Kvantitet före kvalitet har jag tjatat om förut och kommer att göra det åter en gång. Ännu en gång är det Frontiers och deras husproducent Alessandro DelVecchio som fortsätter leverera flertalet av dessa dussinprodukter mellan de annars mer genomarbetade och bättre plattorna.
Nu är det Nigel Bailey, till vardags i det engelska bandet Three Lions, som fått “äran” att göra ett soloalbum fyllt av flertalet avlagda, anonyma och mycket tråkiga kompositioner som dessutom presenteras i en nästan helt död och plastig produktion.
Det är synd. Nigel är en bra sångare och borde få fram lite bättre material än att släppa en överflödig platta som denna, för det finns inte mycket som tilltalar på denna skiva mer än sången och en och annan halvdan låt.
Hade denna släppts som debut av något obskyrt skivbolag med en totalt okänd producent så hade kanske bedömningen blivit lite annorlunda, men med detta storbolag inom genren och med en så duktig producent så borde de inte släppa igenom detta, -i alla fall inte i detta skicket.
Alessandro kan göra så mycket bättre produktioner, något han kommer bevisa snart på kommande Revolution Saints-plattan vilket kommer bekräfta natt- och dagskillnaden.
Både Alessandro och Nigel har letat djupt i låtkistan där 2014 års bästa låtar sedan länge är plockade och släppta på andra skivor. Nigel har säkert skrivit låtar själv till detta album och det kanske var de som inte platsade på Three Lions debut, även om den inte var speciellt mycket roligare.
Intresset dalar redan vid låt nummer tre och hur mycket man än försöker så går det inte att få tillbaka fokus trots att vissa partier i vissa låtar får mig att reagera till. Bra musiker i all ära, men det räcker inte och när omslaget är det bästa (trots att en viss upprepning även här kan skönjas av Frontiers) med skivan då är det inte bra.
Det är inte uselt men så förutsägbart, tillrättalagt och så enormt tråkigt och det trots att det finns vibbar av blues, AOR och hårdrock på skivan. Förväntningarna på Frontiersskivor är över lag betydligt högre än detta.
Med två – fyra låtar som är okej och resten utfyllnad så är det inte vad jag förknippar med klassisk brittisk rock som pressreleasen påstår. I sådant fall kommer jag passa mig nästa gång jag läser det. Om du ska lyssna på brittisk rock så föredrar jag Vega, In Faith och Night By Night tio gånger av tio. Titeln på denna skiva känns högst missvisande då det inte alls är lång väg ned. Faktum är att med detta album är 2014 års botten nådd.
Band: Bailey
Titel: Long Way Down
Genre: Melodic Rock
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2014-12-05
Betyg: 4/10
Bästa låt: Dirty Little Secret
