns många band i dag som väljer att dra ner för mycket på volymen vilket gör att de förlorar den själsliga nerven och intensiteten. Det fattas någonting i musiken helt enkelt om man spelar på för låg volym. Det problemet i det hela är att mycket utav det som släpps idag är överproducerat och man tänker mycket i samma banor när det gäller att spela in i en studio kontra att stå på scen och spela live -vilket är två vitt skilda moment. Men i och med att många band tänker likgiltigt gentemot studio och live så uteblir den genuina känslan. Istället blir det torrt och intetsägande. För mig är att spela live själva hjärtat i musiken. Man gör allt tillsammans som en enda enhet där man skapar en nerv, en attityd och kemi som blir till någonting helt magiskt. Där har vi återigen en miss som många band idag gör när de spelar in en platta. De spelar in allting separat istället för att spela in allting tillsammans som gör att livekänslan oftast uteblir och gör att det istället blir överproducerat. Jag har själv många erfarenheter utav detta då jag har sjungit in på ett otal plattor med band från andra sidan Atlanten, band som jag aldrig någonsin träffat utan endast konverserat med via internet. Detta resulterar oftast i att allting känns oerhört splittrat. Det finns inte en tillstymmelse till bandkemi eftersom man inte känner varandra överhuvudtaget.

Hur gjorde ni när SOUL SIGN-plattan spelades in?

Björn: Bas och trummor är inspelat tillsammans, medan gitarr och sång är lagda separat. Inför nästa platta vore det ultimata att få spela in allting live. det vore ett lyft för bandet. Lyssna på debuten med BLACK SABBATH. Hör vilken samspelthet det är mellan samtliga fyra musiker. Det spelar ingen roll att någon sackar efter här och där, för har du det rätta flytet så märks dessa fel knappt.

Mark: Vi lirade in live när vi gjorde ALCHEMY-plattan med Yngwie vilket blev riktigt bra. Vi spelade in allting i en av Miamis största studios, men efter att vi hade spelat in allting så vräker Yngwie ur sig att han ville köra om allt en gång till, perfektionist som han är. Lite synd då jag tyckte att liveinspelningen blev mer levande.

Han är perfektionist på ett sätt, men snackar vi ljudbild är han långt ifrån perfekt. Det är bara att spana in hans senare släpp och då framför allt sista plattan som du var involverad i, WAR TO END ALL WARS, där ljudbilden är katastrofal.

Mark: Detta på grund av att det var han själv som mixade och hans hörsel har blivit sämre med åren. Han har stått för nära gitarrförstärkarna utan hörselskydd alldeles för länge (skrattar).

Du medverkade inte i ANDERS TENGNERs autobiografi om Yngwie, något som förvånade mig väldigt mycket och säkert många andra då du är den vokalist som jobbat längst med Yngwie om man slår ut det hela på ett bräde.

Mark: Jag hade inte en aning om att han höll på med en bok. Det var först när den kom ut som jag fick reda på att den existerade. Av någon anledning blev jag inte kontaktad.

Anders försökte tydligen kontakta dig fast utan resultat.

Mark: Då måste det olyckligt gått förbi mig då jag mer än gärna hade ställt upp i boken.

Har du läst boken Björn?

Björn: Jag har kommit sjuttiofem sidor in i den så jag har en hel del kvar att läsa.

Vad tycker du än så länge?

Björn: Anders är en fantastisk författare, vilket han bevisar då han beskriver varje situation väldigt målande och in i minsta detalj. Även situationer där berättaren endast haft vaga minnen har han lyckats färga till något logiskt och trovärdigt. Sedan om alla historier som de medverkande har delat med sig av stämmer till fullo, det är en helt annan femma. Men Anders har gjort ett riktigt bra jobb utefter vad som har förmedlats.

Mark, vad blev det stora ögonblicket som fick dig att börja med sång?

Mark: Det var nog när jag som liten fick höra JAMES BROWN för första gången. När jag hörde honom sjunga och hur han uttryckte sig i sång och kroppsspråk så var det som att jag fann gud. Det blev extra effektfullt för mig då de inte bodde några svarta i vårat kvarter, så det lyssnades inte så mycket på svart musik. Men i skolan kom jag i kontakt med svarta som introducerade mig för soul och blues vilket blev den avgörande biljetten till mitt sångintresse. Sedan kom jag i kontakt med operan där jag skaffade mig förebilder och sedan blev jag ett stort fan av TOM JONES. Man kan säga att jag gillar extrema sångröster i den bemärkelsen att de levererar en extrem personlighet med sin röst, röster som har en enorm urkraft och det är detta som jag fortfarande strävar efter att bli när det gäller mig själv som sångare.

