För tre år sedan överraskade PRETTY MAIDS hårdrocksmedia och fans med den ytterst vitala “Pandemonium”. Tre år senare är de tillbaka med “Motherland” som visat att det danska bandet är tillbaka med besked. Rocknytts Sven Mörén och Sebastian Norling Rauhala fick träffa bandets kärnduo, sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer, i logen inför deras spelning på Skogsröjet.
Först och främst; vi hörde om dina revben. Hur är det (Sebastian)?
– Ja, jag har varit nervös över det eftersom det gör ont som fan. Men det går bra (Ronnie).
Det är jobbigt, speciellt för en frontman (Sven).
– Exakt! När jag sjunger, så använder jag ju hela kroppen och rör på mig. Men vi får se hur det blir.
Men du fick ändå ställa in en spelning på grund av det (Sebastian)?
– Jag fick ställa in två spelningar med AVANTASIA, ingen med PRETTY MAIDS. Vi hade vår spelning på Bang Your Head på fredagen (12 juni, förf. anm.), sedan skulle jag med dem på en spelning i Tyskland på lördagen och Tjeckien på söndagen. Men ja, shit happens.
Tar du någon medicin för skadan?
– Ja, jag tar smärtstillande. Men du kan inte göra så mycket åt brutna revben. Det tar ungefär sex-åtta veckor för det att läka helt.
Ja, min flickvän hade en väldigt jobbig hosta en gång och råkade hosta sönder sina revben. Hon rider, så det var inte så roligt när det hände.
– Aj! Jag skulle i alla fall inte kunna rida en häst, det är en sak som är säker. Jag har dessutom hösnuva, så ibland nyser jag efter någon låt. Då känns det som att få en dolk rätt in i systemet! Men det värsta är på natten, man sover så dåligt. Du kan bara ligga i ett läge och du kan inte lägga dig på sidan…så jag är lite handikappad! Men det går ändå, the show must go on.
Låt oss prata om nya skivan “Motherland”. Hur gick inspelningen?
– Ganska bra! Vi skrev låtarna mer eller mindre framtill inspelningen. Men vi spelade samtidigt på festivaler i fjol, vi drog bland annat till Amerika och spelade på ProgPower. Så det har varit lite av och på och i slutet så hade vi lite bråttom. Ken spelade in gitarrerna i Köpenhamn, jag lade sången i Jacobs studio i västra Danmark, Morten gjorde sina keyboard-delar… Så på slutet så var vi tvungna att sätta oss ner under en vecka och samla ihop allt.
Det blev lite stressigt, med andra ord?
– Lite stressigare jämfört med “Pandemonium”. Vanligtvist så är vi förberedda till 100 procent när vi går in i studion, men inte denna gång. Vi skrev faktiskt några av låtarna i studion. Men du vet, när vi började så visste vi inte hur det skulle bli. “Pandemonium” var en succé för oss, den fick oss på spåret igen.
Jag tror den gav er många nya fans (Sven).
– Det tror jag också. Vi såg det på turnén; det var många unga fans som kom till konserterna. Speciellt i Tyskland och Sverige. När du gjort en skiva som “Pandemonium” så är det alltid tufft att följa upp den. Men vi satte oss ner och sa “nu skriver vi vad vi skriver och ser vad vi får ut”. Och jag tror faktiskt att “Motherland” har blivit mer populär än “Pandemonium”, den har fått väldigt bra recensioner och så.
Jag älskar texterna på “Motherland”! Det är en mörkare touch på dem.
– Ja, de är lite mörkare och mer melankoliska. Jag vidrör diverse frågor, inte för att vara politisk eller så…
Mer en överblick på livet rent generellt?
– Exakt! En låt som ‘Mother Of All Lies’ är ganska uppenbar liten politisk sak, medan ‘Sad To See You Suffer’ är väldigt personlig speciellt för mig. Jag lever med en fru som haft depressioner och du börjar se att människor omkring dig går under på grund av stress och annat. Så den handlar om att du vill hjälpa någon, men det är inte som att ha brutit benet eller revbenet. Du vill hjälpa personen, men du kan inte göra så mycket.
{youtube}OZrmVdsKoqw{/youtube}
Har ni hunnit turnera för “Motherland”?
– Inte så mycket, vi har gjort lite festivaler hittills. Turnén börjar i september.
Kan vi förvänta oss att se er i Stockholm?
– Jag hoppas det! Vi kommer definitivt komma tillbaka till Sverige, i oktober tror jag, för att spela i Linköping och Sandviken. Vi har fler spelningar på gång. Sverige var en stor marknad för oss under 80-talet! Och nu börjar vi få fans här igen. Jag skulle älska att få spela mer här. Sverige är ett rock ‘n roll-land. Vi har inget slutdatum på turnén egentligen. Vi kommer att turnera från september till december, on and off. Vi kommer att köra sex veckor i stöten, åka till Japan… Vi kommer förmodligen att spela långt in på våren och sommaren nästa år.
PRETTY MAIDS är i dagens musikklimat ett väldigt relevant band. Men tror du att ifall musikbranschen hade sett ut som den gör idag för 20 år sedan, hade det varit svårare för PRETTY MAIDS att finnas till?
– Jag vet inte, jag tycker att musikbranschen suger ändå. Det är jävligt svårt, alltså. Vi hade våra hey-days under 80- och 90-talet och det var under några år under 90-talet som vi faktiskt gjorde en del bra grejer. Sedan tog vi en lång paus i början av 2000-talet. Vi gjorde lite spelningar, men vi spelade inte in någonting. Och nu så verkar det som att vi med “Pandemonium” och “Motherland” har lyckats göra något som kanske gjort bandet relevant igen. Under några år så trodde många att vi var borta, många sa “oj, jag visste inte att ni fortfarande fanns kvar”. Vi gjorde skivan “Wake Up To The Real World” år 2006, men det var ett halvhjärtat försök och det hörs på skivan om du jämför den med de nya. Så vi samlades igen, gjorde en liten schysst Tyskland-turné 2008 och blev sugna på att spela igen. ‘Cielo Drive’ från “Pandemonium” var den första låten vi skrev. Och det är det som jag tror gjort bandet relevant igen. Och de flesta låtarna vi spelar nu är antingen från 80-talet eller de två senaste skivorna. De där skivorna från 90-talet och däremellan ger vi inte samma uppmärksamhet. Jag säger inte att de skivorna är dåliga, det finns några riktigt bra låtar på dem, men 90-talet var ett märkligt årtioende med alla nya stilar; grunge, britpop och allt det där.
Ja, och ni provade en del olika inriktningar under den tiden.
– Tja, vad vi än provar på så slutar det ändå med att det låter som PRETTY MAIDS. “Låt oss försöka skriva något som låter som SOUNDGARDEN”, säger vi men det blir ändå PRETTY MAIDS (skrattar).
Har du ändå funderat på att prova på en solokarriär och experimentera med andra genrer (Sebastian)?
– Inte riktigt, jag har aldrig känt någon längtan efter det. Jag säger inte att jag inte kommer göra det, men skulle jag göra det så skulle jag göra någonting väldigt annorlunda. Jag skulle inte göra ännu ett PRETTY MAIDS-album och kalla det för mitt eget.
Vi rörde nog vid den frågan, men kände du någon press av att “Pandemonium” blev en sådan succé när ni skulle göra “Motherland”?
– Jag besvarade nog den förut, men absolut. Det är alltid svårt att följa upp en succé. Men under 80-talet när vi hade gjort “Future World”, som förmodligen är vårt kommersiellt sätt bästa album vi gjort, och skulle göra “Jump The Gun” så var det verkligen en svår process då. Vi försökte mer eller mindre kopiera “Future World” när vi skrev den; vi behövde en låt som ‘Love Games’, en låt som ‘Yellow Rain’ och så vidare. Så skillnaden nu är att vi istället bestämde oss för att bara göra det som kändes naturligt och se hur det blev.
{youtube}x8wyRbEL8zg{/youtube}
Är det något med “Pandemonium” då som ni idag känner att ni skulle vilja ändra på? En del band kommer på det kanske ett år i efterhand att “vi kunde kanske ha ändrat den låten”.
– Jag tänker aldrig så om “Pandemonium”. Jag tycker de första sju-åtta låtarna på skivan är riktigt bra, medan de två-tre sista är bara bra. Du känner alltid så med en skiva, men inte så mycket om vare sig den skivan eller “Motherland”. Självklart kan man alltid förbättra något, men så är det alltid.
En intressant grej; från den första plattan fram till “Future World”, så ändrades din sångstil. Tog du sånglektioner? För din sång är råare på första skivan (Sven).
– Nej, aldrig. Jag vet inte, jag tror jag mognade en del då som sångare. Och här är vi nu, 30 år senare (skrattar)!
Och rösten är fortfarande stark?
– Ja, faktiskt! Jag har inte haft så mycket problem med den. Ge mig bara några öl och cigg, så är det bra (skrattar).
Så ni drar till Japan? När var ni där första gången?
– Ja, vi drar dit i november. Det var nog 1990 vi var där första gången. I början av 90-talet så blev vi väldigt framgångsrika, det var faktiskt “Jump The Gun” som gjorde att vi slog igenom då och sedan med “Sin-Decade”. ‘Please Don’t Leave Me’ blev en rätt stor hit där nere. Så vi fortsatte att turnera i Japan under tio år. Sedan var vi inte där så mycket efteråt. Förra året var vi där för första gången på länge.
Och de köper fortfarande skivor i Japan?
– Nja, inte så mycket som förr. Det är som på andra ställen; det är jävligt svårt att sälja skivor i dessa nedladdningstider.
– Fast varför skulle folk köpa dem, när man kan ladda ner dem gratis? Det är ju lockande (Ken).
Jag hörde förresten att Spotify försöker lansera sig i Japan. Men de gillade inte det, för japanerna är ju fans (skrattar).
– Gjorde de det? Jaså? Ja, det gör det svårare att vilja köpa skivor. Spotify är bra om du inte är en artist. Det är inte så mycket pengar som man får in från det. Men gillar du musik, så är det fantastiskt. Och nu kan du ha låtarna offline, så det blir som att ha en iPod full med musik. Så varför skulle du vilja köpa skivor?
– Men det är så tiderna är nu, du kan inte kämpa mot det. Så då måste du ge dig ut på vägarna och tjäna ihop pengar på det, det tror jag gäller för alla (Ronnie).
Att göra fler konserter?
– Japp!
– Vilket är mycket roligare (Ken)!
I vilka territorium anser ni att ni är populärast i, med fans och så (Sebastian)?
– Det är flera!
– Ja, men förmodligen Tyskland. Om man tittar 30 år tillbaka, så är det nog där som vi har vår största fanbas. Men även Sverige! Vi spelade mycket här under 80- och 90-talet. Och de senaste åren har det blivit mer av det. Som jag sa, Sverige är ett rockland. Japan också (Ronnie)!
Men inte så mycket i staterna (Sven)?
– Inte så mycket. Jag tror vi har ett följe där, men Amerika är ett svårt land.
– Det är generellt svårt att spela där. Det är ett så stort land, det tar så lång tid att etablera sig där som artist. Du måste turnera konstant, flera år utan att få betalt (Ken).
– Du kan spela där i flera år utan att hamna i samma stad. Vi skulle gärna vilka bräcka Sydamerika, det är ett mål för oss att komma dit (Ronnie).
Ja, Sydamerika är det nya Japan. De älskar skandinaviska band, allt från black metal till sleaze-band till old school-rock som ni.
– Verkligen! Jag skulle älska att få komma dit. Jag är säker på att vi kommer att göra det inom några år. Vi får väldigt mycket förfrågningar därifrån.
Berätta om omslaget till “Motherland”. Det är mycket detaljer på det.
– Ja, men det finns ingen story bakom det omslaget. Det var bara ett bra omslag som vi fick till oss.
– Vi borde ha planerat en story för det. Vi får så många frågor om det (skrattar)! Det är så pinsamt att säga “det finns ingen story” (Ken).
Ni är uttråkade av den frågan (skrattar)!
– Nej nej (skrattar)! Men vi skulle verkligen planerat ut ett svar som “ja, men det är bara för att…” och ha en bra story till det.
– Vi fick bara se det och tyckte det var kanon. Det är samma kille som gjorde omslaget till “Pandemonium” (Ronnie).
– Ja, och till livealbumet också (“It Comes Alive – Maid In Switzerland”, släpptes i fjol, förf. anm.). Han hade några riktigt bra idéer och när vi fick se den, så sa vi att det såg bra ut. Tyvärr så finns det inte någon story bakom det. Han hade någon idé bakom omslaget (Ken).
– Men jag kommer inte ihåg (Ronnie)!
– Inte jag heller! Det finns en story bakom omslaget, men vi kommer inte ihåg den (Ken).
Så hur har du det i Sverige, Ken?
– Jag älskar det! Jag har bott tre år i Karlshamn. Det är väldigt stilla, VÄLDIGT stilla (skrattar). Några kallar det för stad, jag skulle kalla det för en småstad. Bara marginellt större än en by (skrattar). Det är väldigt stilla, men jag gillar det. Det är ganska trevligt att kunna varva ner efter att ha varit iväg med dessa galningar. Och det ligger vid havet. Det är bara en sak jag inte gillar, och det gäller Sverige generellt; dessa jävla myggor! Herregud, och de älskar mig! De är på mig som flugor på en skithög! Speciellt nu under sommaren. Men när sommaren är som den är nu, så är Sverige ett av de mest vackraste länderna som finns. Och så gillar jag att man kan gå ut i skogen när man vill, göra en eld och grilla mitt ute i skogen. Det finns inte en chans i helvetet att du skulle kunna göra så i Danmark!
Allvar? Varför då (Sebastian)?
– Precis! All skog i Danmark anses vara regeringens, medan i Sverige så är den för alla. Jag gillar det, du kan ju vandra ut här och campa. Det kan du inte göra i Danmark.
Vi har ju “allemansrätten” i Sverige. Men det har ni inte i Danmark?
– Oh, nej nej! Vi betalar mer i skatt, att ha en bil är mycket dyrare där, men vi har inga rättigheter. Det är så det är.
Ronnie, du skriver alla texter. Vad tycker du generellt om låttexter av nya band? Enligt min personliga åsikt så är det många band som skriver med en politisk touch, men utan metaforer (Sven).
– Jag vet inte, jag lägger inte så uppmärksamhet på det. Jag lyssnar inte på så mycket ny musik (Ronnie).
– Han är så fattig att han inte har råd med ny musik (Ken)!
– Haha! Nej men, jag lyssnar inte så mycket på heavy metal. Om det blir tid för det, så lyssnar på mest på de gamla grejerna. Ibland kan det komma något nytt band som jag fastnar för, förmodligen något som Ken spelar upp för mig.
Vilka var då dina stora idoler som sångare? Vad var det som fick dig att bli sångare?
– Det går nog bakåt ända till 70-talet när jag lyssnade på band som SWEET, SLADE, T-REX, KISS, de grejerna. Men jag tror att efter det så var det sångare som Robert Plant, Ronnie James Dio, Ozzy… Speciellt Ozzy! Han är kanske inte en tekniskt bra sångare, men han har bra melodier! Så jag är väldigt inne på banden från 70- och 80-talet, du vet.
Ken, vem eller vilka gitarrister är dina stora influenser (Sebastian)?
– Det är många! Det är svårt att nämna bara en. Jag har alltid varit ett stort THIN LIZZY-fan på grund av Scott Gorham, Brian Robertson och Gary Moore. Jag gillar Ritchie Blackmoore och Ace Frehley. Inte för att jag tycker att han är den bästa gitarristen i världen, men jag växte upp med KISS och såg på honom som en gud. Han har något, jag vet inte (Ken).
Han spelar med “känsla”.
– Ja! Och du behöver inte vara “världens bästa gitarrist” för att vara en bra gitarrist.
– “Känsla” är faktiskt någon som ofta fattas. Det var faktiskt vid ett tillfälle under 80-talet som alla dessa “flashiga” gitarrister fanns, men det var bara teknik. Tekniken var riktigt bra, men de saknade “känslan” (Ronnie).
– Michael Schenker är en annan snubbe jag gillar! John Norum också. Jag har alltid gillat honom. Han är ju en svensk version av Michael Schenker, men riktigt bra (Ken)!
– Vi lyssnar egentligen på all sorts musik, det är inte bara hårdrock. Det blir mycket Freddie Mercury, till exempel. En bra låt är en bra låt (Ronnie).
– Jag gillar SHINEDOWN. Jag tycker dem är ett av de riktigt bra nya banden. Och ENGEL faktiskt. Niclas Engelin är en god vän till mig, men jag gillar dem verkligen (Ken).
Det “nya” PRETTY MAIDS är mycket tyngre än innan (Sven).
– Är vi? Det är skumt, jag hör inte det.
– Jag tror det har att göra med att vi bytte producent med Jacob Hansen och att vi stämde ner gitarrerna, det gjorde nog soundet argare. Vi skriver på exakt samma sätt som innan, men när du stämmer ner instrumenten så får de en annan känsla. Jacob hade också en stor påverkan, han är en väldigt bra producent och ljudtekniker. Han har ett par riktigt bra öron. Jag tycker faktiskt att de två senaste skivorna har vårt bästa sound någonsin (Ronnie).
– Jag rekommenderade faktiskt Jacob för Niclas till IN FLAMES. Men jag vet inte om de kommer att jobba med honom (Ken).
Jacob Hansen har ju jobbat med många svenska band, han producerade AMARANTHE:s senaste skiva (Sebastian).
– Faktiskt samtidigt som vi jobbade med vår. Vi gjorde det på kvällen, medan de jobbade på dagen (Ronnie).
Ni två är de kvarvarande originalmedlemmarna. Trots alla svårigheter som bandet varit med om, vad har fått er två att fortsätta vidare?
– Först och främst för att vi tycker om det och vi har fortfarande roligt. Och det här är i stort sätt det enda vi kan (skrattar). Det är inte som att jag kan gå tillbaka till att bli polis igen, som jag i och för sig aldrig var (Ken).
– Vi har i stort sätt drömt om detta sedan vi var tio år, det gäller oss båda. Vi ser det som ett privilegium att vi fortfarande kan gå upp scen och spela vår musik framför en massa människor. Speciellt nu de senaste åren då vi haft någon form av återkomst eller vad man vill kalla det för. Vi uppskattar nog det mer idag än för 20 år sedan. Man uppskattar de små framgångarna mycket mer, det kommer med åldern antar jag (Ronnie).
Och nu kommer ni att kunna fortsätta 15 år till (Sven)?
– 20 år (Ken)!
– Varken mer eller mindre. Som det är nu, så ser vi ingen anledning att stanna av (Ronnie).
Även fast bandet har det bra idag, känns det ändå ledsamt att det bara är ni två kvar från starten (Sebastian)?
– Nej, egentligen inte, ärligt talat (Ken).
– Originalbandet tog ändå slut redan 1989-90. Efter “Jump The Gun” slutade fyra personer. Sedan dess har väl vi varit kärnan i bandet (Ronnie).
För andra band, så kan kamratskapen försvinna i och med sådana händelser.
– Du har rätt, men vi gillade ändå aldrig de andra snubbarna (skrattar). Så det var ingen stor förlust (Ken).
Foto: Sebastian Norling Rauhala (2, 3)