Jag gillade verkligen ABBA-covern GIMME! GIMME! GIMME! som du gjorde tillsammans med Yngwie!

Mark: Du gillade den?! Den blev jag själv oerhört nöjd med. Det roliga med GIMMIE GIMME GIMME var att vi spelade in den helt och hållet live i studion och det blev ett klockrent resultat. Den var ämnad att komma med på ALCHEMY men Yngwie ville absolut inta ha med den på plattan trots påtryckningar från oss övriga i bandet (skrattar). En situation som vi i och för sig var vana vid (skrattar). Den hamnade till sist som bonusspår på Japanutgåvan om jag inte minns helt fel.
{youtube}zo3pfnldlD0{/youtube}

Ni gjorde även KEEP YOURSELF ALIVE av QUEEN som cover.

Mark: Men den blev en total katastrof. Jag fattar än idag inte varför vi gjorde den. Yngwie spelar inte ens huvudriffet under hela låten, riffet som kännetecknar låten. Helt otroligt. Katastrof är ordet. Jag sade till honom:”Du kör ju inte huvudriffet! Varför?”, på vilket han svarade: ”För jag tänker inte köra det helt enkelt.” (Skrattar). Sedan körde vi den nästan ett helt tonsteg lägre än originalet vilket inte jag kände mig tillfreds med rent sångmässigt. Men solopartierna han gjorde blev dock riktigt lyckade. Låten som helhet önskar jag var ogjord och då är jag ett stort fan av QUEEN.
{youtube}-Z0ahB4VGZw{/youtube}

Sedan är BRIAN MAY en fantastisk gitarrist.

Mark: Han är fantastisk!

Björn: Han har en egen stil.’

STEVE VAI fick frågan om vem som var hans absoluta favoritgitarrist och han svarade BRIAN MAY då han tydligen var den enda gitarrist vars stil han inte lyckats kopiera. Brian är ju känd för att snubbla på tonerna på sitt speciella sätt.

Björn: Precis som JOHN ENTWISTLE i THE WHO var på bas. Han är en utav de få unika vars spelstil är helt omöjlig att kopiera. Jag har försökt i många år, men nu har jag get upp (Skrattar).

Mark: Han hade en unik känsla, speciellt i sitt samarbete med bandets trummis KEITH MOON. Att följa en trummis som ständigt spelade utanför de logiska ramarna är en bedrift som är få förunnat. Men John följde Keiths trummor perfekt in i minsta detalj.

STARKY (Ringo Stars son) som nu varit THE WHOs trummis i femton år sa i en videointervju att det tog honom tio år att bryta igenom KEITH MOONs mur i hur han tänkte trummor. Det är många som säger att han bara satte sig bakom trummorna och spelade och sedan blev det vad det blev. Men det är så mycket baktanke i Keiths sätt att spela. Helt genialiskt är ordet.

Björn: Det var intressant med den frågan du tog upp tidigare om hur jag tänkte bas. Det intressanta med John och Keith är att det de levererade under sina karriärer är det ingen än idag som lyckats komma i närheten av att kopiera, -och då pratar vi trettio år bakåt i tiden. Det är helt galet. Jag tror att skulle dagens band, speciellt basister och trummisar, anamma musikers tänk som de hade för trettio år sedan så skulle dagens musik genast bli så mycket intressantare än vad den är i dag.

Är du världens bästa basist idag?

Björn: (Skrattar). Det vete fan. Men jag tror att jag har ett oerhört intressant basspel om man jämför med många utav dagens basister. Sedan har tyvärr bas blivit till ett instrument som man väljer att börja spela när man känner att man inte är kapabel att spela andra instrument. Därför följer de flesta av dagens basister gitarren slaviskt istället för att komma med egna idéer vilket jag tycker är oerhört miserabelt.

Mark: Jag känner faktiskt väldens bästa basspelare: YNGWIE MALMSTEEN då han själv anser att han är världens bästa basist. När han säger så måste det stämma (skrattar).

Av Sven Mörén
Foto: Tallee Savagewww.savagebeauty.se

FÖLJ ROCKNYTT 2023 – Den bästa spellistan på Spotify för dig som vill upptäcka ny musik. Här får du det senaste inom Rock, Hårdrock, AOR och Metal. Spellistan har över 4000 följare och uppdateras flera gånger i veckan!

VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER